Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 41. (719.) 9 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
526
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 41
läxor och äfven för föräldrarna söka göra
klart, huru barnen böra handledas vid
läxläsningen. Denna bör ske i hemmet, ty
föräldrarna känna oftast bättre än läraren barnets
förmåga. Plugget kan ej borttagas genom
läxläsningens förläggande till skolan.
Skolebestyrer O. M. Fröland från Ålesund,
Norge: I allmänhet har man väntat för stora
resultat af läxläsningen. Den af inledarinnan
föreslagna reformen är värd mycken
uppmärksamhet. Kunde de ledsamma läxförhören mins
kas, skulle en gladare stämning och mera sol
föras in i skolan.
Folkskolläraren Alfr. Rosvall i Eskelhem
framlade ett förslag till uttalande, hvari
betonades vikten af, att läraren undervisade barnen
om, huru läxöfverJäsning bör ske, samt
framhölls betydelsen af föräldramöten just i
afseende på hemuppgifternas skötande.
Folkskolläraren C. A. Stenberg i Grillby
ansåg, att läxorna inlärdes bäst i hemmet, om
nämligen läraren väl förberedt de samma.
Folkskolläraren Viktor Nilsson i Rolfstorp:
Att öfverföra läxläsningen till skolan skulle
innebära en återgång till något sämre. Skola
en mängd barn samtidigt läsa läxor,
uppkommer endast tanklöst sladder.
Lärer Emil Smith från Danmark framhöll,
att det vore ur praktisk synpunkt olämpligt
att förlägga läxläsningen till skolan.
Folkskolläraren J. P. Kjellén i Kinneved
påvisade hemuppgifternas betydelse såsom ett
föreningsband mellan hem och skola. Det
vore just ur uppfostringssynpunkt af stor
betydelse, att föräldrarna öfvervakade barnens
läxläsning.
Fröken Vetterlind: Många föräldrar, t. ex.
fabriksarbetare, ha ej tid att öfvervaka
barnens läxläsning. Genom densammas
förläggande till skolan blefve läraren i tillfälle att
hjälpa och stödja särskildt de mindre
begåfvade barnen. Dessutom skulle barnen få mera
tid och lust till annat arbete.
Folkskolläraren J. B. Gauffin i Uppsala
meddelade, att vid skolor i Uppsala försök gjorts
med läxläsningens förläggande till skolan, och
att denna anordning visat sig fördelaktig.
Barnen hade fått tid till lek och sport, utan
att de därför blifvit sämre i sina ämnen. Att
i skolan timme efter timme förhöra läxor
ansåg tal:n vara en illa använd tid.
Folkskolläraren A. N. Vinell från Finland
betonade kraftigt, att läxläsningens förläggande
till skolan skulle bryta sambandet mellan hem
och skola.
Folkskolläraren G. Gerle i Norrtälje ansåg
läxläsning i hemmet viktig för stärkande af
barnens pliktkänsla. Försök i den af
inledarinnan angifna riktningen vore ej att
rekommendera. En återgång skulle sedan bli svår.
Erfarenheten gåfve vid handen, att de barn,
som flitigt läste sina läxor, äfven vore flitiga,
då det gällde annat arbete.
Folkskolläraren Axel Blomqvist uttalade den
åsikten, att förhörandet i skolan borde
inskränkas och längre tid ägnas åt
preparerandet. Detta vore att på rätt sätt föra
läxläsning in i skolan.
Folkskoleinspektören d:r C. G. Bergman i
Stockholm: Orsakerna till att läxläsningen ej
lämnar önskligt resultat, äro hufvudsakligen
tvänne. Dels börjar man allt för tidigt gifva
barnen läxor, dels gifver man många och långa
sådana. Undervisningen bör på skolans lägre
stadier bedrifvas så, att barnen förstå, hvad
de läsa. Därigenom få de den nödvändiga
förutsättningen för att på ett högre stadium
med framgång kunna ägna sig åt lösandet af
hemuppgifter. Om därjämte läxorna göras
korta samt inskränkas till antalet, skall det
visa sig, att barnen lyckas med hemuppgifterna
och finna nöje i skolarbetet.
Folkskoleinspektören K. N. Forsman från
Finland: De tankar, inledarinnan framställt,
innehålla mycket, som förtjänar att beaktas.
Vid läxläsning i skolan skulle läraren bli i
tillfälle att hjälpa och leda barnen samt
därjämte tvingas till uppmärksamhet på sina egna
fel vid undervisningen.
Sedan öfverläggningen afslutats,
hemställde ordföranden, att, enär meningarna
voro delade, diskussionen måtte få utgöra
svar på frågan. Fröken Vetterlind och hr
Rosvall återtogo sina förslag, hvarpå
mötet fattade beslut i öfverensstämmelse med
ordförandens hemställan.
De talrikt församlade mötesdeltagarne,
det lifliga deltagandet i diskussionen och
den uppmärksamhet, hvarmed hvarje
anförande åhördes, vittnade tydligt nog
därom, att ungdomens fostrare anse frågan
om läxläsningen vara af synnerlig vikt.
C. L-n.
Tegning med kridt.
Vid allmänt sammanträde i
Operasalongen den 6 augusti under
ordförandeskap af lärer Th. Brataas höll
tegnein-spektör Carl F. Andersen från
Kjöbenhavn föredrag om Tegning med Jcridt på
den sorte tavle anvendt som
anskuelses-middel i börneskolen.
