Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 38. (716.) 18 september 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488
SVENSK LÄKARETIDNING.
N:r 38
ett kronologiskt (sträckande sig från 1672
till den 26 april 1895) och ett sakregister.
Vi hälsa arbetet - det första i sitt
slag - välkommet. Det bör blifva till
god nytta ej blott för organist- och
klockarekåren utan ock för alla dem, som
hafva att tillämpa här återgifna
stadganden.
En fördel för folkskolan
i stället för »ett beklagligt missförhållande».
Genom tidningspressen har under
senaste veckorna gått följande notis:
Ett beklagligt missförhållande är det på
modet allt mer komna bruket, att flickor ur
förnämare hem anlita
folkskollärarinneseminari-erna, särskildt Kalmar, ehuru de ingen gång
tänkt att ägna sig åt det tålamodsprövande
lärarinnekallet. Härigenom utestängas från
seminarierna många, som hafva håg och lust
till denna syssla. Och det är icke få, som
sålunda hindras att välja den lefnadsbana de
önska. Mer än två tredjedelar af de vid
seminarierna inträdessökande måste årligen
återvända, och bland dem befinner sig en hel hop
af medelklassen och den fattigare befolkningen,
som gjort ansträngande uppoffringar för att
erhålla förkunskap.
Hvad här blifvit kalladt »ett beklagligt
missförhållande», tveka vi icke att
beteckna såsom en verklig fördel för
folkskolan.
Så vidt erfarenheten hittills visat,
finnes intet fog för det påståendet, att de
flickor ur de »förnämare»
samhällsklasserna, som söka inträde vid våra
lärarinneseminarier, icke därmed afse att i
framtiden ägna sig åt lärarinnekallet.
De exempel torde lätt vara räknade, då
en sådan elev efter vunnen kompetens
icke antagit befattning som lärarinna,
om sådan plats stått till buds.
Man må ingalunda föreställa sig, att
något större antal skulle finna
lärarinneseminariet vara en lämplig läroanstalt
för inhämtande af den behöfliga
allmänbildningen och af dylik anledning där
söka inträde, allra helst där icke
meddelas undervisning i något enda
främmande språk. Att genomgå våra
seminariekurser är för öfrigt ett så
ansträngande och kraftödande arbete, att ingen
lärer företaga sig något sådant allenast
för sitt nöjes skull. Och har
lärarinneexamen en gång vunnits, så kan man
nog vara ganska säker på, att den
kommer till användning, äfven om
tjänstetiden icke i hvarje fall skulle komma
att räcka till pensionsåldern.
Icke heller må det betecknas som ett
missförhållande, att folkskollärarinnor
utgått från de mera bildade hemmen.
Lärarinnekallet liksom hvarje annan
verksamhet i lifvet är icke något, som
särskildt bör förbehållas någon viss
samhällsklass. Kastväsendets dagar äro
längesedan förbi. Om någonsin en
verksamhet bör stå fullständigt öppen för
hvar och en, som därtill äger håg och
duglighet, så bör det väl vara
uppfostrarens och undervisarens.
Att ganska många sökande vid
inträ-despröfningen blifva tillbakavisade, kan
visserligen för dem det gäller kännas
hårdt, och möjligen kan någon med
verklig håg för kallet finna sig åtminstone
tills vidare utestängd. Men å andra sidan
ligger uti detta förhållande icke så liten
garanti att som elever vid seminarierna
erhålla ett så godt urval som möjligt.
Ännu en synpunkt torde hafva gått
den ärade notisförfattaren förbi. En
väsentlig eller rättare sagdt hufvudsaklig
del af lärareverksamheten är den
uppfostrande. Konsten att drifva läxläsning
och att mer eller mindre mekaniskt
till-lämpa en tillkrånglad metodiks olika
finesser kan visst under seminariekursen
inhämtas, men därmed är långt ifrån
allt väl beställdt. Ett hufvudvillkor för
att kunna uppfostra andra är ju att själf
vara väl uppfostrad. Om lärarinnekåren
rekryteras ur de mera bildade
samhällsklasserna, måste detta ur synpunkten af
skolans uppfostrande verksamhet anses
såsom en afgjord fördel. Härmed hafva
vi ingalunda velat påstå, att icke en
lärarinna från ett fattigt hem kan vara
lika god uppfostrarinna som trots någon
förnäm dam, allra helst om man med
en god uppfostran icke blott menar finare
vanor och ett behagligt yttre
framträdande. Men i allmänhet torde det ligga
i sakens natur, att förutsättningarna i
här berörda afseende äro väsentligen olika.
