Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2. (732.) 9 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 2
höga äreställen traktade han icke; han
begärde ingenting annat än att själf få
lefva bland och för de fattiga och
öfvergifna. »Jag vill blifva skollärare»,
förklarade han och framlade genast för
Stapfer en plan till upprättande af ett
räddningshem med en uppfostran i
öfverensstämmelse med den han tecknat i
Lienhard och Gertrud. Stapfer godkände
förslaget, och regeringen beviljade för
ändamålet 3,000 francs.
Medan Pestalozzi såg sig om efter en
plats, dit han kunde förlägga sin
verksamhet, inträffade en händelse, som för
honom blef bestämmande. Unterwalden
hade icke velat foga sig i det nya
statsskicket. Regeringen hade inkallat den
franska krigshären, och kantonen hade
blifvit i grund förhärjad. Många hade
omkommit i kriget, staden Stans hade
gått upp i lågor och stora skaror af
uthungrade och hemlösa ströfvade
omkring bland spillrorna, bland dem 169
fader- och moderlösa barn samt 237
barn af lefvande men fattiga föräldrar.
Stans var nu själffallet det ställe, där
Pestalozzi skulle börja sin verksamhet.
»Jag gick gärna till Stans», säger han.
»Min ifver att ändtligen en gång få lägga
hand vid mitt lifs stora dröm skulle
hafva kommit mig att börja, om det så
hade varit på de högsta alperna utan
eld och vatten, bara jag hade fått
tillåtelse därtill.»
I midten af januari 1799 öppnade
Pestalozzi sitt räddningshem i Stans,
men under allt annat än gynnsamma
omständigheter. I ett litet fuktigt rum
fick han hysa ett 80-tal barn af olika
åldrar, sammanrafsade från alla möjliga
håll; de flesta till ytterlighet vanvårdade
och förvildade, somliga sjuka och
utmärglade, fulla af sår, ohyra och
Orenlighet, andra anspråksfulla morsgrisar,
som satte sig vida öfver tiggarungarna.
Svårast för Pestalozzi var dock den
ställning folket intog. Det afskydde den nya
författningen och var till den grad
för-bittradt mot regeringen, att det med
misstänksamhet mottog t. o. m. - dennas
hjälp. Pestalozzi stod nu som denna
förhatade regerings man, därtill af
folket ansedd som en kättare, den där
ville bringa barnens själar i fara. Men
genom den uppoffrande kärlekens makt
öfvervann Pestalozzi alla hinder.
Och hans metod? Ja, den låter sig
knappast beskrifva. »Jag kände ingen
anordning, ingen metod, ingen konst,
som icke hvilade på de enkla följderna
af barnens öfvertygelse om min kärlek»,
säger han. »Att mitt hjärta hängde fast
vid dem, att deras lycka var min lycka,
deras glädje min glädje, det skulle mina
barn i hvarje ögonblick från tidiga
morgonen till sena aftonen se på min panna,
höra af mina läppar. Jag var från
morgon till kväll så godt som ensam
ibland dem. Allt andligt och lekamligt
godt erhöllo de ur min hand.»
Pestalozzi var, som han säger på ett annat
ställe, för dem både fader, moder,
lärare, dräng och piga. Också utförde
han ett pedagogiskt storverk, hvars like
ingen skådat. Pestalozzis tro på
kärlekens makt kom icke på skam. Det
dröjde icke länge, förrän barnen slöto
sig så hjärtligen till honom, att de togo
honom i försvar, då deras föräldrar och
bekanta gjorde honom orätt. »Innan
vårens söl smälte snön på våra berg,
kände man icke mer igen mina barn.
Deras änglaögon voro mig den högsta
lifsnjutning.»
Ehuru antagligen ingen dödlig skulle
velat eller kunnat ikläda sig ett arbete
af den art, som Pestalozzi utförde i
Stans, misskändes han dock af många,
och till regeringen ingick det ena
klagomålet efter det andra. Besökarne af
anstalten, t. o. m. hans vänner, iakttogo
blott det yttre. De funno ingen
klassindelning, ingen läsordning och rådde
honom att besöka en fattigskola i
Zurich för att taga denna till mönster(l).
Den nydaningsprocess, som genom
hans omätliga personliga inverkan
försiggick hos barnen, var dold för den
ytlige betraktarens öga. Men barnen
misskände honom ucke, icke ens då han
bestraffade deras fel. Själf intygar han
härom: »Föräldrar, vänner, besökande
främlingar och pedagoger misskände
mig. Detta helt naturligt. Men mina
barn misstydde icke mina handlingar,
emedan de icke kunde misskänna mitt
hjärta. Och blott mina barn förstodo
mig, så frågade jag icke efter något
annat i hela världen.»
