Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 44. (722.) 30 oktober 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r
SVENSK LÄRARETIDNING.
57:
Föräldrar af nu omnämda slag utgöra
emellertid undantag. De allra flesta, som
hafva barn i allmänna läroverket, och
i synnerhet i dettas nedersta klasser, äro
ingalunda så förmögna, att ej
privatskolornas terminsafgifter skulle för dem
spela en ganska betydande roll, De
obetydliga afgifter, som för närvarande
erläggas i läroverket, kunna de för den
sociala rangens skull möjligen bära, men
nödgades de gifva full betalning, så skulle
de flesta helt visst finna denna rang
något för dyrköpt.
Få slutsatser torde därför vara mera
vissa än den, att om det ej gåfves
mer än en offentlig barndomsskola, så
skulle den stora massan af lärjungarne
i läroverksklasserna l-3 gå till denna.
Endast ett fåtal föräldrar skulle anse sig
ha råd att hålla både sina gossar och
sina flickor i privatskolorna.
*
För öfrigt äro anhängarne af
reformprogrammet »folkskolan som bottenskola»
för ingen del under alla omständigheter
några principiella motståndare till de
enskilda läroverken. De vilja alldeles
icke bryta stafven öfver dem, ty de veta
mycket väl, att det är just från dem,
som de stora pedagogiska väckelserna
ej sällan gått ut.
De enskilda läroverken skilja sig från
de offentliga bland annat däruti, att de
långt mindre än dessa kunna skäras
öfver en kam. De rymma inom sig hela
skalan: från de allra sämsta till de allra
bästa. Detta af den enkla orsaken, att
de hafva för sin tillvaro att tacka de
mest olika bevekelsegrunder: från det
simplaste reklam- och geschäftsmakeri
till den mest osjälfviska sträfvan att söka
förverkliga pedagogiska ideal. Inga
reglementerade former hindra dem att
sjunka mycket lågt ner och bli efter, ej
j heller att stiga mycket högt upp och gå
i spetsen. Det ekonomiska beroendet af
målsmännen framtvingar ett närmare
förhållande till hemmen, hvaraf åter följer
å ena sidan en starkare frestelse att
krypa för tanklösa och fåfänga
föräldrars nycker, å andra sidan en lifligare
uppfordran att lyssna till tänkande fäders
och mödrars önskningar samt till det
praktiska lifvets kraf. Inom de offentliga
skolornas lärarekåref finnas måhända
jämförelsevis färre, hvilka göra
uppfostran till ett heligt kall, men helt visst
också jämförelsevis färre, hvilka göra
den uteslutande till en födkrok - flera,
hvilka häfda skolans själfständighet, men
också flera, hvilka förbise dess innerliga
sammanhang med lifvet.
Sådana förhållandena nu äro och ännu
länge torde komma att förblifva, måste
det därför anses önskvärdt, att det jämte
de offentliga bildningsanstalterna äfven
finnas enskilda sådana. Väl är det
ingalunda nödvändigt, att en skola, blott
därför att den är offentlig, skall vara
så i alla detaljer reglerad och bunden,
som det härskande uniformitetsvurmeriet
vill; i afseende på sätt, ordning och
medel bör tvärtom äfven här möjligast
största frihet medgifvas. Det ligger
emellertid i sakens natur, att i fråga om de
offentliga skolorna de fasta formerna
måste komma att spela en något större
roll än i fråga om de enskilda, samt att
det nya därför kan hafva något lättare att
bryta sig fram i de senare än i de förra.
Säkerligen gifves det ej heller många
vänner af »folkskolan som bottenskola»,
hvilka vilja hafva privatskolorna alldeles
utrotade. I ett referat från diskussionen
rörande denna sak vid sjunde nordiska
skolmötet uppgifves det visserligen, att
folkskolläraren K. J. Lindvall i Forsvik
skulle härom haft följande yttrande:
»Privatskolorna borde icke få
förekomma.» Vi taga emellertid för gifvet, att
referatet i denna del icke är korrekt.
I alla händelser synes det oss, som om
anhängarne af reformprogrammet
»folkskolan som bottenskola» numera icke
skulle behöfva betrakta konkurrensen
från de enskilda läroverkens sida såsom
synnerligen farlig. Hafva nämligen dessa
läroverk låga terminsafgifter, så stå de
ock själfva allt för lågt för att kunna
täfla med folkskolan. Hafva de åter
höga terminsafgifter, så är det endast
ett fåtal föräldrar, hvilkas barn de kunna
locka till sig. Ett vida svårare och
folkskolans utveckling långt mera
hämmande hinder utgöra naturligtvis allmänna
läroverkens tre lägsta klasser, genom
hvilka samhället på skolans område
uppträder rent af såsom konkurrent till sig
själft, hvaraf följden blir, att de mindre
bemedlade få af samhället mindre hjälp
för sina barns undervisning, de mera
bemedlade däremot större.
