Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 42. (720.) 16 oktober 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 42
dragit sig för att »opälske Kainstanker i
brödrefolkens bjärte» . . .
Här föll ordförandens klubba. »Dagens
möte är för dryftande af. skolfrågor, icke för
politiska tvister», förklarade hr Raabe och
hotade att nedlägga klubban, om det ej
blefve ordning. Protester och sorl hördes
ute i salen.
Hr Rinde förklarade sig. Han hade
endast velat varna mot krigstanken, en
snöboll f. n. men af hvilken kunde uppstå
en lavin. Fredssaken vore liksom ’striden
mot dryckenskapen en folksak och därför
äfven en skolsak. »Vi tre nordens folk»,
slöt han, »borde räcka hvarandra
händerna till enigt arbete för kulturen men icke
knyta dem för strid.» (Bifall.)
Rektor L. M. Neuman från Ystad
menade, att ingen af de historiska
läroböcker, som f. n. användas i våra skolor,
lade an på att alstra chauvinism.
Historien skulle i första rummet vara
nationell, i det andra human. »Det skadade
icke, om barnet, när det läste Karl Xtl:s
historia, liksom kände sig äga en bit af
hans stöflar i sina små skor.» Men
fredsvännernas idéer borde stå utanför skolan.
Föreslog mötet att antaga en så lydande
resolution: »Den historiska undervisningen
bör ställas så, att i första rummet
fosterlandskärleken utvecklas hos ungdomen, men
undervisningen bör icke kasta sig in på
sociala eller internationella tendensfrågor,
hvilka ligga vid sidan om skolan.»
Redaktör Bernhard Hanssen från Flekke
fjord yttrade ungefär följande: I nordens
samlade män och kvinnor, tagen
fredstanken upp, när I kommen hem! Det gör
ingenting, om det blir varmt såsom nu
här i salen. Vi fredsvänner måste ock
föra ett krig mot kriget. Visserligen kan
man på detta tillämpa ordspråket: Intet
ondt, som ej har något godt med sig.
Men icke skola vi göra ondt, på det att
där må komma godt utaf? Det är farligt
att oupphörligen rusta för kriget, ty man
får då ock lust att försöka sin styrka.
Samfärdsmedlens utveckling är vår bästa
bundsförvant i kampen mot kriget. Må
vi ock bli sanna vid
kristendomsundervisningen, icke förgätande, att 5:e och 7:e
buden gälla såväl nationer som enskilda.
Kriget är ingenting annat än mord och
stöld.
Folkskolläraren A. M. Almen i Marbäck
påvisade folkens tendens att sammansluta
sig till allt större och större statsförbund.
Detta vore ett gynnsamt tecken för
uppnåendet af fredsvännernas mål. Historien
skulle i första rummet vara sann, i det
andra human och i det tredje nationell.
Blefve all undervisning verkligt sann, skulle
den dubbelmoral, som nu tillåter staterna
att handla annorlunda än individerna,
försvinna och folken sträfva efter att göra
hvarandra rättvisa.
Tredje inledaren, hr F. Rasmussen,
till-lade slutligen, att icke heller han önskade
någon politisk eller social agitation inom
skolan vare sig i ena eller andra
riktningen. Må historien blott icke enbart
framställa en kedja af krig! En talare
hade likställt partilidelsen med krigen.
Detta vore orimligt, ty meningsbrytningar
måste alltid finnas; och dessa vore så
långt ifrån af ondo, att om de hämmades,
skulle man med detsamma kväfva
kulturutvecklingen.
Sedan också seminarielektor K. E.
Vieh-mann från Finland, ulan att vilja yttra sig
om fredssaken, tillagt några ord om, att
sådan diktning som t. ex. J. L. Runebergs
icke finge klandras, äfven om den
förhärligade kriget, beslöts på tredje inledarens
förslag att låta diskussionen utgöra svar
på spörsmålen.
Ordföranden afslöt det intressanta
sammanträdet med en erinran om, att
historien liknade ett janushufvud, hvars ena
ansikte vore blodigt och vändt bakåt mot
det förflutna, medan det andra leende och
fagert blickade framåt mot det
tillkommande. Tal:n värderade mest uttrycket
hos det sistnämda ansiktet och hoppades,
att detta allt mer och mer skulle
känneteckna framtiden, så att åtminstone
nordborna genom fredlig samverkan och
fortsatta bemödanden att lära känna
hvarandra skulle få besanna Oskar I:s
profetiska ord: »Hädanefter är krig mellan
skandinaviska bröder omöjligt». (Stärkt
bifall.) I denna tillförsikt ville talaren
nedlägga ordförandeklubban med att utbringa
ett lefve för nordens folk.
