Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 42. (720.) 16 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 42
SVENSK LÄRABETIDNING.
543
undervisningen i historia bedrifves på rätta
sättet och med stöd af tillräckliga
kunskaper hos läraren själf, blefve däraf en
naturlig följd, att fosterlandskärleken väcktes
och underhölles hos lärjungen, utan att
några direkta bemödanden i detta syfte
behöfde göras; ty känslor kunde väckas
men icke påtvingas någon. Då historien
handlar just om de mänskliga samhällena,
måste undervisningen däri tydligen alstra
känsla för dessa samhällens nödvändighet
och lifsvillkor, hvilket i första rummet gällde
det närmast liggande, fosterlandet. Krigen
vore för resten icke det enda
vederstyggliga här i världen; den hejdlösa
konkurrensen, partikifven o. s. v. verkade också
störande på kulturen. Det såge nästan
ut, som om man å vissa håll blott
klandrade statskrigen men gillade revolutioner.
(Starkt bifall.)
Folkskolläraren Carl Sundblad i Sorunda
förnekade, att fredsvännerna ville utesluta
undervisningen i krigshistorien. Man sökte
blott ge denna del af historien en mindre
bemärkt plats och delvis ett annat
syftemål än det hittills vanliga. Utan att låta
krigshistorien skymma bort redogörelsen
för den andliga utvecklingen passade den
förträffligt såsom en »skrämmebild», den
där visade folken, huru de icke borde
handla. Talaren protesterade vidare mot
den vanliga benämningen på kriget såsom
ett »ärans fält». Den verkliga äran låge
i att utrota nationalhatet och uppodla
människokärleken. Prof. Olrik hade talat om
kriget såsom »en glimrende bane». Ja,
nog vore det en bana, som »glimrade»,
men icke af ära utan af - blod. (Lifliga
applåder.)
Professor II. Olrik förklarade, att han
med »glimrende baner» icke hade menat
kriget. Tal:n hölle af fredssaken men
kunde icke medgifva någon ändring i
historieundervisningen. Fredssaken vore nog
sådan, att den af egen kraft bröte sig
fram. Men det vuvarande fredssträfvandet
syntes oförenligt med det nationella: en god
fredsvän vore t. ex. en dålig dansk.
(Applåder.)
Kommunelerer J. Rasmussen i
Köpenhamn protesterade mot påståendet, att
fredsvännerna förfalskade historien. Denna
skulle fälla sin egen dorn, hvilken
fredsvännerna med lugn underkastade sig.
Freds-sträfvandets målsmän hade blott ett enda
syfte: att upprätta rätt och rättfärdighet
på jorden. Talrn vore öfvertygad om, att
man i framtiden skulle betrakta
krigsrustningarna med samma ögon, som vi nu se
tillbaka på häxprocesser, inkvisitionen och
annat forntidens barbari. (Applåder.)
Folkskoleinspektören Jens Langkjer från
Nykjöbing på Falster hade ett synnerligen
lifligt, än allvarligt, än skämtsamt
anförande, hvilket från danskarnes sida ofta
afbröts med utrop och inpass. Tal:n trodde,
att åtminstone ingen dansk numera
önskade krig. Men man ville försvara sig mot
möjliga angrepp. Kejsar Vilhelm vore en
bättre fredsvän än Björnstjerne Björnsson.
(Blandadt larm och skratt.) Åtskilliga
lustiga repliker om Björnson på
»Himmel-bjerget» växlades mellan tal:n och åhörarne.
Hr L. menade tillika, att fredsvännerna,
om de förbisåge det nationella, vore dåliga
historielärare. Till de ärliga
fredsvännerna ville han säga: Våren försiktiga, ty I
fören med er en tross af personer, hvilka
själfva äro allt annat än fredliga.
Kommunelärerinden fru Louise Nörlund
från Köpenhamn hade ett varmhjärtadt
anförande, hvilket afhördes med den största
medkänsla. Prof. H. Olrik hade, sade hon,
i sitt inledningsföredrag påvisat, att
historieundervisningen kunde i hög grad rikta
barnens fantasi, och han hade i detta
sammanhang tagit exempel från Dybböldagarna.
Det torde väl dock vara åtminstone tvistigt,
huruvida sådana rysansvärda händelser som
de, hvilka funno uttryck vid Dybböl, kunde
ge någon sund riktning åt de ungas fantasi.
(Rop: ja, nej! Er de en dansk kvinde?
Tahan: Ja, jeg er en dansk kvinde.) »Og
jeg mener», fortfor hon, »ät det brutale,
det barbariske, det grufulde bör så meget
som muligt höides borte, når der er tale
om ät udvikle barnets fantasi.
Fredsvännerna önskade därför att, mera än hittills
skett, lära barnen känna fredens hjältar,
hvilka väl åtminstone gagnat sitt
fädernesland lika mycket som krigarne. »Vi vil»,
sade hon, »ingen förvanskning af historien,
som man skylder os för, men vi vil
have krigsheltene og krigsbegivenhederne
bort fra deres fremskudte pläds. Når den
danske almuesmand bedre kender
Tordenskjöld end Rasmus Kristian Rask, da har
dette sin årsag i, ät skolen ikke har givet
et så klart og fyldigt billede af
sprogman-den Rask som af krigshelten Tordenskjöld.
