Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (713.) 28 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
Sommarkurserna i Uppsala,
l)å årets sommarkurser i Uppsala nu äro
^^ afslutade, torde främst böra bringas i
hågkomst de män, hvilka i vårt land gifvit
upphof och ledning åt denna stora och
betydelsefulla bildningsrörelse.
Professorerna Harald Hjärne, J. A.
Lundell och Ad. Noreen, hvilkas bilder
åter-gifvits i Svensk Läraretidning n:r 35 år
1893, kunna med skäl sägas hafva tagit
initiativet i denna sak. Vid svenska
folkhögskolemötet i Uppsala 1892 hölls en
offentlig diskussion under ordförandeskap
af professor Noreen. Härvid behandlades
frågan om sättet och medlen för en dylik
bildningsrörelse. Sedan professor Lundell
inledt diskussionen om densamma, höll
professor Hjärne ett anförande om
universitetsutvidgningen i England. Båda dessa
anföranden äro utgifna i samlingen
»Svenska spörsmål» och kunna sägas vara
väckelseropen eller de tändande gnistorna till
denna ädla folkbildningsverksamhet i vårt
land.
Men dessa män hafva icke stått
ensamma. De rönte genast ett kraftigt bistånd
af flera framstående universitetsmän. Vi
erinra om professorerna Dunér och H.
Almkvist samt rektor J. Centervall, som
1893 höllo med särdeles stort intresse
omfattade föreläsningar. Andra, som både
då och nu kraftigt bidragit till verkets
utförande och framgång, äro prof. Holmgren,
docent von Schéele (föreläste äfven vid
fjorårets sommarkurser i Grebbestad),
professor Virén, Observator Gharlier, hvilka
alla äfven i år fortsatt sina föreläsningar.
Och så hafva tillkommit många andra, som
vid årets sommarkurser samlat talrika
åhörare. Och då föreläsningssalarna icke
räckt till att rymma alla, som ville vara
med, hafva flera föreläsare fördubblat sina
föreläsningar. Allt detta visar ett intresse
och en offervillighet för den fosterländska
bildningens sak, som torde vittna om
dennas varma lifskraft och ljusa framtid.
Alfred Alström.
COctgnus
Namnet förefaller - med all respekt
för bäraren - - en smula främmande. Det
ser så officiellt-akademiskt, så
rektoriskt-magnifikt ut. Den, som hela Sverige
känner och ärar som sin berömde faders
värdige son och andlige arftagare, han heter
Tore Fries, den evigt unge studentledaren
och läraren i den eviga ungdomens stad.
Under det namnet hafva växlande
studentgenerationer lärt att känna och älska
honom, och under det namnet skall han helt
visst gå till eftervärlden.
Han är född 1832 och, som sagdt, son
till den store Elias Fries,, den främste i
raden bland Linnés efterföljare på den
botaniska lärostolen. Student 1851, docent
i botanik 1857 och adjunkt 1862, blef
han 1877 sin faders andre efterträdare på
denna lärostol, och många bland den ti-
dens studenter minnas visst ännu med
rörelse den gripande hyllning sonen vid
sin installation som professor bragte sin
åldrige, då ännu lefvande fader.
Hvad nu hans verksamhet såsom
veten-tenskapsman vidkommer, lär det nog vara
rådligast för den, som ej är fackman, att
icke inlåta sig därpå. Blott det torde här
sägas, att han icke hör till dem, som
studerat blomsterkonungens vetenskap på
sin kammare, utan under talrika och
vidsträckta resor vidgat sin och vår
kännedom om naturens hemligheter. Men hvad
vi här hafva att säga ett ord om, det är
hans varma och oskrymtade kärlek till
folkupplysningen.
Han har i många år varit ledamot i
styrelsen för Uppsala läns folkhögskola och
inspektor för Uppsala stads
arbetareinstitut, och dessa befattningar hafva för
honom visserligen icke varit sinekurer. Hans
förmåga att på ett för hvarjom och enorn
fattligt sätt framställa de djupaste
vetenskapliga sanningar är helt enkelt omöjlig att
öfverträffa, och om något ytterligare bevis
härför varit af nöden, gafs det på det mest
lysande satt genom den inträdesföreläsning,
hvarmed han den 10 augusti i egenskap
af rektor magnificus för Uppsala
universitet öppnade årets sommarkurser.
Hvad är det då, som gifvit honom
detta oupphunna mästerskap i konsten att
tala det enkla språk, som tusenden förstå"?
Är det månne förtroligheten med Floras
älskliga barn vunnen i Guds fria natur och
ej i kväfva studerkamrar, eller är det ett
arf från gamle Elias Fries? För vår del
tro vi, att det är litet af hvartdera; och
vi hysa nästan en liten misstanke, att
rektor magnificus, riddaren och kommendören
af hvem vet huru många ordnar,
ledamoten af allehanda in- och utländska
akademier och lärda samfund m. m., m. m.
