Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 48. (726.) 27 november 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 48
SVENSK LÄRAEETIDNINa
629
allt och väntar blott att finna en
angreppspunkt.
Men en sådan angreppspunkt är hvarje
sår - äfven om det är ett af en
omtänksam uppfostrare i bästa syfte öppnadt
operationssår.
Ja kanske har man icke med rätt allvar
tänkt på, att en bestraffning, den må nu
vara än så rättvis, i första rummet
medför icke hälsa men sär, ett sår, som med
Guds välsignelse kan bringa hälsa, men för
ögonblicket dock ett sår. Det ser nästan
ut, som man ibland hade glömt det. Vår
tid är kanske öfverflödigt rädd för
kirur-gisk behandling på uppfostrans område;
men vi sakna i alla fall icke helt och
hållet exempel på utskrifna patienter, hos
hvilka både andliga ärr och andlig
blodfattigdom vittna om, att en ovis
uppfostrare försummat förbinda operationssåren.
Eller utan bild: tänk tillbaka på dina egna
barnaår, på något tillfälle då det kämpades
inom dig en kamp mellan trots och
ödmjukhet, mellan ånger och hat. Känner du
ej, att den striden verkade
olycksbringan-de redan genom sin längd; känner du ej,
att om den, som bestraffat dig, hade i ett
väl valdt ögonblick hjälpt dig att bringa
ditt sinne i jämvikt, han skulle ha gjort
dig samma tjänst som den, hvilken
förbinder ett blödande sår?
Men här ha vi ändå icke kommit in på
vårt egentliga ämne. Aseptiken ställer som
första fordran på den, som sköter en
operation eller ett förband, det budet: rena
fingrar och rena instrument. Och den
fattar ordet ren i en mening så sträng, att
den, som ej följt arbetet på ett sjukhus,
knappast kan därom göra sig en
föreställning. Hvad som i det borgerliga lifvet
gäller för löjlig petighet, kan på en
operationssal fä namn af brottslig
vårdslöshet. Skulle väl fordran vara mindre sträng
på vårt område? Skulle icke denna nästan
omärkliga darrning af vrede i rösten, som
inte är större, än att vi skulle kunna tillåta
oss den i hvilket sällskap som helst, vara
ett smittofrö? Skulle ej den lilla
osanning - den lilla öfverdrift af felet - med
hvilken vi tro oss först kunna rätt väcka
den felandes blygsel, hos honom alstra
en ny och kanske större osanning,
komma honom att för vår orättvisa glömma
sitt eget fel?
Jag talar här blott om sådana
uppfostrare, som det borgerliga samhället räknar
till sina bästa, sina renaste karaktärer -
och andra borde ej få vara uppfostrare.
Men äfven öfver dem döma barnen ibland
förvånande strängt. Är detta måhända
blott deras skuld? Kan det ej ibland
hända, att deras dom motiveras däraf, att
äfven de bästa glömt den stränga
tillämpningen af budet: rör aldrig ett sår med
otvagna händer.
Men det ginge ju an, om det vore allt
väl med detta. Men äfven omgifningen i
öfrigt är smittoförande. Skolan liknar en
kasern, kanske ibland rent af ett sjukhus.
Och en sådan anstalt kräfver en särskild
omsorg om antiseptiken och aseptiken.
Man har ibland tvistat om, i hvad mån af
skolan kunde fordras någon uppfostrande
verksamhet i egentlig mening. Man har
velat häfda, att hon blott finge fordraden
lystring, som undervisningen kräfver. Vi
svara: det minsta man af henne kan
begära är, att hon tager upp striden mot
de smittofrön, hon för sin
undervisningsverksamhets skull måste sammanföra. Eljest
är det fara vardt, att hon gör mera skada
än gagn.
Det finnes en form af antiseptik, som
af gammalt varit använd åtminstone inom
vissa skolor. Den består helt enkelt i att
ur lärjungekretsen utesluta sådana
individer, som på ett särdeles i Ögonen fallande
sätt hota att sprida smitta. Men det
ligger i folkskolans natur, att hon endast i
allra yttersta nödfall kan få anlita en så
bekväm utväg. Hon måste under sin vård
upptaga äfven ganska svåra septiska fall.
Men så mycket omsorgsfullare måste hon
vara med antiseptik inom sig själf. Och
den antiseptikens första medel heter:
isolering.
Har du någonsin tänkt på, hur en
bestraffning inför klassen kan verka? Är det
så alldeles säkert, att kamraternas närvaro
i detta fall är hälsosam; kan den icke ofta
nog vara rent af smittoförande? Eller äfven
om den det icke är: kan den icke rätt
ofta vara skadlig blott och bart
därigenom, att den stör läkningsarbetet? Man
fingrar ej i onödan i ett öppet sår, själfva
undseendet för den sårades smärta
förbjuder det.
