Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 49. (727.) 4 december 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 49
kaffe eller en halfva öl. Under sina
vandringar komma dessutom dylika
handelsmän ofta i nära beröring med
torgfruarnas varor, och de hafva då en
synnerlig tur att »hitta» en mängd saker,
som ursprungligen legat på dessas bord.
Ännu värre ställdt hafva de barn,
hvilka skaffa sig mat och dryck och slantar
och sålunda »lindra sina föräldrars börda»
genom att »gå ärenden åt ett
fruntimmer», hvarmed ej sällan menas att -
betjäna en prostituerad.
*
Så länge förpliktelsen till skolgång
varar, gifves det åtminstone en auktoritet,
som ställer kraf på barnet. Men då
äfven dess auktoritet upphör, därigenom
att barnet »sättes i arbete», är det i
många fall slut med nästan all auktoritet.
I forna tider var mångenstädes själfva
lönearbetet så organiseradt, att det fanns
någon, som hade makt och plikt att hålla
den unge till ordning och flit.
Industriarbetet var då öfvervägande handtverk
samt ordnadt i fasta skrån, för hvars
lagar hvarje enskild medlem af skrået hade
att böja sig. En omogen pojke kunde
på den tiden icke uppträda såsom
själf-forsörjare och familjeförsörjare. Han
fördes, då han hunnit den rätta åldern,
till en mästare och sattes i
mångårig lära, bodde i mästarens hus, åt vid
hans bord, erhöll en småningom
fortskridande undervisning i yrket och stod
under hela tiden under mästarens
husbondevälde, hvilket i regeln ej torde hafva
felat genom någon öfverdrifven slapphet.
Nu är det visserligen sant, att
skråförhållandena och särskildt
lärlingsförhållandena ingalunda voro så idylliska, som
den gamla goda tidens lofprisare pläga
utmåla dem, och den uppfostran, som de
hedervärda mästarne gåfvo, var nog ej
i alla stycken så mönstergill. Men
någon uppfostran var det dock, åtminstone
någon möjlighet därtill, och något skydd
gafs gossen under den allra farligaste
perioden af hans lif, den s. k.
Öfvergångsåldern eller slyngelåldern.
Nu däremot är han just under denna
i moraliskt afseende så ytterst vanskliga
period ofta lämnad alldeles vind för våg.
Mycket för tidigt slutar han skolan, och
i en verklig lära sättes han icke.
Föräldrar betala nämligen nu inga
»lärpengar» åt en mästare, denne har ej
råd att hålla lokaler för lärlingars
här-bergerande, i sin familj och vid sitt bord
vill han på inga villkor ha dem, och för
deras undervisande i yrket från dettas
första grunder har han hvarken tid eller
lust, ofta kanske icke ens förmåga. Den
nutida arbetsgifvaren vill icke ha
lärlingar att småningom uppfostra till
arbetare. Han vill i stället ha färdiga
arbetare, af hvilka han genast kan få
åtminstone någon liten avance.
Handt-verket har allt mer öfvergått till
fabriksrörelse, och det drifves i alla händelser
nu enligt samma ekonomiska och
moraliska grundsatser som denna. De forna
tidernas lärlingsskaror äro därför nästan
försvunna och ersatta af en helt och
hållet modern samhällsklass, nämligen
de minderåriga industriar betar nes.
Denna tillväxer i storartad grad. Genom
användande af allt mer
arbetssparan-de maskiner har det blifvit
fabriks-ägarne möjligt att i allt större
utsträckning tillgodogöra sig äfven de
outvecklades svaga krafter. De kunna därför
bjuda dessa en aflöning som i
förhållande till de vuxna arbetarnes måste
anses jämförelsevis betydlig, och de fattiga
föräldrarna äro därför ofta synnerligen
ifriga att få sina barn utkastade i
arbetsmarknaden, enär de föreställa sig,
att de själfva härigenom skola erhålla
någon lättnad i sina tyngande
brödbekymmer.
Men i denna uträkning blifva de
vanligen grundligt bedragna. För det första
säger det sig själft, att då de yngre
åldersklasserna gifvetvis äro särdeles
talrika, så måste de minderåriga arbetarne
på många industriområden blifva
fruktansvärda konkurrenter till de vuxna.
