Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (713.) 28 augusti 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
oss åhörda föreläsningarna men därvid ej
nöjas med endast en författares mening,
utan genom flera få se ämnet så allsidigt
som möjligt. Härigenom sättas vi i
tillfälle att med kritik bilda oss vår
öfvertygelse, på samma gång som vi läras att
taga skäl för andras mening.
För dem, hvilka följt med så många
serier tiden tillåtit eller utan plan pröfvat
föreläsningarnas nöje, torde vinterarbetet
antingen blifva mycket vidlyftigt eller också
tvinga till begränsning. För denna skall
dock kanske samma hinder möta som i
Uppsala, obekantskapen med de egna
intressena. Då gäller det att först finna
reda på dessa och sedan de äro funna
rikta hela styrkan på en eller några få
punkter, helst så nära liggande som
möjligt. Ensidighet behöfver därför icke
uppstå. Hvarje ämne på sommarkurs-ernå
har en hel rad intressanta förutsättningar,
och skall få eller har redan likadana
följder. Dessutom grena ämnena ut sig och
omfatta det ena efter det andra. En enda
serie är därför nog att gifva oss arbete
för många vintrar, men hufvudsaken är
dock att genom koncentrationen få reda
på vår begåfning och därigenom få vår
personlighet utvecklad. *
Amanda Leffler.
Sällskapslif oeh nöjen.
»Hvad ha Ni gjort?» - »Hur ha Ni
haft det?» - »Ha Ni haft roligt?» -
Se där frågor, som mötte alla
hemvändande »sommarstudenter» och
»sommar-studentskor». Naturligtvis hafva vi alla
svarat: »ja» och sett strålande ut. -
»Föreläsningarna ha varit förtjusande»,
hafva vi skyndat att tillägga med samma
strålande uppsyn. - »Ah, Ni kunna ej
tro, huru utmärkta, älskvärda, intressanta
professorerna» - en hel rad af namn -
»och docenterna och lektorer och
kandidater» - åter en rad namn - »och
byråns föreståndare och medlemmar och
studentföreningen Heimdal - ja alla, alla
varit. . . .»
»Men» - blifva vi afbrutna - »det
där förstår vi nog, men huru har
sällskapslifvet, vi mena kamratandan, varit?»
Hvad nu? Pannan blir tankfull, glansen
i ögat mattas, svaret kommer dröjande.
»Jo - aj o, det har också varit ganska
roligt - men inte så, som alla sagt, att
det var 1893.»
Ja, bakom den förskansningen skulle jag
också helst vilja gömma mig, men
redaktionen vill hafva en ordentlig redogörelse,
läsaren väntar den troligen ock. Nå, låt
oss sannfärdigt tillstå, att det varit något,
som fattats, för att. umgängeslifvet skulle
blifva rätt lyftande och vederkvickande,
så att det skulle kunna gifva oss ett lika
ljust och gladt minne som studierna gjort.
Hvad har då fattats? Jo, det där
obeskrifliga något, som fått namn af
»kamratanda». Det där frimodiga förtroende till
hvarandra, som gifver glädje att vara
tillsammans med medarbetare, som upphäfver
gränsen mellan bekanta och obekanta, som
tror allas afsikter vara lika goda och
därför kommer hjärtat att klappa lika varmt
för meningsmotståndare som för
meningsfränder. Och ändå - vi hade väl alla
längtat just till detta. Men vi nordbor äro
ju »ett trögt folk, fullt af hetsigheter». Våra
varmaste, bästa, vänligaste känslor, dem
stänga vi inom ett isskåp, som fått det
klingande namnet »värdighet» - vårt
ogillande eller misshag, det rinner strax öfver.
Och så, när vi, som hade suttit hemma
och längtat att trycka kamraters händer och
blicka in i vänners ögon, möttes, då höllos
händerna stelt utefter sidan eller sysslade
med knif och gaffel, bok, tidning eller
penna, och ögat, ja hela ansiktet såg kallt,
likgiltigt eller afvisande ut. Det högsta,
hvartill vi hunno, var små kotterier.
Men jag hör en och annan
sommarkursentusiast ogillande mumla: »Detta är
öfverdrift». - Jag vill gifva bevis. Säg mig,
hvar fanns den unisona sången? Hvar
fanns öfver hufvud taget
gemensamhets-andan och entusiasmen? I redogörelsen
för 1893 års sommarkurser heter det:
Ett föreningsband utgjorde den unisona
sången. Öfverallt på spisningslokaler, i
universitetshusets vestibul, vid festerna tonade
den kraftigt, lyftande.
På Göteborgs nationssal åto omkring
175 af kursdeltagarne, men ej mer än en
afton tonade där sång och anordnades
gemensam aftonunderhållning och då på
initiativ af föreläsare.
