Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (711.) 14 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
418
SVENSK IÄRAKETEDKLNG.
N:r 33
olikartad natur. Det nordiska folket förblef i
sin kärna detsamma, som det varit och är.
Hvarför blef det splittradt? Att vi skulle
blifva andligen så mycket rikare, i vår odling
rikare.
Inför denna bakgrund är det som de Nordiska
folken tillropa hvarandra, det ena det andra,
sitt lefve, sitt hell. Hell då Norge, Nordens
oceanland, det Norge, som tog välde öfver
världshafvet så som få, som, när jorden vägrade
sin skörd, hämtade skörden ur hafvet, det
Norge, som en gång med vikingens svärd var
dess herre och som sedan vid Englands och
Amerikas sida, täflande, fyllde hafvet med
seglare på fredlig handelsfärd. Vi följa dem
med glädje, ty vi känna Nordens färger igen.
Och hell Norge till inre samhällstrefnad och
framväxt på det sanna framstegets bana i
förening med hela det öfriga Norden! Hell det
Norge, som i våra dagar går i spetsen för
Nordens litteratur i Europa, som aldrig
tillförene! Norge hell!
Det kraftiga, entusiastiskt framförda talet
ledsagades af »Ja, vi elsker» - alla fyra
verserna.
Nästa talare var professor Oskar
Montelius, som i ungefär följande ordalag talade
För Danmark.
Med stor glädje hälsade vi nyss våra
vänner från Norge, det härliga landet med ett
folk, kraftigt och storslaget som den natur, i
hvilket det lefver. Men till »de skandinavers
land» höra ock de nejder, »där Sundet tar i
famn det glada, sköna Köpenhamn».
Äfven Danmark är ett härligt land, Den,
som haft lyckan att i strålande solsken blicka
ut öfver Sundet från Skodsborgs terass eller
på våren skåda den danska bokskogens
jungfruliga fägring, han förgäter ej lätt, huru
vacker en sådan syn är.
Vårt södra grannland är ej blott ett vackert,
det är ock ett rikt land. Med rätta har man
på de danska mynten satt sädesax och en
delfin såsom symboler af källorna till
Danmarks välstånd. Det är hafvet och skördarnas
guld, som gjort det danska folket rikt. Men
detta folk är rikt ej på jordiska egodelar allena;
det har ock lagt sig vinn om att samla skatter
af ädlare slag. Ej utan skäl har man förliknat
Köpenhamn vid det forntida Hellas’ andliga
hufvudstad; och i konstens som vetandets
värld intager Danmarks folk en hedrad plats.
Stora skaror från när och fjärran vallfärda
årligen till Thorvaldsens museum och till
Prindsens Palais för att i det danska
Nationalmuseet beundra de storartade samlingar, som
Themsen grundlagt och Worsaae gjort
världsberömda.
Stolt kan Danmark ock. vara däröfver, att
det var Hans Christian Örsteds snille, som
banade vägen för den underbara uppfinning,
hvilken gör det möjligt för oss att dagligen
och stundligen följa händelserna i alla jordens
länder, äfven de mest aflägsna. Om vi ej vore
så vana som vi äro vid att i våra tidningar
läsa, hvad som för några timmar sedan timat
i Japan eller Australien, skulle vi tro det vara
en saga mera häpnadsväckande än något
»even-tyr» af H. G. Andersen.
Att Andersens sagor och allt annat, som är
skrifvet på danska, kan läsas och förstås af
oss svenskar, är ett bevis på den nära
släktskapen mellan våra folk. Huru nära alla de
nordiska folken i själfva verket äro befryndade
med hvarandra, det se vi måhända ej alltid
så lätt här hemma, där de små skiljaktigheterna
allt för ofta träda i förgrunden. Vi se det
bättre, när vi befinna oss utom Skandinaviens
gränser. Låta vi då från Polens slätter eller
Romas kullar våra tankar vända hem till
Norden, då få vi ett starkt intryck af, huru
mycket närmare skandinaverna stå till
hvarandra än till Europas alla öfriga folk. Men
vi få ock ett starkt intryck af, huru lyckliga
och fria - i politiskt, socialt och andligt
hänseende - dessa skandinaviska folk äro i
jämförelse med de flesta andra. Må vi dock ej
förgäta, att mångas afundsamma blickar äro
riktade mot vår frihet, och att det säkraste
sättet att värna om denna frihet är, att
Nordens alla folk hålla väl och troget samman.