Till sist afsjöng man unisont Runebergs
»Bön för fosterlandet».
P. Borgh.
FÖR DAGEN.
Folkskolan som bottenskola.
Skolan och det litterära proletariatet.
Det händer understundom med
personer, som äro riktigt ifriga att bekämpa
ett visst sträfvande, att de i sin
strids-ifver tillgripa argumenter, hvilka på intet
sätt drabba detta sträfvande, utan
tvärtom på det allra kraftigaste understödja
detsamma.
För ett sådant missöde hafva de råkat
ut, hvilka mot en organisation med
folkskolan som bottenskola anfört, att den
skulle befrämja tillväxten af det s. k.
litterära proletariatet.
Senast framkom detta påstående vid
den debatt, som i frågan fördes vid det
sjunde nordiska skolmötet,
Ett större antal - hette det - skulle dragas
in i de allmänna läroverken, och dessa komme
att producera flera studenter, hvilket i sin
ordning skulle medföra ett litterärt proletariat,
som hade med sig stora sociala faror.
Med »litterära proletärer» menar man
som bekant sådana personer, som skaffat
sig kompetens för tjänster, hvilka
förutsätta litterär bildning, men icke lyckats
erhålla dylika tjänster och sålunda ej
kunna förvärfva ett mot deras bildning
svarande upphälle.
Invändningens tankegång är nu
följande. Tillgången på tjänster, hvilka
kräfva studerade män, är begränsad.
Tillgången på studenter, hvilka trängas
om alt erhålla dessa tjänster, är däremot
allt tör stor, och detta fastän man med
nuvarande skolorganisation i allmänhet
måste bestämma sig redan vid 9-10
års ålder, ifall man reflekterar på den
hvita mössan. Huru stora skulle då icke
tilloppet och trängseln blifva, ifall rnan
gåfve vederbörande anstånd med
afgö-randet ända till 12 års ålder l Ja flera
som erhålla möjlighet att blifva
studenter, ja flera komma ock gifvetvis att
begagna sig af denna möjlighet. Låtom
oss därför så vidt görligt är begränsa
densamma! Tillräckligt antal
konkurrenter om ämbeten och tjänster komma i
alla fall ej att fattas.
Resonnemanget är enkelt. Dess fel är,
att det är för enkelt - det räknar blott
med kvantiteten, icke med kvaliteten.
Det utgår från den grundsatsen, att
alla äro ungefär lika mycket »för studier
bekväma» eller - såsom det blifvit sagdt
- att »de flesta människor äro tämligen
jämnt begåfvade i alla riktningar och
kunna utvecklas till snart sagdt hvad
som helst». Med en sådan
grundåskådning måste det naturligtvis anses
fullständigt onödigt att hålla lärdomsvägen
öppen äfven för »folkets» barn: de
bemedlade klasserna hafva ju söner nog.
Hittills har man i allmänhet icke
re-sonnerat på detta sätt. Tvärtom’ har
man ansett de verkliga studiehufvudena
vara i mindretal inom alla
samhällslager samt sett vårt gamla svenska
läroverks största berömmelse däruti, att det
utgjort ett samhällsorgan, som i sig så
att säga uppsugit de högre begåfningarna
ur alla stånd, äfven de minst
bemedlade, och af dem utdanat en förmågans
och bildningens aristokrati, duglig att gå
i spetsen för vår nation och dess
kulturutveckling.
I forna dagar var denna berömmelse
verkligen till stor del förtjänt. »Pro*
duktionskostnaden» för en student var
då en obetydlighet mot nu. En
torpare-pojke med läshufvud kunde ha goda
utsikter, äfven om han gick hemma i
skogen ända till 12-15 år; hans präst läste
enskildt med honom; vid gymnasiet kunde
han utan förödmjukelse gå i vadmal samt
lefva af matsäck och matdagar, och den
tidens studentkurs var blott en liten
bråkdel af nutidens. Läroverket kunde
därför tjänstgöra såsom ett synnerligen
kraftigt verktyg för den sociala
ämnesomsättning, som hos oss fått namnet
»ståndscirkulation».
Numera är emellertid dess förmåga i
detta afseende betydligt mindre. Det
förråd af läxkunskaper, som nu kräfves
för tillträde till universitetet, är oerhördt
ökadt, fortgången vid läroverket i hög
grad hämmad genom fastare former,
lefnadsvanorna helt andra och vida
kostsammare. För de fäder, som icke bo i
stad med fullständigt läroverk, fordras
det nu i allmänhet rent af kapitaler att
låta sina söner gå studievägen.
Skall det offentliga
undervisningsväsendet under dessa ändrade förhållanden
göra samhällslifvet samma tjänst som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>