Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 41. (719.) 9 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 41
SVENSK LÄRARETIDNING.
527
»Nej, ut i det fria, ut i lifvet och i
naturen - det är det nya släktets skola!»
Föredraget, som mottogs med lifligt
bifall, gaf icke anledning till någon
diskussion, Maria Aspman.
FÖR DAGEN.
Folkskolan som bottenskola.
3.
Skolorganisationen och barnanaturen.
Allt sedan en skolorganisation med
»folkskolan som bottenskola» först
förordades af Gomenius, hafva densammas
anhängare ständigt såsom sitt hufvudskäl
anfört denna organisations
öfverensstämmelse med barnanaturen.
Naturligt är, att motståndarne ej helt
och hållet kunnat lämna detta skäl
obe-aktadt. De hafva sökt reda sig därmed
på väsentligen trenne olika sätt,
För det första hafva de - och så
skedde som bekant under debatten vid
sjunde nordiska skolmötet - framställt
den rent formella invändningen, att
anhängarne till »folkskolan som bottenskola»
icke hade något privilegium på att
känna barnanaturen: om denna kunde
samma yrkandes motståndare äga lika goda
föreställningar som de.
Detta är alldeles oförnekligt. Det
gäller ju ej hvilka som hysa de och de
föreställningarna om barnanaturen; det
gäller blott huruvida dessa föreställningar
äro riktiga eller oriktiga.
Men just härom - invänder man för
det andra - känna vi i själfva verket
ännu ganska litet. »Pedagogiken hvilar
på psykologien, men denna är en ung
vetenskap, som ännu icke lämnat så stora
resultat. Det ena påståendet kan därför
mycket väl sättas emot det andra.»
Detta uttalande synes oss hvila på icke
mindre än tvänne förväxlingar: å ena
sidan mellan den moderna fysiologiska
psykologien och psykologien i det hela
taget, å andra sidan mellan den
vetenskapliga kännedomen om en sak och
kännedomen därom i allmänhet.
Man kan sätta största värde på
Fech-ner och Wundt och deras efterföljare
samt vänta sig synnerligen god vinst för
den praktiska uppfostringsverksamheten
af deras forskningar. Men till en
storartad öfverdrift skulle man i sanning göra
sig skyldig, om man påstode, att inga
psykologer funnits före dem, eller att
psykologien vore en ny vetenskap därför,
att den fysiologiska psykologien är så.
Ett lika så stort misstag skulle man
utsätta sig för, ifall man trodde, att
förtrolig kännedom om en sak ej kan
gifvas utan en strängt vetenskaplig
öfverblick däraf. Lifvet visar oss dagligen
de mest påtagliga exempel på motsatsen.
Tvifvelsutan äro Fechner och Wundt ur
vetenskaplig synpunkt vida öfverlägsna
Shakspere eller Dostojewski, men måste
icke de senare erkännas vara väl så
grundliga kännare af människosjälens
dolda djup som de förra? Få människor
hafva varit så litet anlagda för den strängt
exakta vetenskapen som Pestalozzi, men
hvem har dock varit mera innerligt
förtrogen med barnanaturen än just han?
Han och hans likar hafva under sin
praktiska verksamhet genom omedelbar
åskådning funnit många grundläggande
sanningar, hvilka blifvit till fullo verificerade
genom en hundratusenfaldig erfarenhet,
ehuru den fysiologiska psykologien ännu
ej lyckats bevisa dem, ja ännu ej ens
hunnit så långt, att den börjat med dem
sysselsätta sig.
Det går sålunda icke för sig att
korn-ma ifrån krafvet på skolorganisationens
öfverensstämmelse med barnanaturen
genom den invändningen, att vi om
barnanaturen just ingenting veta. De
psyko-logiskt-pedagogiska skäl, som sedan
århundraden tillbaka anförts för »folkskolan
som bottenskola», kunna icke affärdas
såsom blotta »påståenden», hvilka låta
sig vederlägga genom motsatta
»påståenden». Vill man göra sig af med dem,
så måste man upptaga dem till
behandling och pröfva dem.
De äro icke heller mer invecklade, än
att detta kan ske helt enkelt i det sunda
förnuftets och den dagliga erfarenhetens
ljus. De hufvudsakligaste af dem äro
nämligen följande tvänne.