För den skull hoppas jag, och många med mig
hoppas, att de tider måtte för alltid vara förbi,
då de nordiska folken tömde sin kraft i blodiga
fejder med hvarandra.
Det är skolans sköna uppgift att fostra de
unga på det sätt, att de inse värdet af den
frihet fäderna lämnat dem i arf, och att de
lära sig så förvalta detta arf, att det förstoradt
går till deras efterkommande. Sanningen häraf
inses till fullo i Danmark. Därför låter man
i Grundtvigs folkhögskola fosterlandskärleken
sitta i högsätet.
Öfver Danmark går den af naturen själf
anvisade väg, på hvilken väl en gång i tiden
vårt folk invandrat hit till Sverige, och som
sedermera förmedlat förbindelsen mellan våra
aflägsna bygder och sydligare länder. En följd
häraf har blifvit, att det danska folket i
allmänhet kunnat snabbare än det svenska följa
framstegen i dessa länders kultur. Så har det
varit under hela den tid, som vår historia
känner; så var det ock under de årtusenden,
som vi pläga kalla förhistoriska.
Därför att vi sedan urminnes tider varit
hänvisade till vägen öfver de danska öarna för
vår samfärdsel med Europas fastland, därför
hafva vi haft större anledning att lära känna
Danmark, dess folk, förhållanden och litteratur,
än våra danska vänner att lära känna vårt
land och våra förhållanden. Därför synes det
ock för danska ögon vara längre från
Köpenhamn till Stockholm än det är från Stockholm
till Köpenhamn. Men då gläder det oss så
mycket mer, att så många danska män och
kvinnor nu gjort den långa resan hit till oss,
och det just så många af dem, som äro vana
att med vaken blick skåda sig omkring, och
som hafva den stora uppgiften att låta ett
uppväxande släkte få erfara, hvad de sett.
I det vi tacka dem för det de så talrikt
kommit, höja vi ett hjärtligt lefve för Danmark
och dess folk.
I »Der er et yndigt Land», sorn nu
sjöngs, blandades »kvinnans silfverstämma
gladt med männens djupa röst».
Ordet erhölls därpå af d:r C. O.
Bergman, som talade
För Finland.
Sällan kan något komma strängarna i svenska
mäns och kvinnors bröst att lifligare vibrera
än tanken på Finland, på de band, som så
hvarandra förenat och, jag djärfves påstå, ännu
förena Finlands och Sveriges folk.
Bekantskapen förskrifver sig icke från i går; den är
mer än sju sekler gammal. Den stiftades under
Eriks, Birgers och Torkils dagar. Där sattes
hårdt mot hårdt, och det synes, som de säkra
huggen å båda sidor ingifvit ömsesidig aktning.
Förbundet har sedan på nordmannavis
beseglats på Leipzigs och Liitzens fält; ja, mången
gång tidigare och senare ha i med- och
motgång Auras och Sveas söner klädt blodig
skjorta vid hvarandras sida.
Fruktan för Gud och Hans ord, kärlek till
konung och fosterland har varit deras
gemensamma lösen. Med denna på läpparna och i
hjärtat ha de trotsat hvarje fara. Det var en
för båda folken ärofull tid, örn ock ej alltid så
lycklig. De kunna dock glädja sig åt att
gemensamt ha skrifvit några märkliga blad i
världshistorien, för hvilka kommande släkten
i alla tider skola hålla dem räkning.
Men andra tider kommo. En flyktig blick
på hvarje geografisk atlas säger oss, att
skilsmässans dag förr eller senare måste komma.
Den kommande krisen blef våldsam. De båda
folken sletos från hvarandra; dock -
bjärte-rötterna kunde icke uppryckas. De båda folken
hämta ännu sin kraft ur samma källa.
Det ord, som i båda länderna läses och
förkunnas, är detsamma; den minnenas
Mimers-brunn, ur hvilken båda folken ösa, är
densamma. Och hvad kan så förena enskilda
personer och hela folk som gemensamt
upplefda minnen, på hvilka man utan blygsel kan
tänka !