Vi ha haft fester, fester, som kunnat
lyfta, men - -
Först och främst välkomstfesten, med
sitt högstämda tal, sin studentsång. Jag
har dock hört många önska - själf var
jag ej närvarande vid festen - att man
fått förbrödra sig vid den kanske prosaiska,
men svenska kaffekoppen. Så var det
utflykten till Gamla Uppsala. Vi drucko
både kaffe och mjöd, hörde tal, skrefvo
våra namn i böckerna, sjöngo äfven -
men fanns det stämning? - Ja, kanske
en ansats därtill. Det var, då vi fingo
landsmål och sång på nationssalen på
kvällen.
Så kom Heimdalsfesten, egentligen en
soaré där vi voro de intresserade åhörarne.
Visst kändes det litet underligt, att basarna
bland våra värdar strejkade, så att vi
gingo miste om studentsången, men vi togo
ändå med oss ljusa, värmande minnen
frän de entusiastiska tankar, som togo sitt
uttryck i de båda unga värdarnes tal och
deklamation och af den tredjes vackra
solosång.
Så slutligen vår egen fest, där det ändå
till slut visade sig ett genombrott af den
där stämningen, hvilken vi alla hela tiden
längtat efter. Den höll sig kvar till
afskeds-stunden på lördagen, litet omornad ännu,
men stämning ändå.
Ack, säg mig? Önsken I ej ww, att I
litet lifligare haden understödt sångförsöken,
litet frikostigare meddelat af de varma
känslor I säkerligen gömden inom Er?
De små kotterisamkvämen på Flustret och
vid Grindstugan, samkväm, som väl sällan
för materiell välfägnad kostade mer än
50 öre pr hufvud, visade att de funnos.
Hvad har då varit orsaken? Hafva vi
någon ursäkt? Ja, men bara en. Våra
snart sagt afgudade föreläsare hafva gjort
sina föreläsningar så intressanta, att
studierna icke lämnat oss tid för andra
intressen. Dock - »det ena bör man gpra,
det andra icke låta».
Då vi återses vid 1897 års
sommarkurser i Uppsala, låtom oss då hoppas,
att kamratandan skall finna bättre jordmån!
Adéle Vetterlind.
Kostnaderna.
Då en person med knappa ekonomiska
resurser vill försöka något nytt, måste han
alltid först göra sig frågorna: Hvad kostar
det, har jag råd därtill?
Flertalet deltagare i sommarkurserna äro
just sådana män och kvinnor, som hvad
det ekonomiska beträffar icke tillhöra de
gynnsammast lottade. En folkskollärare
åtminstone behöfver nog jämföra debet
och kredit mer än en gång, innan han
besluter sig för att t. ex. deltaga i ett
större skolmöte eller bevista en
sommarkurs.
Kostnaderna i dylika fall bli emellertid
icke på långt när så höga, som den
oerfarne föreställer sig. Vid de nu afslutade
sommarkurserna i Uppsala ställde sig
utgifterna pr person ungefär sålunda:
Inskrifningsafgift + porto........,...... kr. 10:15
Hyra från 2-4 kr. pr vecka,
medeltal 2: 50 .........._...................... » 5: -
Spisning 14 dagar ä 1: 25 pr dag +
öl eller kaffe 0: 10..................... » 18:90
Afgifter till betjäning, uppassning,
stadsbud ___............................. » 1:50
Böcker (särskildt för dem, som läste
engelska), några småskrifter ...... » 3: -
Utfärden till Uppsala högar (biljett
och ett horn mjöd)............._....... » 0: 87
Festen för föreläsarne .................. » 1: -
Diverse (för utjämning) ............... » 4:58
Summa kr. 45: -
Då biljettkostnaden så ofantligt varierar,
beroende på resornas olika längd, har
någon post för densamma tydligen icke
kunnat upptagas i beräkningen. I år
åtminstone torde för resten denna utgift
lämpligare föras på Skolmötets konto.
Medgifvas måste, att 45 eller för
jämnhetens skull 50 kr. är en betydlig extra
utgift för en person, som lefver i knappa
ekonomiska omständigheter. Att så många
folkskollärare ändock underkastat sig
denna betydliga uppoffring visar, huru djupt
man inom sin kår känner behofvet af
ifört-satt utbildning. Och man må väl hoppas,
att stat och kommun snart skola inse,
hvilket ofantligt värde sommarkurserna
hafva i första rummet för skolan själf och
så genom beviljande af resebidrag göra
det möjligt för allt fler och fler bland
skolans tjänstemän att hämta nya andliga
impulser vid landets förnämsta bildningshärd.
P. Borgh.
Sommarkurserna oeh allmänheten.
Till deltagande uti dessa kurser hafva
som bekant inbjudits förutom lärare och
lärarinnor vid landets skolor en hvar, som
af kurserna ansett sig kunna draga någon
nytta. Det är naturligen af intresse se,
huru allmänheten användt sig af detta i
sanning storartade tillbud. En blick i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