Det är ett kändt och numera obestridt
förhållande, att folkskolan allt mer och
mer närmar sig det målet att vara en
allmänt grundläggande bildningsanstalt
för alla samhällsklassers barn. Hvarför
skulle man då vilja förmena unga flickor
ur vissa samhällsklasser att ägna sig åt
lärarinneverksamheten och därigenom i
sin mån bidraga till utjämnandet af den
så förhatliga klasskillnaden.
Från våra grannland Norge och Finland
föreligga icke få exempel därpå, att
döttrar af landets förnämaste familjer ägna
sig åt folkskollärarinnans visserligen
ansträngande men ock välsignelsebringande
kall. Och däröfver har ingen beklagat
sig. Tvärtom hafva pedagogiskt
sakförståndiga intygat, att detta i hög grad
ländt till skolans båtnad. Vid närmare
eftertanke lärer nog heller ingen på allvar
vilja påstå, att här föreligger ett
missförhållande, ännu mindre instämma med
notisförfattaren, då han talar om ett
»beklagligt» sådant. Tvärtom vilja vi påstå,
att ju mera saken utvecklas just i den
klandrade riktningen desto bättre.
Sedan förestående var uppsatt - det
nedskrefs nämligen för förra numret,
ehuru det på grund af bristande
utrymme ej då fick plats - erfara vi, att
rektorn vid Kalmar
folkskollärarinneseminarium Joh. Vickbom upptagit ämnet
till granskning i Östergötlands Dagblad
(den tidning, i hvilken notisen först
offentliggjordes). Rektor V. skrifver bland
annat följande:
Det obestridliga sakförhållandet, att
Sveriges folkskollärarinnekår intager en
jämförelsevis så hög ståndpunkt, som den för
närvarande intager, beror helt visst därpå,
att lärarinnorna mer än hvad förhållandet
är med lärarne rekryteras icke så godt
som uteslutande från medelklassen och
den fattigare befolkningen. Jag tror, att
det ligger någon sanning i det där talet,
som nu så ofta höres, att i samma mån
lärarekårens allmänna bildningsnivå är hög,
inverkar detta i regeln förmånligt på skolan.
Då lärarekåren är till för skolans skull,
och icke tvärtom, anser jag det långt ifrån
att vara ett beklagligt missförhållande
tvärtom vara godt, att lärarebildningsanstalterna
hafva ett rikt material att välja på. Den
sökande, som, såvidt det kan bedömas,
äger de bästa förutsättningarna för att blifva
en duglig lärare eller lärarinna, bör få
inträde vid seminariet oafsedt hvilken
samhällsklass, han eller hon tillhör. Men
läraredugligheten bestämmes icke endast af
kunskapen.
Invändes nu, att det icke är detta, att
flickor från hvad Ni kallat förnämare hem
blifva folkskollärarinnor, som klandrats,
utan detta, att de utan att någonsin hafva
tänkt att ägna sig åt lärarinnekallet
utestänga från seminarierna en hel hop af
medelklassen och den fattigare
befolkningen, som gjort ansträngande uppoffringar
för att erhålla förkunskap, och hvilka
förmenas vara de enda, som hafva håg och
lust för lärarinnekallet, så beder jag att
däremot få anmärka följande:
För det första är det icke sant, att håg
och lust för lärarinnekallet finnes endast
hos medelklassen och den fattigare
befolkningen, såsom det icke heller är
öfverensstämmande med erfarenheten, åtminstone
från Kalmar seminarium, att några af våra
utexaminerade lärarinnor icke mottaga
anställning såsom lärarinnor. Under de 16
år, jag varit anställd vid Kalmar
seminarium, hafva där från högsta klassen
utexaminerats nära 400 elever. Af dessa har,
så vidt af tillgängliga anteckningar framgår
och jag kan erinra mig, icke en enda dragit
sig för lärarinnekallet. Endast ett högst
ringa fåtal, inalles icke öfver tio, hafva
blifvit lärarinnor i hem och enskilda skolor.
Alla de andra hafva tagit tjänst i
folkskolorna. Och det är helt naturligt, att den
seminariebildade lärarinnan skall föredraga
arbetet i folkskolan framför guvernantens
och privatlärarinnans kall på grund af de
större ekonomiska fördelar, som folkskolan
i regeln erbjuder.
Det är vidare icke sant, hvad som
antydes, att flickor från s. k. förnämare hem
skulle företrädesvis vinna inträde vid
seminarierna och således därifrån utestänga
medelklassens och den fattigare
befolkningens barn; åtminstone sker det icke vid
Kalmar seminarium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
