Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 34. (712.) 21 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 34
SVENSK LÅEAKETIDNING.
435
tan? Vilja de bäras? Den gamle lärare-och
skolvännen Diesterweg säger till en sådan
lärare: »Jag beklagar dig, arme man, du,
som icke känner något behof af att sluta
dig till dina likar; och har du en gång
suttit bland mina forna lärjungar, så blyges
jag för dig. Du var aldrig min lärjunge.
Icke heller är du någon lärare, äfven om
du kallar dig så.» Eller är det
räddhågans ande, som håller dem tillbaka?
Huru som helst. Vi kunna säga om
dem, att de icke besjälas af den rätta
lärareandan, men låtom oss icke döma dem
hårdt. Vi hafva icke vägt den börda, som
ödet lagt på deras skuldror. Låtom oss
i stället i broderlig kärlek räcka dem vår
hand. Helt säkert skall det då en dag gå
upp för dem, hurusom S. A. F. är byggd
på tillräckligt bred grund för att rymma
oss alla, och dess mål är tillräckligt högt,
för att den skall vara värd allas vår
kärlek. Då kunna vi hoppas, att
samhörighetskänslan skall blifva stark nog till att
drifva äfven dem in uti brödraringen. Men
låtom oss framför allt sticka handen i vår
egen barm och känna efter, om vi själfva
i verkligheten äro kalla eller varma, ty
framåt gäller det. Hjälp dig själf, så
hjälper dig Gud, är ett ordspråk, som vi hafva
skäl att lägga på minnet. Upp alle man
till gemensamt arbete för det gemensamma
målet!
Samhörighetskänslan visar sig äfven
2) Uti fördragsamhet mot dem, som tänka
annorlunda än vi själfva. Det händer, att
vi under kampen för det gemensamma
målet komma att skifta hugg äfven med
hvarandra. Målet är visserligen ett, men
vägarna, som leda dit, kunna vara många,
och meningarna angående de vägar, som
skola beträdas, ganska olika. Detta helt
naturligt. Ju mera vi tänka våra egna
tankar, dess mera skiftning i åsikter
angående detaljerna. Att olika meningar
bäras fram och allt skarpare bryta sig mot
hvarandra, må således ingen klandra. Det
tyder på en ständigt stigande
själfständighet hos föreningens medlemmar, och detta
är ju en glädjande företeelse, i synnerhet
då vi besinna, huru sällsynt verklig
själfständighet är. Vi finna nämligen lätt, om
vi något vända oss omkring i världen,
huru få de äro, som själfva våga pröfva
och döma. I stället lyssnar man till höger,
och man lyssnar till vänster. Man frågar
sig själf: går det an, att jag ställer mig,
där mitt samvete egentligen bjuder mig
att stå? Hvad skall då A. säga? Hvad
B.? Så är den ene fal för smicker,
den andre för ära, den tredje för gunst,
den fjärde för guld. Kan S. A. F. vara
en skola, som allt mera aflägsnar denna
osjälfständighetens ande och fostrar sina
medlemmar till allt större själfständighet
i tanke och handling, fyller den en stor
uppgift.
Men har jag sålunda mod att tänka
mina egna tankar, måste jag också hafva
mod att höra andras; ja, jag måste till och
med vara beredd att någon gång se dessa
senare gå af med seger. Detta hör också
med till själfständigheten. Det kan ju
hända, att jag stannar i minoriteten. Har
jag icke på förhand gjort mig förtrogen
äfven med den tanken, händer det lätt,
att jag blir förstämd, och det är icke
omöjligt, att en känsla af förbittring gent
emot motståndarna vill tränga sig på mig,
ifall jag rätt ifrigt eftersträfvat seger åt min
egen mening. Då ligger faran nära att
låta striden gå öfver från sak till person
och, hvad som är värst af allt, till att
under motståndarens skäl skjuta in oädla
bevekelsegrunder. Men har jag kommit
så långt, kan jag också vara viss om att
det ideal, för hvilket jag ursprungligen
sträfvat, börjat förblekna, och att jag
börjat sätta mig själf på idealets plats.
Skulle något sådant hända oss inom
vår förening, låtom oss då stanna och
besinna, hvar vi äro, och huru vi kommit
dit. Kanske skola vi upptäcka, att vi
kommit på afväg af idel missförstånd.
»Föräldrar och barn, bröder och systrar, äkta
makar, som tyckts skapade för hvarandra,
vänner, som kunde förljufvat hvarandras
lif, och som i broderlig samdräkt skulle
kunnat uträtta stora ting, hafva blifvit skilda
genom missförstånd», säger den holländske
författaren Ritter. »Missförstånd har gifvit
anledning till många bittra tårar, missförstånd
har löst många band, som aldrig blifvit
återknutna, och krossat många hjärtan, som
aldrig blifvit helade.»
