Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 48. (726.) 27 november 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
626
SVENSK IARARETIDNING-
N:r 48
En af sönerna var sålunda William
Benjamin Carpenter, hvilken förvärfvat
världsrykte såsom en af vårt århundrades främste
fysiologiske forskare.
Då Mary var tio år, kallades fadern till
pastor vid den unitariska församlingen i
Bristol. Han inrättade där bland annat en
skola för ynglingar, och i den
undervis-nirig, han här gaf sina söner, lät han
äfven dottern deltaga. Hon visade synnerliga
studieanlag och förvärfvade för en flicka
ovanligt omfattande insikter i matematik,
fysik, astronomi, botanik, anatomi,
fysiologi och filosofi samt latin, grekiska, tyska,
franska och italienska.
Vid 16 års ålder fick hon biträda sin
fader i samma skola genom att undervisa
de yngre lärjungarna i latin och grekiska.
Samtidigt började hon äfven undervisa i
den söndagsskola, som fanns inom faderns
församling. Ett par år var hon lärarinna
i en enskild familj. Efter någon tids
vistelse i Frankrike återkommen till Bristol
grundade hon vid 22 års ålder tillika med
sin mor och sina systrar ett läroverk för
unga flickor, hvarjämte hon nu blef
föreståndarinna för söndagsskolan.
De personer, som vid denna tid, näst
fadern, mäktigast inverkade på hennes
utveckling, voro tvänne främlingar, som
umgingos i d:r Garpenters hus. Den ene var
den märklige hinduiske reformatorn Eahm
Mohun Roy, grundläggaren af den
mono-teistiska Bramakyrkan, en hänförd ifrare
för den hinduiska nationens religiösa,
sedliga och sociala pånyttfödelse, efter ett
tvåårigt uppehåll i Bristol död därstädes
1833. Den andre var amerikanen d:r
Tuekerman, »en kärlekens apostel och
mänsklighetens vän». Genom dessa mäns
ord och föredöme väcktes hos den
entusiastiska unga kvinnan en brinnande håg
att ägna sitt lif åt höjandet af de elända,
betryckta och förvillade.
*
Drifven af denna håg bildade hon inom
sin faders församling en förening, hvars
medlemmar förbundo sig att personligen
besöka de fattiga i deras hem för att
kunna förbättra deras lefnadsförhållanden och
förädla deras seder. Själf uppoffrade hon
de vetenskapliga, litterära och
konstnärliga sysselsättningar, som hittills skänkt
henne så mycken njutning, samt åtog sig
tillsynen öfver de mest vanryktade delarna
af Bristol. I början var beröringen med
det materiella och andliga elände, hon nu
fick bevittna, i högsta grad motbjudande
för hennes natur, och hon måste mången
gång göra våld på sig för att kunna
framhärda i sina föresatser. Men snart trängde
samkänslan för de olyckliga alla öfriga
känslor i bakgrunden, och slutligen blef
det henne en andra natur att lefva för
samhällets olycksbarn.
I synnerhet blef detta fallet, sedan hon
1840 genom en olyckshändelse förlorat sin
vördnadsvärde fader. Förlusten skakade
henne på det djupaste och förlamade för
en tid hennes verksamhet. Men inom kort
återgick hon med förnyad hängifvenhet till
denna. Hon hyrde på hösten 1840 ett
l tet rum i stilens uslaste och värst be-
ryktade kvarter samt började där hålla
skola med några trasiga och vanvårdade
gossar. Hon lefde nu några år ett slags
dubbellif genom att handleda barn
tillhörande samhällets båda motsatta lager: å
ena sidan de fina, väluppfostrade flickorna
i hennes mors läroverk, å andra sidan de
utblottade och förvildade pojkar, hvilka
hon så att säga upptagit från gatan.
Under arbetet härmed blef det henne
allt mer klart, att en stor mängd af
städernas barn voro i fallständig saknad af
allt, som i sann mening kan kallas hem
och uppfostran, samt att genomgripande
mått och steg fordrades för att befria
samhället från dessa gatans beduiner (»City
Arabs»), hvilka på grund af föräldrarnas
oförmåga eller slöhet lämnades att under
lättja och okunnighet växa upp såsom unga
vildar.
Mary Carpenter var ingalunda den första,
som i England uppmärksammat de faror,
hvilka här hotade. Redan den store
filantropen och reformatorn af det engelska
fångvårdsväsendet John Howard hade i en 1758
utgifven skrift sökt besvara frågan: »Hvad
kan göras för de unga förbrytarne i våra
fängelser?» och därvid yrkat, att de måtte
komma i åtnjutande af en behandling, som
vore ägnad att förbättra dem. Detta vore
ingalunda förhållandet med fängelserna,
allra minst med dåtidens, hvilka voro
gemensamma för alla åldrar och kön, för i
ondskan grånade män och för
kringstrykande barn, och hvilka på grund häraf
utgjorde sannskyldiga
växelundervisningsanstalter i laster och brott. Howard
uppställde därför den fordran, att de unga
fångarna skulle skiljas från de gamla. Med
anledning häraf hade under slutet af förra
århundradet och under början af
innevarande blifvit bildade åtskilliga
»filantropiska sällskap», hvilka satt såsom sin
uppgift att taga hand om de minderåriga
förbrytarne och söka återföra dem till det
rättas väg. Flera gånger hade frågan ock
varit före i parlamentet och åtskilliga
åtgärder för dess lösning blifvit vidtagna.