Men - säger man - är det dock icke
bra hårdt, att »bättre folk», »de högre
klasserna i samhället», ej skola för
sina barn få något med af statens
undervisningsanslag, såvida de ej vilja
begagna sig af den för hvar och en
tillgängliga folkskolan? Hvad som hindrar dem
därifrån är ju dock ingalunda
uteslutande social fåfänga:
Det, som nu - heter det - gör dem
betänksamma i detta stycke, är farhågan, att
deras barn möjligen skola komma att inhämta
ovanor af ena eller andra slaget genom
umgänget med barnen af en lägre samhällsklass.
Kan det nu verkligen anses rättvist
- fortsätter man - att föräldrar, hvilka
äga någon smula mer än sitt knappa
dagliga bröd, men dock icke hafva råd
att anlita privatläroverken, skola faktiskt
tvingas att sätta sina barn i en skola,
som måste i sig inrymma förvildade,
vanvårdade, ja vanartade barn, hvilka hon
icke har rätt att genom »relegation»
skilja ifrån sig?
Härå svara vi helt enkelt: nej, det
är icke rättvist. De mera burgna
föräldrarna kunna rned fullt fog på
samhället ställa den fordran, att en offentlig
skola finnes, dit de kunna sända sina
barn, utan att dessa genom det dagliga
umgänget rn$d en massa förvildade barn
behöfva löpa fara att själfva blifva
förvildade.
Men häraf kunna vi för vår del omöj
ligen draga den slutsatsen, att staten fö
dessa föräldrars barn bör underhålla ei
skola parallell med folkskolan.
Med samma fog som nu anförda förd
rån kan framställas af de mera bemed
lade föräldrarna, med alldeles samme
fog kan den nämligen framställas af vet
af de mindre bemedlade. En dagsver
käre eller fabriksarbetare har lika sto;
rätt till sedligt skydd för sina barn son
någonsin en godsägare eller fabrikör
Slutsatsen blir således icke den, att van
vårdade och vanartade gossar och flickoi
fortfarande skola få gå kvar i folkskolar
och menligt inverka på sina fattigan
jämnåriga, medan däremot de förmög
näres barn skola skyddas mot deras mo
raliska smitta genom att införas i all
manna läroverkets underklasser. Nej
den måste fast mer blifva denna: däi
vanvårdade och vanartade barn
förekomma, där böra de afskiljas för att i
särskildt för ändamålet lämpade anstalter
erhålla nödig omvårdnad och bringas
till förbättring. Inga föräldrar böra
ställas i valet mellan att antingen utsätta
sina barn för afgjordt menliga inflytelser
eller ock att taga sin tillflykt till de dyra
privatskolorna.
I reformkrafvet »folkskolan som
bottenskola» ligger sålunda inneslutet ett
annat kraf, nämligen det om särskild
uppfostran för de vanvårdade och
vanartade.
För en flyktig betraktare kan det
synas i hög grad underligt, att detta senare
kraf icke för längesedan blifvit uppfylldt.
För hvar och en däremot, som har blick
för de stora socialpedagogiska
synpunkterna, för den innerliga växelverkan, som
äger rum mellan Skolförhållandena och
samhällstillståndet i det hela, kan
ingenting vara lättare att förstå. Att hittills
så oändligt jitet blifvit gjordt för den
sedligt förvildade ungdom, som den
moderna industrialismen alstrat och allt
framgent alstrar, det beror helt enkelt
därpå, att de, som i dylika angelägenheter
hafva att besluta, utgöra en samhällsklass,
folkskolebarnens föräldrar en annan.
Den dag, då de förra icke hafva någon
annan offentlig barndomsskola att anlita
än folkskolan, då skall det helt visst
blifva sörjdt för, att de moraliskt
abnorma barnen icke gå kvar i denna utan
i tid blifva förda till barnhem och
förbättringsanstalter.
Men till dess får det nog gå som det
går.
Visa skolbarnen de
profsidor af
Jultomten, som återfinnas i
dagens B-nummer,
och fråga dem, om
de vilja köpa en
dylik jultidning om 16
stora sidor samt 38
taflor och roliga
»gubbar» för endast 25
öre!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:39:29 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1895/0575.html