Pestalozzi fick dock icke länge
fortsätta sin välsignelserika verksamhet i
Stans. I juni 1799, således efter blott
5 månaders arbete, måste han utrymma
klostret. Detta skulle inrättas till ett
militärsjukhus för de inträngande
fransmännen. Den korta vistelsen i Stans
hade dock för Pestalozzi varit af
genomgripande betydelse. Han hade där
funnit mer, än han hade väntat. De i
människonaturen nedlagda gudomliga
krafterna hade han sett utvecklas hos
de små till en fullkomlighet och
härlighet, som öfverraskade honom och rörde
hans hjärta. Han kände, att han i sin
undervisning hade kommit på rätt spår
och var nära upptäckten af lagarna och
medlen för en naturenlig utveckling af
barnets krafter. Mindre än någonsin
kunde därför motståndare och belackare
rubba hans tro på sin uppgift. »Det
bästa man kan säga om honom», hette
det, »är, att han rufvar öfver en skön
dröm.» Men denna dröm släppte han
aldrig. Han kunde icke lefva utan sitt
verk, och efter en månads hvila finna
vi honom åter i verksamhet.
4. Pestalozzi i Burgdorf.
Genom sin trogne vän Stapfers
medverkan blef han anställd som lärare i
Burgdorfs folkskolor. Ett gammalt slott
uppläts till hans bostad. Skolsal fick
han dela med den förut varande
läraren, en skomakare Dysli. Denne
upptäckte snart, att Pestalozzi icke körde i
de gamla hjulspåren. Pestalozzi, som
först och främst ville bibringa barneii
verkliga åskådningar, begagnade inga
läroböcker, inga skrifhäften, ingen
katekes. Dysli försummade icke att för
barnens föräldrar omtala detta, och en
vacker dag beslöto dessa, att Pestalozzi
icke skulle få afprofva den nya
undervisningsmetoden på deras barn.
Pestalozzi tilläts då att fortsätta sina
försök i jungfru Stählis stafnings- och
läseskola. Efter 8 månaders
verkSam-het i denna ägde en offentlig pröfning
rum, hvilken utföll till myndigheternas
fulla belåtenhet och förskaffade honom
ett erkännande i de mest smickrande
ordalag och en befordran till lärare vid
den »andra goss skolan», där han med
ifver fortsatte sina försök. Efter en kort
tid erhöll han en skollokal i Burgdorfs
slott. Han förenade sig med tre unga
män och utvidgade sin skola. Med
denna förenades äfven på regeringens
initiativ ett lärareseminarium.
Ingen gladde sig mer öfver Pestalozzis
framgång än den trogne Stapfer. Denne
ville icke, att ljuset skulle sättas under
en skäppa, Han grep tillfället och
stiftade i juni 1800 föreningen
»Uppfostringsväsendets vänner», hvilken skulle
arbeta för det bestämda målet att
understödja Pestalozzis sträfvanden och
förskaffa dem allmänt erkännande.
Pestalozzis idéer om undervisning och
uppfostran hade genom de erfarenheter, ban
gjort, tagit allt fastare form. I en af
nämda förening infordrad redogörelse
för desamma sammanfattar han den
sålunda: »Jag vill psykologisera
undervisningen». Pestalozzis rykte började åter
växa, hufvudsakligen genom föreningens
åtgöranden, och inom kort voro hans
uppfostringsföretag föremål för dagligt
samtal bland alla samhällsklasser.
Äfven i utlandet började man lystra. Hvad
Pestalozzi själf vill, har han 1801 lagt
fram i den förnämsta af alla sina
pedagogiska skrifter: »Huru Gertrud
undervisar sina barn»*.
Denna innehåller en i grund
tillintetgörande kritik af det förutvarande
folkundervisningsväsendet både med hänsyn
till dess organisation och dess metod.
»Såvidt jag kände till den, föreföll
skolundervisningen mig som ett stort
hus, hvars öfversta våningar visserligen
stråla i hög fulländad konst, men som
endast bebos af några få människor. I
den mellersta bo visserligen flera, men
det fattas dem trappor, medels hvilka
de på ett mänskligt sätt kunna stiga
upp i de öfra våningarna. Om någon
visar lust att på ett något djuriskt sätt
klättra upp i dessa våningar, så slår
man af honom den arm eller det ben,
som han skulle kunnat bruka för
ändamålet. I den undra våningen bor en
tallös människoskara. Denna har lika
mycken rätt till solljus och luft som
människorna i de öfra våningarna, men
den lämnas åt sig själf i fönsterlösa
hålors mörker. Och icke blott detta.
Utgifven på svenska af Otto Salomon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
