Print (PDF) - On this page / på denna sida - N:r 2. (732.) 9 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.N:r 2
SVENSK IABARETIDNESIG,
17
Skulle någon af dessa våga att lyfta
upp hufvudet och kasta en blick på den
öfversta våningens glans, borrar man
våldsamt ut hans ögon.»
Hufvudfelet anser Pestalozzi ligga däri,
att skolan genast vid barnets inträde
kastar in det i en »bokstafsvärld» utan
åskådningar och kvarhåller det däri hela
skoltiden. Sådant bokstafsväsen förekom
Pestalozzi som ett mord. »Ord utan
åskådning gör människorna till förmätna
narrar, dödar sanningens ande och
tillintetgör all själfständighet i
mänskligheten.»
Härmed har han ock angifvit vägen
till räddning ur eländet. »Den
europeiska skolvagnen måste icke blott bättre
förspännas. Den måste vända om.»
Alla människor måste erhålla en
natur-enlig uppfostran. I stället för att
re-sonnera med de små barnen måste man
utveckla deras själsförmögenheter genom
1) att draga allt flera föremål inom
kretsen af deras åskådning,
2) att bestämdt, .klart och säkert hos
dem inprägla dessa föremål,
3) att gifva dem en omfattande
språkbeteckning för allt hvad natur och konst
bragt till deras kännedom.
De ledande principerna med afseende
på medlen för målets uppnående äro:
1) Naturen är vägvisaren vid all
undervisning och uppfostran.
2) Åskådning är den absoluta
grundvalen för all kunskap.
3) Tal, form och språk äro
undervisningens medel.
Åskådningens princip har gripit
honom till den grad, att den går igen
nästan på hvart enda blad. Endast med
åskådningen skall ordet förbindas. Men
han skrider vidare och kommer till
många viktiga metodiska regler, som
här måste förbigås. Denna bok skall
icke refereras, den skall läsas, och
svårligen skall någon undgå att känna sig
djupt gripen af den sanningens och
kärlekens omedelbara kraft, som ur
densamma strömmar en till mötes. Den
väckte på sin tid stort uppseende och
stora förhoppningar, och till hvar och
en, som tviflade på hans ord, sade han:
»Kom och sel» Och de kommo från
när och fjärran, förnäma och ringa, rika
och fattiga, lärde och olärda, män af
facket och lekmän.
Nu stod Pestalozzi på fast mark. Han
måste visserligen 1804, då landet fått
en ny regering, lämna Burgdorf, men
snart erhöll han en inbjudan att med
sin anstalt slå sig ned i Yverdon.
5. Pestalozzi i Yverdon.
De 20 år, han här tillbragte, voro de
i yttre afseende mest lysande. I sitt
uppfostringsinstitut erhöll han barn från
hela Europa. Han erhöll besök af sin
tids ädlaste och förnämsta män,
skolmän, statsmän, kejsare och konungar,
hvilka kommo att för sina land draga
lärdom af hans verk. Många af dessa
stannade kvar hos honom för kortare
eller längre tid och verkade som lärare
i hans skolor. Hans uppfostringsidéer
fördes så småningom kring hela
världen och utöfvade öfver allt ett
befruktande inflytande på skolväsendet.
Den lysande yttre framgången
åtföljdes dock icke af en motsvarande inre
utveckling. Det stora antalet barn, som
han här hade, omöjliggjorde ett sådant
hemlif som det i Stans och
Burgdorf, och de täta besöken verkade
störande på det helas gång. Därtill kom,
att oenighet uppstod mellan de
biträdande lärarne, och Pestalozzi hade icke
nog kraft att få de inbördes striderna
bilagda. Tvärtom tilltogo de i en sådan
grad och nådde en sådan offentlighet,
att de i alla afseenden inverkade
menligt på anstalten. Dennas anseende sjönk
alltmer, och Pestalozzi såg sig slutligen
1825 nödsakad att upplösa densamma.
Så stod den 79-årige mannen vid slutet
af sin bana. Hans sista stora företag
hade strandat. Hvilket bittert öde för
den gamle, som i hela sitt lif ingenting
annat eftersträfvat än »sitt folks väl».
»Sannerligen, det är, som om jag med
detta steg gjorde slut på mitt lif; så
ondt gör det mig.»