Gossen får anställning, men han
bidrager kanske härmed till att göra sin far
arbetslös. Dessutom - huru kan man
vänta, att den hittills i obunden
själfständighet uppvuxne proletärsonen skall
snällt och beskedligt lämna sin aflöning
i faderns eller moderns händer? Vid den
åldern tänker den unge arbetaren icke så
mycket på sina föräldrars omsorger och
omkostnader, i synnerhet om dessa i
verkligheten varit ganska ringa. Han tänker
blott på, att han nu står på egen botten, att
föräldrahemmet ingalunda lämnar honom
valuta för de penningar, det af honom
begär, att det bjuder honom en eländig
och otreflig bostad, en dålig och
oaptitlig kost, ett samlif utan munterhet och
vederkvickelse, att han på andra ställen
kan för samma betalning få det väl så
bra, om ej bättre, kort sagdt: att det
numera ej är han, som behöfver krusa
för föräldrarna utan tvärtom föräldrarna,
som måste krusa för honom, ifall de
fortfarande skola få ha honom hos sig
och få något med af hans förtjänst.
Naturliga följden häraf blir ökad slapphet
från deras sida, ökadt öfvermod från
hans. Vid minsta slitning brister det
sköra familjebandet. Den minderårige
arbetaren lämnar sitt gamla hem, hyr
sig något sofställe, äter på någon »sylta»
och intager vid 14-15 års ålder
samma ställning, som om han vore en
myndig man.
Erfarenheten af dessa sorgliga
förhållanden har helt naturligt ingifvit många
ungdomens vänner den tanken, att man
skulle kunna åtminstone begränsa det
onda genom lagbestämmelser, hvilka
tillförsäkrade föräldrarna den aflöning, som
barnen ägde att af arbetsgifvaren erhålla.
Dylika bestämmelser gifvas ock. I den
tyska näringslagen (Gewerbe-Ordnung
§ 119 a) öfverlämnas det nämligen åt
kommunalmyndigheterna att påbjuda, att
det är till målsmännen, som
arbetsgifvaren skall utbetala den minderåriges
arbetsförtjänst, samt att han vid vissa
tider skall vara skyldig att lämna måls-
männen meddelande om förtjänstens
sfor-lek.
På inånga ställen, såväl i Preussen
som i Baden och Sachsen m. m., har
denna bestämmelse kommit till
användning. Men enligt hvad
yrkesinspektörerna uppgifva, har man funnit dess
verkningar lika med noll. Arbetsgifvarne
vilja icke veta af något bråk och någon
inblandning i förhållandet mellan sina
»arbetare» och deras föräldrar, och
dessa senare måste slutligen gifva barnen
öppen fullmakt att själfva uppbära sin
förtjänst. De unga själfförsörjarne vilja ej
heller veta af ett enligt deras logik
alldeles oberättigadt förmynderskap, och örn
de utsättas därför, så söka de sig något
arbete, där dylik kontroll är omöjlig, eller
ock flytta de helt enkelt till en annan
kommun, där bestämmelser af
ifrågavarande beskaffenhet ej äro rådande. Det
välmenta försöket har visat sig fruktlöst,
och detta kan egentligen ej heller
förvåna. Har man en gång försatt barn i
de vuxnas ställning, så måste man
bereda sig på, att de förr eller senare
äfven tillskansa sig de vuxnas alla
rättigheter.
*
En nödvändig beståndsdel af hvarje
sundt barns normala lif är munterhet
och lek. Barndomen är nöjets ålder,
och i synnerhet pojkar äro af naturen
begifna på upptåg i samverkan med
hvarandra. Huru tillfredsställes nu på
ett sundt och oskyldigt sätt detta behof?
Hvar i våra storstäder har man
anordnat lekfält för folkskolans gossar och
sörjt för att de där hafva tillsyn och
ledning? I de flesta fall måste nog å en
sådan fråga svaras, att tillsyn och
ledning saknas, samt att ifrågavarande barns
enda lekfält äro torg och gator,
portgångar och gränder.
Ännu mindre har man i detta
afseende tillgodosett de minderåriga
arbetarne, och detta, ehuru man vid ringaste
eftertanke måste kunna säga sig själf,
att då människor i otid göras
själfständiga, så ligger det nära till hands, att
de missbruka sin själfständighet. Det
är därför helt naturligt, att dessa
arbetares lif utanför fabriken eller
verkstaden blir allt annat än tillfredsställande.
Nöjen måste de hafva, men deras nöjen
blifva den brådmogna d. v. s. den på
en gång omogna och öfvermogna
människans. Sin ålders outrotliga behof af
förströelse tillfredsställa de pä
»hundfröjder», sämre maskeradbaler,
spelpartier och krogar, och för sitt fantasilif
söka de näring i tidningarnas
»rättegångs- och polissaker», i de massvis
utkolporterade röfvare- och
förbrytareromanerna, i »gristidningarna» samt i de
samlingar af oanständiga bilder,
hvarmed företagsamma geschäftsmän förse
ungdomen.
Huru skall man kunna vänta något
annat? Några för de minderåriga
arbetarne anordnade tillfällen till upplyftande
och förädlande nöjen gifvas ju icke.
I betraktande af allt detta - och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:39:29 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1895/0650.html