I det stora hela hade dock
bemödandena i denna riktning visat sig fåfänga.
Antalet af unga brottslingar befann sig i så
förfärande tillväxt, att under år 1844 ända
till 11,384 personer mellan 10 och 20 år
befunnos vara af engelska domstolor
dom-fällda för större eller mindre förbrytelser.
Man stod vanmäktig gent emot det
öfverhandtagande fördärfvat, ty man saknade
grundlig kännedom om dess ursprung, och
man var därför oförmögen att utfinna några
verksamma botemedel.
*
Den, som då kom till hjälp, var Mary
Carpenter. Ju längre hon fortfarit med
sin verksamhet för vanvårdade gossars
uppfostran, ju mer hade hennes synkrets
blifvit vidgad, så att sammanhanget mellan
orsak och verkan på det sociala området
framstod tydligt för hennes själs öga. Hon
fann då den tvingande nödvändigheten af
att de försummade barnen såväl för sitt
eget som samhällets väl försattes i en
omgifning, hvilken bättre än deras s. k. hem
kunde uppfostrande inverka på deras ut-
veckling. »Förekomma är bättre än bota»
(Prevention is better than cure) blef
hennes ledande valspråk. Med hjälp af några
likasinnade vänner upprättade hon 1846
en s. k. Trasskola (Bristol Ragged Sehool
ön St. James’ Back), utgörande en
fortsättning af den lilla anstalt hon grundat
1840. Den underhölls till största delen
genom frivilliga gåfvor men erhöll äfven
något understöd från stadens skolstyrelse.
Den utvidgades allt mera och tillvann sig
stor uppmärksamhet, i synnerhet sedan
stiftarinnan 1850 genom skriften
»Träs-skolor, grunderna för deras organisation
och arbetssätt» lämnat en redogörelse för
densammas syfte och anordning.
Miss Carpenter insåg emellertid snart,
att anstalter sådana som den af henne
inrättade Trasskolan, hvars alla lärjungar
tillbragte nätterna i sina »hem», icke vore
tillräckliga för de mest vårdslösade och
vilscförda. Dessa lefde nämligen i sådana
omgifningar, att deras sämsta instinkter
och dåligaste anlag frodades, medan den
goda brodden förkväfdes. Hon såg dem
af lastfulla föräldrar inläras onda vanor,
ja ledas in på brottets stig, så att de
redan vid åtta, tio eller tolf års ålder
hamnade i fängelserna. Hon såg dem där
utsättas for det fördärfvande inflytandet af
fullvuxna, i det ondas skola väl
bevandrade och ofta alldeles förhärdade
brottslingar. Och hon såg dem, i stället för att
rättas genom det utståndna straffet, gång
på gång återfalla i samma förbrytelse och
efter hvarje i fängelset genomgången
strafftid utträda i lifvet djupare sjunkna i eget
och andras omdöme, brännmärkta,
förkastade och till sist ej skyggande tillbaka för
något brott. Hon fann, att så länge dylika
förhållanden finge fortfara, så skulle alla
filantropiska bemödanden vara förgäfves,
samt att samhällslifvet aldrig skall kunna
blifva sundt, så länge »lump-proletariatet»
lämnas att utbreda sig på dess botten.
Hon företog sig att noggrant studera det
sociala tillståndet, ja hon vågade till och
med att intränga i vilddjurets egen håla,
d. ä. att besöka de ruskiga gränder och
gårdar, dit ej en gång polismän tordes gå
allena. Hvad hon här fick se, skildrade
hon i ett 1851 utgifvet arbete om
»Förbättringshem för de utarmades och
sam-hällsvådligas barn samt för minderåriga
förbrytare» (Reformatory schools), hvari
hon påvisade,
att den dittills rådande sammanblandningen
af unga och gamla brottslingar omöjliggjorde
de förras återförande till det rättas väg samt
förvandlade dem till afgjorda medlemmar af
förbrytareklasserna inom samhället;
att man med stöd af vunnen erfarenhet
kunde såsom allmän regel antaga, att äfven barn
med synnerligen dåliga anlag och vanor kunde
förbättras, såvida de under tillräckligt lång tid
blefve underkastade inflytelsen af en
ändamålsenlig uppfostran, hvilken ej allenast
af-såge vidmakthållandet af god »disciplin», utan
framför allt utvecklade barnens bättre känslor
och sålunda framkallade deras sedliga
själf-verksamhet;
att de egenskaper, som för sådana barns
uppfostran ovillkorligen kräfdes, vore: tro på
möjligheten att vinna det åsyftade målet,
kärlek för att ingifva håg till arbetet därför,
omdöme för att rätt kunna leda det och tålamod
för att kunna härda ut;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:39:29 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1895/0630.html