Det er denne tilsidesättelse af fredens
stor-mänd, vi fredsvenner påtaler.» Någon
mera direkt väckelse af nationalandan
syntes obehöflig, ty fäderneslandskänslan vore
medfödd. Man beginge eljest lätt stora
misstag genom att i stället för
national-kärlek alstra nationalhat. Fredsvännerna
ville genomsyra fosterlandskärleken med
kristlig människokärlek, under det
mot-ståndarne sökte inplanta den hedniska
satsen: »Fjenden med välde knus!» Sådan
vore skillnaden. (Starkt bifall.)
Skolebestyrer Otto Anderssen från
Kristiania började med den skämtsamma
anmärkningen, att det nu kunde synas
lämpligt t. o. m. för en norrman att uppträda
såsom fredsstiftare. (Bravorop.) Därhän
hade diskussionen kommit. Tal:n ville icke
veta af någon tendentiös
historieundervisning; men då man sökte stärka
nationalandan, finge man heller icke glömma, att
man också tillhörde mänskligheten. Det
vore nog sant, att krigshistorien hittills
blifvit allt för ensidigt framställd, men man
kunde t. ex. aldrig förbitaga korstågens
historia. Krigshistorien vore ock en del
af kulturhistorien. För öfrigt önskade tal:n,
att diskussionen måtte återbringas till prof.
Olriks förmedlande ståndpunkt.
Folkskolläraren Carl Sundblad i Sorunda
hade ånyo ordet. Om, sade han,
historien förfalskats, så vore detta icke
fredsvännernas utan deras motståndares verk.
(Protester och bifallsrop om hvartannat.)
Åtminstone i äldre läroböcker framställdes
det historiska förloppet så, som hade den
egna nationens hjältar alltid haft rätt.
Mången hos oss fick sålunda i skolåren
alldeles oriktiga föreställningar om t. ex.
våra norska och danska bröder. Det vore
ju möjligt, att fredsvännerna ansågos för
mindre goda historielärare, nämligen där
man fordrade, att de enligt nyssnämda
metod och å la korpral Blom skulle amma
chauvinism. Men egenkärleken behöfde
ingon särskild väckelse; den funnes
ändock. Att fredsvännerna för öfrigt icke
vore så fredliga, att de stillatigande läte
sina egna åsikter förvrängas - det torde
man ursäkta dem.
Sedan folkskolläraren Ola Bergström i
Espö talat om plikten att försvara eget
land, upptog fil. kand. Hans Emil Larsson
i Malmö ånyo striden mellan de olika
meningsriktningarna. Hr L. sade sig icke
ha märkt några historiska förfalskningar af
den art, som hr Sundblad påpekat.
Möjligt vore dock, att hr S. genom egna
källforskningar kommit dylika förfalskningar
på spåren, fastän talaren i den historiska
litteraturen aldrig hade mött hr Sundblads
namn. Krig vore ohyggliga, men de hade
dock sin plats i den förnuftiga
världsordningen. (Nej, nej 1). Det vore för öfrigt
icke blodsdåden, som i och för sig själfva
väckte intresse, utan kraften och modet,
som därvid utvecklades. Man kände, att
det funnes något, som stode högre än
lifvet, offrandet för en idé. (Bifall.) Ett
folks själfständighet hade i regel vunnits
genom kamp; och man kunde nu icke
ändra det förflutnas historia men väl skapa
ny. En gång hoppades talaren, att de
skandinaviska folken skulle komma i
samförstånd därhän, att det blefve nordens
historia, som lästes i våra skolor. (Starkt
bifall.)
Kommunelerer Ludvig Hammer från
Köpenhamn hade nu ett anförande mot
den tredje inledaren och refererade dennes
föredrag på ett sätt, som väckte ifriga
protester. Replikskiftet, som med anledning
häraf uppstod mellan talaren och hr
Rasmussen, öfvergick till ett lifligt samspråk
mellan de båda herrarne och satte
upprepade gånger ordförandens klubba i
rörelse. Talaren syntes egentligen vilja
interpellera fredsvännerna om, huru de
ämnade gå till väga, ifall de själfva blefve
anfallna.
Stortingsmanden och redaktören af
»Normanden» Peder Kinde från Stavanger
påpekade, att historieundervisningen kunde
förfalskas annorlunda än genom rubbning
af namn och data. Att medelst detta
ämne alstra skefva intryck samt genom’
uteslutning af kulturella personer och
händelser fästa hufvudvikten vid kriget - det
vore också en förfalskning. Huru ofta
kastades icke t. o. m. öfver sådana krig,
som framkallats blott af personlig
äregirighet, en förskönande dager? Det vore
orätt, att en krigare framställdes lika
sympatiskt som t. ex. en hela nationer
väckande skald, och det funnes stora skäl till
att med kraft arbeta för folktvisternas
slitande genom skiljedom. Fredsvännernas mål
kunde visserligen synas mycket aflägset,
då man hos oss på senare tider icke ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