1) Någon skillnad mellan barnanaturen
hos lärjungarne i folkskolan och hos
deras jämnåriga i de s. k. högre
skolorna kan icke uppvisas. Då nu
undervisningens mål är att harmoniskt utveckla
de i barnets natur inneboende anlagen
och krafterna, så gifves det ur
psykolo-gisk-pedagogisk synpunkt icke något som
helst skäl, hvarför man för den
egentliga barndomsåldern skulle anordna
tvänne till arten skilda undervisningssätt och
tvänne parallella skolorganisationer. Ett
system, som hvilar på den grundsatsen,
att man redan vid 9 års ålder eller t. o.
m. därförut bör sortera barnen i två
grupper, de som skola få »folkbildning»
och de som skola få »lärd bildning», är
följaktligen natur vidrigt.
2) Men om det sålunda är ur
psyko-logisk-pedagogisk synpunkt orimligt att
för den egentliga barndomsåldern
organisera flera med hvarandra parallella
skolarter, så är det ur samma synpunkt
nödvändigt att låta hvarje naturligt
utvecklingsskede och hvarje naturlig
utvecklingsriktning få sin särskilda skolart. Nu
har redan den alldagliga erfarenheten
sedan långliga tider tillbaka lärt, hvad
den fysiologiska och den psykologiska
forskningen sedan bestyrkt, nämligen att
det i den unga människans utveckling
gifves tre naturliga skeden, barndoms
-åldern, Öfvergångsåldern och
ungdomsåldern, samt att dessa bland annat
kännetecknas af en fortgående
differentiering eller fördelning på skilda
lefnads-riktningar. Skall skolorganisationen vara
naturenlig, så är det därför efter denna
lärjungarnes differentiering som
skolväsendets differentiering bör afpassas.
Medgifver man detta, så måste man inse,
att vårt nuvarande allmänna läroverk,
som inom samma ram vill rymma
barndomsålder, öfvergångsålder och
ungdomsålder, är i detta afseende allt annat än
naturenligt, och man måste komma just till
den skolorganisation, hvilken
pedagogikens fader uppställde såsom den enda
riktiga - den hvars grundval är en för
alla gemensam barndomsskola.
Under de diskussioner, som förts om
»folkskolan som bottenskola», har det
visserligen icke saknats försök häfda en
alldeles motsatt psykologisk uppfattning.
Gent emot det första af de nyss anförda
skälen har man sökt ställa det
påståendet, att »bildadt folks» barn hafva
(förmodligen genom arf?) en annan
själsbeskaffenhet än »obildadt folks» dito, samt
att denna skillnad är så allmän och
djupgående, att en pedagogik på psykologisk
grund måste kräfva skilda skolarter för
dessa båda skilda barnanaturer. Det
andra skälet åter har man sökt kullkasta
genom den försäkran, att »naturen icke
gör några språng» samt att utvecklingen
försiggår likasom i en enda jämn linje
utan bestämda vändpunkter, och att den
alltså ej företer några sådana skeden
som de ofvannämda.
Dylika påståenden äro emellertid till
den grad stridande mot hvars och ens
dagliga erfarenhet, att de vunnit så godt
som ingen tillslutning.
Under sådana förhållanden har för
motståndarne till den comenianska
skolorganisationen knappast återstått mer än
en utväg - den tredje i ordningen. De
hafva måst söka reda sig ur
svårigheterna genom uppställande af den satsen,
att »frågan om barnens natur egentligen
icke hör hit», hvilket väl vill säga^ att
nämda fråga skulle hafva betydelse endast
vid metodiska spörsmåls afgörande, icke
vid organisatoriska. »Det torde icke vara
så farligt», mena de, »om valet af
lefnadsbana sker tidigt, ty barnen äro
icke så oelastiska, att de icke kunna
skjutas öfver från en bana till en annan»,
och hvad undervisningens lämpande efter
den naturliga utvecklingen beträffar, så
torde man/ säga de, kunna våga det
påståendet, att »hvilket ämne som helst
passar på hvilket stadium som helst, blott
formen rättar sig efter barnets ståndpunkt.»
Man skulle följaktligen vid valet af
organisation kunna bortse från hänsynen till
»barnanaturen» och uteslutande fästa sig
vid hvad man anser vara samhällets kraf.
Nu behöfver samhället, säga de vidare,
tillgång på nödigt antal krafter, som från
barndomen fått en grundlig träning för
sina olika förrättningar, och detta behof
af tidig träning är det
skolorganisationens sak att tillgodose. Följaktligen
måste vi ha minst två parallella
barndomsskolor, helst tre. H. S. B.
Ett förträffligt uttryck erhöll denna
åskådning uti en för fjorton år sedan
utgifven och i flera afseenden väl
utarbetad skrift med titeln: »I hvilken
riktning bör en reform af våra
undervisningsanstalter gå?» Däri bekämpades icke
allenast på det skarpaste sträfvandet för
»folkskolan som bottenskola», utan det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