Föredraget, hvilket mer utgjordes af
teckningar på svarta taflan än af ord,
innehöll i hufvudsak följande:
Tryckta åskådningstaflor kunna
visserligen med fördel användas, men de
innehålla ej allt, man vill åskådliggöra. De å
svarta taflan vid undervisningens
ögonblickliga behof ritade hafva flera fördelar: de
blifva till i barnens åsyn, de tvinga barnen
att koncentrera sin uppmärksamhet på
bildens olika delar, de verka stödjande för
förklaringen. Läraren bör vid nästan all
undervisning gå till svarta taflan och
förklara. Det kan likväl ligga en fara i att
teckna vidlyftiga bilder, som taga för lång
tid.
För att läraren skall kunna inför sitt
auditorium teckna en bild af det han vill
förklara, fordras reformer med afseende på
den teckningsundervisning, som på
seminarierna lämnas. Svårigheterna äro ej
större, än att de kunna öfvervinnas, och
mycket kan vinnas därigenom, att man
liksom inlär bilden.
Som ofvan nämts, belystes föredraget
af på svarta taflan ritade bilder. Dessa,
väl ett trettiotal, ofta endast med några
streck tecknade, framställde bila, fyrtorn,
murslef, Nordens karta, häst- och
ko-hufvud, svala, hjälm, skeppsbrott,
eldsvåda, Karl XII o. s. v.
En tanke, som ovillkorligen trängde
sig på åskådaren, var, att många af dessa
teckningar voro prof på en talang, som
näppeligen kan af det stora flertalet
ernås hvarken genom reformer i
seminariernas undervisning eller genom
inlärande af respektiva bilder.
Exkursioner.
Därefter höll föreståndaren för
teoretiska profårskursen i Uppsala d:r J.
Bager-Sjögren inledningsanförande om
Exkursioner såsom medel för undervisning
och uppfostran. Det hufvudsakligaste
af d:r Bager-Sjögrens anförande var
följande:
Åskådningsprincipen är en sats, om
hvilken alla kunna enas, och skall allvar göras
med den, så böra barnen om möjligt hämta
sina föreställningar om verkligheten direkt
ur denna och ej ur andras framställning
däraf i ord och bild. Exkursioner äro
därför ej endast önskvärda utan äfven
nödvändiga. Barnen böra i många fall ej
hafva annan lärobok än verkligheten. De
få likväl ofta nöja sig med det talade eller
skrifna ordet, hvilket om än aldrig så
vältaligt dock ställer stora kraf på åhörarens
och läsarens förmåga att tyda dessa talade
och skrifna ord. Man bör därför aldrig
försumma att använda åskådningsmateriel.
Då det blott i mycket ringa utsträckning
kan komma i fråga att få tingen in i
skolan, så bör i stället skolan flytta sig ut
till tingen. Mot den invändningen, att vi
ej kunna flytta skolan jorden rundt, kan
framhållas, att skolan ej bör meddela sina
kunskaper genom kringflackande i världen
om också i andlig mening utan genom
noggrant iakttagande af omgifningen, d. v. s.
hemlandskunskap. Läraren skall på så
sätt meddela det lefvande konkreta i st. f.
det abstrakta. Allt skall lyckas bättre i
våra skolor, om vi kunna mera gå så till
väga, så att barnen kunna få göra egna
iakttagelser, ty egen iakttagelse är tusen
gånger mera värd, än den man får af
andra.
Undervisningen i de olika ämnena, till
och med i historia och modersmål, skulle
hafva stor vinst af täta exkursioner, kortare
eller längre. Med afseende på
geografiundervisningen bör den naturligtvis börja
med hemortsgeografi, såvida den ej skall
blifva en ofruktbar namnuppräkning och
ingenting annat. Det historiska lifvet
repeterar sig själft, och således är lefvande
lifvet säkraste nyckeln att förstå historien.
Äfven här gäller det att gå från det
närmare till det fjärmare.
Planmässigt förberedda, utförda och
tillgodogjorda kunna exkursioner blifva af stor
nytta för alla skolans läroämnen icke blott
därigenom, att de på ett med
åskådnings-principen öfverensstämmande sätt utvidga
lärjungarnes kunskaper, utan ock
därigenom, att de väcka och vidmakthålla det
intresse, som är mål och medel för all
uppfostrande undervisning. Och än mera:
de skola utbilda iakttagelse- och
tankeförmågan, nära och förädla känslolifvet,
särskildt skönhetskänslan och
fosterlandskärleken, stärka och härda kroppen.
Hvad kan göras, för att dylika
exkursioner måtte blifva, hvad de förtjäna blifva
- organiska led i skolarbetet och icke
sällsynta undantag endast?
Härpå svaras, att det ej är önskvärdt,
att lagar och förordningar om dylika
exkursioner utfärdas, utan i stället att
personer med pedagogisk bildning åt saken
lämna uppmärksamhet. Ofta kan i st. f.
en lektion i skolsalen företagas en utfärd.
Men dylika utfärder ställa stora kraf på
läraren. De få ej locka till förklädt
dag-drifveri.
De invändningar, som göras, äro bland
andra, att utfärder taga för lång tid. Ej
i verkligheten, ty kursen blir bättre
genomgången och barnen vinna en mogenhet, som
fortfar och består, sedan minneskunskapen
är slut. Barnen få lära sig se med egna
ögon och höra med egna öron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