ändå allra innerst in i själen är och
förblir den gamle - nej, den unge studenten.
Ja, de, som hafva förmånen af hans
förtroliga bekantskap, vilja nästan hålla
fore, att han gjort den allra största
upptäckt, som för en botanist är möjlig -
upptäckten af det träd, hvarpå Idunas
äpplen växa. Måtte han då länge, mycket
länge, få fortfara att med fulla händer dela
med sig af den rara frukten.
Emil Svensén.
^Fritfyiof Holmgren.
Fysiologien är i och för sig af
beskaffenhet att på grund af sin natur vara en
vetenskap, som under alla förhållanden är
ägnad att väcka det lifligaste intresse.
Den tillåter forskaren att lyfta en flik af
den förlåt, som vi så ofta finna utspänd
framför det hemliga rum, i hvilket lifvets
och naturens gåtor ligga fördolda. Lyftes
nu denna flik af en personlighet med den
varma öfvertygelse om sanningens slutliga
seger, det lifliga intresse för hvarje friskt
och ädelt bildningssträfvande och den öfver
allt småsinne högt flammande hänförelsens
eld, som kännetecknar professor Frithiof
Holmgren, vare sig det gäller vetenskap
eller skaldekonst, då kan ämnet icke
förfela att i allra bästa mening verka på en
gång undervisande och uppfostrande och
åhöraren lämnar »Fysiologicum» med en
onämnbar känsla af sympatisk åtrå, en
känsla, sorn gör en universitetslärares ord
vid afskedsfesten sistlidna fredag om
»girigt hungrande skaror» till den klaraste
sanning.
Man ser för sig icke blott den omutlige,
klarseende, tviflande vetenskapsmannen,
utan jämväl den trosstarke hjärtevärme
skalden och fosterlandsvännen, och man
ser framför allt den ädla upphöjda
människan.
Så kände kursdeltagarne 1893, och så
kände de år 1895.
På grund af en studieresa till utlandet
skulle professor H. endast hålla tre
föreläsningar vid årets sommarkurser, men så
mänga åhörare strömmade till, att
timantalet måste fördubblas och föreläsningar
hållas både på för- och eftermiddag.
Hvtid professor H. under dessa timmar
hann meddela skola vi icke söka att här
närmare detaljera; men det må nämnas,
att han hos sina åhörare hann grunda en
fast’ föresats att efter kursens slut på
grundvalen af de vid föreläsningarna gifna
uppslagen med ifver fortsätta de allt for
snart afbrutna fysiologiska studierna.
Rörande vir afskedet mellan professor
H. och hans åhörare. Folkskolläraren
Verkelin frambar vid sista föreläsningens
slut de närvarandes varmaste tack »för de
inblickar på fysiologiens rika, vidsträckta
område, som professor H. lämnat», samt
»för intrycken af en ädel, varm
personlighet».
Professor H. yttrade med af rörelse
dämpad stämma:
De timmar, jag sett Er här på detta rum, ha
varit de käraste under hela min
lärareverksamhet. Jag tackar för de ögon ni skänkt
mig. Måtte jag kunna gömma dem alla i mitt
minne. Den värme och kärlek I skänkt mig,
önskar jag, att I måtten öfverföra på Sveriges
uppväxande barn. Då vet jag, att det skall
uppväxa ett släkte, som skall blifva till glädje
och välsignelse för fosterlandet, och då skall
jag känna den största belöningen for mitt
ringa arbete. Jag önskade jag kunde omfamna
Eder alla.
Så talar en vetenskapsman, som i sitt
samvete känner, att ett ädelt sade skall
spira upp och bära frukt - så talar
professor Frithiof Holmgren.
Frithiof Alarik Holmgren är född i Västra
Ny socken i Östergötland den 22 oktober 1831.
Student 1850, aflade han sedermera medicine
kandidat- och licentiatexamen, hvarefter han
1861 promoverades till medicine doktor. Efter
att nästan uteslutande hafva ägnat sig åt
fysiologien, och för detta ändamål företagit flera
studieresor till utlandet, utnämdes han 1864
till professor vid Uppsala universitet i nämda
ämne. Professor Holmgren har utöfvat en
betydande skriftställareverksamhet, dels såsom
skald, dels uti vetenskapligt syfte. Bland hans
många naturvetenskapliga undersökningar må
särskildt nämnas hans utförliga arbete öfver
färgblindheten, ett arbete, som ledt till
märkliga praktiska resultat och genom hvilket han
med rätta vunnit världsrykte.
Emma Norberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