Med denna klagan lämnade den
vördnadsvärde åldringen Yverdon och
återvände till sitt gamla Neuhof, där han
hos sin sonson tillbragte sina återstående
dagar.
6. Pestalozzis sista dagar.
Han kunde nu i frid och lugn blicka
tillbaka på sitt långa skiftesrika lif.
Från Neuhof utgaf han sin
»Lefnadshistoria» och sin »Svanesång». Ända
in i döden klappade hans hjärta lika
varmt för det mål, som han gjort till
sitt.
Den 17 februari 1827 lade han sitt
trötta hufvud till hvila. Han begrofs i
Birr alldeles bredvid folkskolehuset. På
hundrade årsdagen af hans födelse
inristades på skolhusets gafvel den
grafskrift, som återgafs i förra numret.
J. Franzén.
Pestalozzis minne.
Den da y, då Pestalozzis minne firas
af lärare och barn i alla land,
i vårt land ock må minnets kransar viras,
en hyllning äfven räcka Sveas hand!
Den säd han sått skall rika frukter bära;
den ädla lärdom, vi af honom fått,
är att uppfostra - ej blott läxor lära
men bilda sinnet för allt skönt och godt.
Att bilda mån, som själfva, kunna tanka
och modigt gå till strids för ädla mål,
som åt det godas sak sitt hjärta skänka
med upplyst sinne och i viljan stål.
Att bilda kvinnor, som sin plikt ej svika
att vaksam vård och ledning ge de små,
som kunna älska barnen och tillika
sig lära barnasjälen rätt förstå.
Ty kärleken det var, som honom drifvit,
som honom mod och kraft i striden gaf,
som framgång åt hans verk i världen gifvit -
och därför kärlek blomsterströr hans graf,
G. u. B.
Den, som ännu icke verkställt
prenumeration på Suensk
Läraretidning för 1896, bör
ofördröj-ligen uända sig till närmaste
postanstalt.
FÖR DAGEN.
Folkskolans plats i vårt
skolsystem
är en af de viktigare frågor, som
utgöra föremål för behandling inom
centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärareförening. Vid det nu afslutade
årsmötet uttalades härom följande:
De åsikter om nödvändigheten af ett
organiskt samband mellan vårt’ lands olika
skolarter, hvilka Sveriges allmänna
folkskollärareförening sedan många år tillbaka
omfattat, hafva under 1895 vunnit ett visst
direkt inflytande på vår skolorganisation,
enär i och med höstterminens början den
förordning trädde i kraft, hvilken gjort
allmänna läroverkets första klass till en
omedelbar fortsättning af egentliga folkskolans
första årsklass.
Visserligen hafva såväl denna förordning
som ock den stora grundsats, hvarur den
hämtar sitt berättigande, blifvit gjorda till
föremål för ganska skarpa anfall. Så var
exempelvis fallet under den diskussion, som
vid nordiska skolmötet 1895 fördes öfver
frågan om »organiskt samband mellan
folkskolan och den högre skolan». Efter denna
diskussion uttalades emellertid med stort
flertal den åsikten, att det organiska
samband, som i viss mån redan äger rum
mellan folkskolan och det öfriga skolsystemet,
bör ytterligare främjas, naturligtvis dock
så att folkskolans ställning såsom nationell
bildningsanstalt därvid icke blir lidande.
I samband härmed uttalade mötet såsom
sin åsikt, att en utsträckning å
statsmyndigheternas sida af fordran på
studentexamen i dess nuvarande form såsom villkor
för kompetens till anställning på områden
af praktisk natur medelbarligen försvårar
ett organiskt samband mellan folkskolan
och den högre skolan. Denna sida af
frågan har under hösten varit föremål för ett
i hufvudsakligen samma riktning gående
uttalande af Pedagogiska sällskapet i
Stockholm.
Särskildt under årets senare del har
uppmärksamheten mera allmänt blifvit fästad
vid ännu en omständighet, som i hög grad
försvårat ifrågavarande organiska samband,
nämligen det missförhållandet, att
folkskolan ofta icke är i tillfälle att från sig
afskilja sådana lärjungar, hvilka på sina
kamrater utöfva ett uppenbart demoraliserande
inflytande.
Centralstyrelsen beslöt:
1) att under innevarande år med samma
uppmärksamhet som under de föregående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