Finlands och Sveriges folk hafva ännu icke
upphört att täfla vid hvarandras sida. Men
det är nu en annan strid de kämpa. Tiderna
ha förändrats i mycket, så ock de stridandes
vapen.
Vi ha dessa dagar glädjen att ibland oss se
en liten skara af dessa moderna stridsmän.
De bära icke längre Björneborgarnes välkända
uniform, icke deras blanka vapen; de se nog
ej så bistra ut, men jag är säker på, att de
ändå äro lika goda och ärliga stridsmän.
Ja, det är en ädel strid, som de båda folken
nu kämpa, en strid med andens vapen. Skulle
någon fråga, hvem som i den striden vinner
priset, så vill jag svara: tänkte väl
fordomdags den finske och svenske soldaten på, hvem
af dem som skulle utmärka sig framför den
andre? Nej, de hade båda endast ett mål.
Detta var framgång åt den sak, för hvilken de
båda kämpade. Det är det nog nu ock. Den
finske och svenske läraren ha endast ett och
samma mål: det godas seger och framgång,
det uppväxande släktets danande till goda och
ädla människor, hvilka i sin ordning sedan
skola verka för sitt lands och folks, för
mänsklighetens bästa.
På den vägen har Finland verkat med
framgång. Inom det området, på folkupplysningens
vidsträckta mark kan det finska folket utan
fruktan upptaga täflan med hvarje annat.
På samma gång vi lyckönska Finlands folk
till denna seger i fredens och upplysningens
tjänst, önska vi, att det alltjämt måtte
förunnas det att skörda sådana lagrar. Ja, måtte
Finland och dess folk få njuta fredens
välsignelser; måtte det förunnas Runebergs och
Topelii folk att allt framgent bära ljusets och
upplysningens fana högt, sig och oss till glädje
och välsignelse.
Och till sist, måtte vi, Sveas döttrar och
söner, ständigt bevaras i vänlig hågkomst hos
Auras barn; må det ständigt blifva en sanning
hvad som för icke länge sedan en min
landsman yttrade: Blodet förenar oss - det, som
skiljer oss, är bara vatten.
Mina damer och herrar, kamrater från Danas,
Nores och Sveas land, förenom oss i ett lefve
för Finland, dess land och folk! Lefve det!
Och så sjöngs »Vårt land» - en
som alltid, och särskildt när den ledsagar
ett sådant tal, kommer svenska hjärtan att
vibrera.
Bestyreisen hade vidtagit den
berömliga anordningen att låta äfven en
kvinnlig mötesdeltagare komma till ordet; och
nu lämnades detta till fröken Hulda Lundin,
som talade
För ett tjugufemårsm/nne.
Tanken på att genom gemensamma möten i
Norden närmare förbinda de folk, hvilka
genom stamförvantskap, språk och borgerliga
institutioner stå hvarandra nära, uppstod först
i Danmark; men förverkligandet af den goda
idén blef Sverige förbehållet. Det första
nordiska skolmötet hölls nämligen i Göteborg 1870.
Alltså för jämt 25 år sedan. Göteborgsmötet
räknade 842 deltagare. Det nu pågående sjunde
nordiska skolmötet täljer inemot 7,000
medlemmar. Dessa siffror tala ett tydligt språk.
De visa nogsamt, att en stark dragningskraft
förefinnes mellan de nordiska folken. Och
detta är ju helt naturligt; ty nordens folk hafva
ju ett gemensamt mål. Detta mål heter frihet.
Frihet i yttre förhållanden, frihet i samhällslif,
i forskning och tanke. De nordiska
skolmötena hafva utan tvifvel haft en mycket stor
betydelse för undervisningsväsendets
utveckling i norden, men jag vågar påstå, att krafven
på dessa möten blifva ännu mycket större för
framtiden - och rätt så. De nordiska mötena
hafva nu lämnat bakom sig barndoms- och
ungdomstiden. De befinna sig nu i sin kraftiga
mannaålder.
Ett framtidsperspektiv hägrar för mig: Jag
ser de nordiska skolmötena utveckla sig till en
nordisk lärareunion. Jag ser ännu någonting
mer, Jag ser denna lärareunion stark, enig
och vaken, lösande problem, som länge väntat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