Det finnes en gammal regel för all
diskussion, som säger, att man skall låta
detta vara detta. Vi förstå alla, hvad
den innebär, men vi veta också, att den
icke är så lätt att efterlefva. Ett ord kan
af min vän användas i en betydelse, men
det händer, att jag fattar det i en annan.
Må vi komma ihåg detta faktum. Sådant
är ganska vanligt och beror på hvars och
ens individuella andliga ståndpunkt. Men
däraf kommer missförstånd. Jag tror, att
han menat något helt annat än han gjort,
och så låter jag detta missförstånd blifva
en liten klyfta, som fjärmar mig från min
vän. Ett nytt missförstånd kan vidga
klyftan, och innan jag själf vet om det, äro
vi, som bort höra samman, vidt skilda från
hvarandra, och där börjar växa ogräs på
vänskapens väg.
Sådana missförstånd äro icke så lätta
att undvika. Till och med inom
vetenskapens värld, där begreppen borde vara
som mest fixerade, har man icke kunnat
undgå dem. Men låtom oss försöka att
förebygga dem, låtom oss, då det gäller
viktiga ting, sträfva efter att så tydligt som
möjligt precisera vår mening, men låtom
oss framför allt lära grundligare känna
hvarandra personligen. Då skola vi också
bättre förstå hvarandra.
Missförståndet kan hafva sin grund
äfven däri, att ett enda intresse har gripit
mig med sådan makt, att det behärskar
allt annat i hela min själ. Jag kan då
icke längre se tingen sådana, som de äro,
utan jag betraktar dem genom detta ena
såsom genom ett flor, och de få sin färg
däraf. Är jag t. ex. en synnerligen varm
vän af det internationella fredssträfvandet
eller af nykterhetssträfvandet eller något
annat, som i och för sig kan vara
synnerligen godt, så kan det hända, att den
idé, som ligger till grund för det
ifrågavarande sträfvandet, får ett sådant välde i min
själ, att jag bedömer alla andra människor
efter den ställning de intaga till detta. Får
jag veta, att en person är motståndare
därtill, så är jag redan på förhand
indisponerad för en närmare beröring med
honom. Jag besinnar icke, att hans
ståndpunkt kan vara dikterad af en lika ärlig
öfvertygelse som min, ej heller inser jag,
att Jag genom att så låta ett intresse
blifva det dominerande stängt mig själf inne
i ett mycket trångt rum, från hvilket jag
ser världen endast genom ett litet nyckelhål.
Betrakta vi hvarandra från liknande
ensidiga synpunkter, skola vi säkerligen aldrig
riktigt förstå hvarandra. Då komma vi
alltid att till en viss grad stå främmande
för hvarandra. Då komma vi att mera se
på det, som skiljer oss, än på det som
enar, och söndringens onda ande skall snart
visa sin förhärjande makt.
Må vi blifva bevarade för den anden.
Må hvarje medlem af S. A. F. komma
ihåg, att här gäller det »folkskolans och
folkkildningens höjande», vårt folks
utveckling i sanning och dygd, ingenting annat.
Detta är målet, allt annat är medel. Hålla
vi blicken stadigt fäst vid detta mål, står
det med flammande skrift inristadt i vårt
hjärta, så skall det blifva oss möjligt att
därför offra icke vår egen öfvertygelse, icke
vår egen själfständighet, men något af vår
bekvämlighet, något af våra krafter, så att
hvar och en i det gemensamma arbetet
lägger in något af sin personlighet och
söker förebygga och hafva allt missförstånd,
af hvad art det vara må. Då skola vi allt
mera i broderlig kärlek och ömsesidigt
förtroende närma oss hvarandra,
hängifvenheten för vårt kall skall blifva det band,
som allt fastare knyter hjärta vid hjärta,
som kommer oss att i samlad trupp rycka
framåt, som bringar enhet och god anda
inom lärarekåren, och vi skola lifligt
förnimma innebörden af de orden:
Är det ej härligt, bröder,
att ha en krets som vår?
Hur varmt vårt sinne glöder,
hur lätt vårt hjärta slår!
Och trygga vi förklara,
i festlig glädjes rund:
så skall vår vänskap vara
i lifvets allvarstund.
Ytterligare uttalanden
om det stora skolmötet.
Af den mängd uttalanden, som med
anledning af det sjunde nordiska skolmötet
varit synliga i pressen, återgifva vi
ytterligare några mera karakteristiska.
#
Skall man i korthet uttala ett omdöme
om mötet i dess helhet, så må det säkert
blifva det, att mötet uppfyllt alla de
förväntningar som med billighet kunde
ställas på detsamma. De hållna föredragen
hafva i allmänhet varit af stort intresse,
och icke få af dem hafva varit ypperliga.
Diskussionerna hafva likaledes i de flesta
fall varit af betydligt värde. Det stora
antalet mötesdeltagare - nära 7,000 -
var tillräckligt för att fylla de olika mötes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
