Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 47. (725.) 20 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VECKOBLAD
FOLKUNDERVISNINGEN.
N:r 47.
(725.)
STOCKHOLM, 2O NOVEMBER 1895
14:e årg.
Prenumerationspris :
Vi år 3,50 kr., 3/4 år 3 kr., 1/2 år 2 kr., V4 år 1,25 kr. (postarvodet inberäknadt).
Prenumerationen sker såväl i landsorten som i Stockholm å närmaste postanstalt.
Byrå:
Barnhusgatan 6 (tredje huset från Drottninggatan), 1 tr, Kontorstid: 10-1, 4-6.
Postadress :
Läraretidningen, Stockholm N.
Redaktör och ansvarig utgifvare: EMIL HAMMARLUND.
Träffas säkrast 10-11, 5-6.
Allm. tel. 6000,
Tryckt hos Iduns Tryckeri Aktiebolag, Stockholm.
Lösnummer
å 10 öre säljas å tidningens byrå samt å allm. tidningskontoret Gust. Adolfs torg 10.
Utgifningstid :
hvarje onsdags förmiddag.
Annonspris:
25 öre pr petitrad ( = 14 stafvelser). Födelse-, förlofnings- och vigselannons 1 kr., dödsannons 2,5o kr.
Annons bör vara inlämnad .senast måndags afton för att inkomma i veckans nummer.
Sjunde nordiska skolmötet
Föredrag oeh diskussion
om bibliska taflor och biblisk historia,
Under andra mötesdagen behandlades
vid afdelningssammanträdet i
Blasieholmskyrkan bland annat följande ämne:
»Om den religiösa konsten och
undervisningen i biblisk historia». Ordförande
var lektor J. Personne, och ämnet
inleddes af Öfverläraren Alfr. Dalin med
nedanstående i förkortad form återgifna
föredrag.
Äfven den, som med kärleksfull och
förstående blick betraktar vår tids ungdom,
måste medgifva, att tvifvel och
indifferentism trängt ned till åldersklasser, där
sådant utvisar tillvaron af en andlig
sjukdom. Detta lyte hos ungdomen har en af
sina orsaker däri, att
kristendomsundervisningen under barnaåren är för
reflekterande, för mycket anlagd på utredandet
och uppfattandet af omsorgsfullt
formulerade trossatser. De mera begåfvade
barnen hafva härigenom i otid ryckts från
det omedelbara känslo- och viljelifvet, och
de med ringa anlag för abstraktioner
utrustade hafva tillika fått en känsla af
motvilja eller liknöjdhet mot hela skolämnet
»kristendom», hvilken stämning lätt
öfver-flyttas på kristendomen själf.
Barnets själslif har vid en sådan
undervisning ej blifvit fylldt med enkla, klara,
värmande religiösa föreställningar, ej med
det religiösa i eminent mening: det
barnsliga i religionen, det som framträder i
lefvande gestalt genom dess personer och hän:
delser, symboler och liknelser.
Det mer eller mindre klara medvetandet
om, att blott en på sistnämda sätt
beskaffad kristendomsundervisning motsvarar
barndomsårens religiösa behof har framkallat
reformkrafvet: »mera biblisk historia,
mindre katekes».
Men denna formulering innehåller dock ej
reformens innersta kärna. Det är just
biblisk-historieundervisningen själf, som i första
rummet behöfver reformeras, om den skall
kunna göra kristendomen till en
hufvud-faktor i barnets M. r
Hurudan .bör cfei^ då blifva?
Det vanliga §varet, aAt den bör så nära
som möffrgt ånslutaXjsig till bibelns egen
framställning^ missförstås ofta såväl af.läro*
boksförfättSreti som af undervisaren. Båda
hafva sin tanke ".riktad på att få fram »det
väsentliga i berättelserna», hvarmed
vanligen förstås ett mer eller mindre väl
hopkommet system. Läraren är nöjd, om
barnen kunna upprepa de ord eller stycken
af berättelsen, som behöfvas för satserna
i detta system. Utredningen och
tillämpningen af dessa satser änvisst icke i regel
mera tilltalande5, fpr barnasinnet än den
vanliga katekisationen, likasom detta
framställningssätt fydligtvi§rej heller är någon
verklig efterbildning af> bibelns.
Då den bibUrfe /författaren berättat,
hafva händelser och personer stått fulla
af lif, fristående för hans inre syn. Det
är just sådana de skola framstå för
barnen för att kunna hos dem väcka religiösa
föreställningar. Läroboksförfattarens och
lärarens sträfvan måste samlas på att låta
dessa händelser och personer framträda
för barnets inre åskådning. Härför kräfves
af dem båda, att de studerat bibelns
berättelser, icke såsom grundval för
teologisk systematisering, utan såsom lefvande
uppenbarelser af religiösa heroers
guds-hängifvenhet och af Guds faderliga
omvårdnad om människorna. De måste själfva
hafva skådat dessa i bibeln tecknade
personer och händelser i sådan klarhet, att
de i sitt inre erfarit något af de tankar,
de känslor och stämningar, som besjälade
den bibliske författaren, då han skref sin
berättelse. Vidare måste båda hafva
studerat de bibliska författarnes
framställningssätt, så att berättelsen inför barnen
blir lika enkel och innerlig, lika färgrik
och målande, lika majestätisk och gripande
som bibelns; eller åtminstone måste det
vara deras allvarliga sträfvan att så
berätta.
Ett sådant framställningssätt kan bäst
karakteriseras såsom konstnärligt. Den
verklige konstnären lefver sig nämligen
på samma sätt in i sitt ämne, så att han
ser det taga gestalt, gripes däraf och eggas
att öfvervinna svårigheterna vid
framställandet. För både läraren och konstnären
gäller det, att de lyckas endast i den mån
de förmå gifva en lefvande bild af den
inre åskådning ämnet gifvit dem.
Läraren har språkets uttrycksmedel,
konstnären linjer och färger. I vissa
afseenden äro dessa senare fullkomligare.
Konstnären kan med dem gifva en bild
af lifvet, det andliga och kroppsliga,
hvilken kan med illusorisk trohet träda i
stället för verkligheten och därigenom äfven
hos den språkligt ringa utvecklade
framkalla nya föreställningar med nära nog
samma klarhet och kraft, som verkligheten
själf. Bildens åskådande kan upprepas
gång på gång och sålunda utan reflexion
bränna sig fast i själen. Detta blir af så
mycket större betydelse, då det är fråga
om ett djupare andligt innehåll, där
språkets medel ej räcka till ens för den
språkligt högt utbildade. Konstnären kan
däremot nära nog omedelbart gifva, hvad han
känt och tänkt vid sitt fördjupande i
ämnet och detta så, att det af sin egen kraft
tränger sig in äfven i ett barns
föreställ-ningslif. Då orden ofta nog ej kunna hos
barnet bringa till klarhet en inre
åskådning, emedan de orden motsvarande
föreställningselementen ej förut bildats i dess
själ, så kan konstnären däremot gifva
såväl situationens helhet som dess detaljer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