Men barn äro nyfikna och klåfingriga.
Har du någonsin gifvit akt på, hur det
ser ut på lekplanen eller i förstugan, då
något mera intressant disciplinmål afbrutit
undervisningens enformighet? Har du
gifvit akt på grupperna omkring delinkventen?
Och har du hört på samtalen? Någon
gång händer det väl, att en kamrat är
riktigt rättfärdig och vill hjälpa läraren,
som han tycker icke har skurit nog djupt
- men är det säkert, att han därvid
använder absolut smittofria instrument?
Oftare händer det, att kamraten tycker sig
behöfva lägga ett bandage - men är det
icke det vanliga, att han därvid använder
den sorts förband, som kallas
samvets-plåster? Är det icke det vanliga, att det
med förbandet hänger åtminstone några
frön till hat mot den bestraffande
uppfostraren? Har icke ofta nog genom sådan
infektion i ett ganska ofarligt operationssår
uppkommit brand eller åtminstone försenad
läkning och vanprydande ärrbildning?
Men smittofrön öfverföras icke blott vid
beröring, de sväfva också omkring i
luften. Har du någonsin förnummit, hur det
kännes att inför en klass bli bestraffad
eller tillrättavisad? Man kan inom sig ha
den allra bästa föresats att ödmjuka sig,
och erkänna sitt fel, men man är helt
förlorad af den tanken: hvad skola
kamraterna säga?
Med allt detta syftar jag icke på de
små sår af ett knappnålsstyngs storlek, som
kunna uppkomma både nu och då under
skolarbetet. Man kan icke lägga förband
på allting, något måste man ju alltid lämna
åt naturens egen förmåga att öfvervinna
det onda. Men säkert är, att i uppfostran
i allmänhet och i skolans uppfostran i
synnerhet oändligen mycket försummats
genom vårdslösande af efterbehandlingen, på
hvars noggranna vård läkaren numera
lägger lika mycken vikt som på själfva
operationen.
Den efterbehandling, jag talar om,
innebär lika litet ett underlåtande eller
tillbakatagande af straffet, som läkarens
efterbehandling innebär något, som strider mot
operationen eller gör den om intet.
Förlåta är ej detsamma som icke straffa. Hvad
jag med mitt myckna tal om
efterbehandling velat säga, är väsentligen detsamma,
som Herbert Spencer uttrycker så:
»Fortfar icke för länge att visa dig främmande
för barnet, på det du ej må vänja det att
reda sig din vänskap förutan.» Hvad jag
vill lägga härtill är hufvudsakligen det: för
afgörelsen i barnets sinne kan det första
mötet med kamrater eller med världen
utom skolan ofta vara ödesdigert.
Läraren måste därför ställa för sig den uppgiften
att om möjligt få en afgörelse till det goda
till stånd, redan innan han släpper
lärjungen ur sikte.
Inom läkarekonsten var ännu för få år
sedan antiseptiken den enda och allmänt
använda metoden. Nu är den endast en
nödfallsåtgärd vid sidan af den
fullkomligare aseptiken. Den förra metoden söker
genom särskilda antiseptiska medel t, ex.
sublimat och karboi att döda
förruttnelseorganismerna. Den senare har ställt sig
den större uppgiften att helt utestänga
förruttnelseorganismerna från allt tillträde
till såret, och i lösningen af den uppgiften
har den moderna läkekonsten hunnit
häpnadsväckande långt.
Det är ju klart, att äfven på vårt område
den aseptiska metoden, utestängandets
metod, är den mera fullkomliga, och vi böra
också så långt vi förmå eftersträfva den.
Men så långt som läkaren skola vi aldrig
komma, ty den andliga smutsen är mera
vid-hängsen och mera utbredd än den
lekamliga. Men i stället ha vi en stor fördel,
som läkaren saknar. De antiseptiska
medel, han använder, äro gifter och verka
som sådana icke blott på
förruttnelseorganismerna utan äfven på den sårade
kroppens egna väfnader. Äfven på vårt
område har nog försök gjorts med antiseptika
af ganska tvifvelaktigt värde. Dit räkna
vi alla sådana recept, hvilkas grundtanke
är att tvinga vederbörande att på det ena
eller andra sättet »kyssa riset». En yttre
förödmjukelse utan inre underkastelse är
och förblir ett ondt. Men vi ha som
antydt ett stort försteg framför läkaren: vi
äga ett antiseptiskt medel, som icke är
gift utan balsam. Och det medlet heter
kärlek och framträder särskildt under form
af förlåtelse.
#
Vi skulle kunna sammanfatta det sagda .
i följande tre punkter.
1) Glöm aldrig, att en bestraffning
medför i första hand icke hälsa utan ett sår,
2) Såret behöfver vård redan därför, att
det blöder.
3) Såret behöfver omsorgsfull vård äfven
därför, att det eljest blir en angreppspunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
