Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 6. (736.) 5 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 6
lan (»realskolor», »mellanskolor»,
»borgareskolor»), anordnade enligt följande grunder:
1. Dessa skolors syfte bör vara att
tillgodose de lärjungars bildningsbehof, hvilka vid
15-16 års ålder skola utgå i det praktiska
lifvet.
2. De böra vara tillgängliga för såväl
gossar som flickor samt förses med såväl
manliga som kvinnliga lärarekrafter.
3. För de lärjungar, hvilka fullständigt
inhämtat skolans kurs,, bör anordnas en särskild
afgångspröfning, hvars genomgående medför
vissa rättigheter.
4. Fordringarna för inträde i första
årsklassen böra vara: fyllda 12 år samt
kännedom af det kuiiskapsniått, som en väl ordnad
folkskola (enligt normalplanen litt. A) kan
bibringa.
5. Undervisningen bör vara afgiftsfri.
6. Folkskollärare eller folkskollärarinna,
som, på sätt k. m:t genom särskilda
bestämmelser kan finna lämpligt föreskrifna, styrkt
sig äga de för undervisning vid skolan
erforderliga kunskaper och färdigheter, må vid
densamma kunna vinna anställning.
7. Kostnaderna för dylik skola böra
bestridas dels af staten, dels af kommunen, detta
enligt väsentligt samma grunder, som nu gälla
för folkskolan, och som af 1882 års
läroverkskommitté föreslogos beträffande de då
ifrågasatta »kommunalskolorna».
8. Läroverk af detta slag må kunna
upprättas på alla sådana orter, där behofvet af
en dylik bildningsanstalt gör sig så kännbart,
att vederbörande kommun vill åtaga sig de
på dess del belöpande utgifterna,
På det att de föreslagna allmänt
medborgerliga läroverken skulle kunna komma
till stånd utan allt för stora uppoffringar
från statens sida, ansågo vi oss i samband
härmed böra föreslå, att samtliga ännu
bibehållna pedagogier och treklassiga allmänna
läroverk måtte inom viss tid helt och hållet
indragas. Icke allenast de 36 fullständiga
läroverken utan därjämte äfven de 22
fem-klassiga lämnades således af vårt dåvarande
förslag alldeles oberörda.
Ur den utförliga motiveringen tillåta vi
oss här anföra följande:
Den åsikten, att våra småläroverk böra
ombildas till sådana Öfverbyggnader på
folkskolan, som de i föregående redogörelse
påpekade, är mycket gammal. Eeclan den s. k.
stora läroverkskommittén af 1828 föreslog, att
alla läroverk med mindre än tre lärare skulle
förvandlas till högre eller lägre folkskolor.
Med den ringa utveckling folkskolan då för
tiden nått, hade detta sig dock mycket svårt.
År 1842 blef folkskolan en
kommunalinrättning, och vid 1856-58 års riksdag vardt den
genom tilldelande af högre statsunderstöd i
vidsträcktare mening än förut erkänd äfven
såsom en statens angelägenhet. Det var
samma riksdag, som genom sina, närmast af
grefve Kudenschöld) föranledda, beslut
genomförde folkskolans organiserande i »småskolor»,
»egentliga folkskolor» och »högre folkskolor»,
och som i dessa senare grundade en förut ej
erkänd offentlig skolart, i hvilken
smålärover-ken helt naturligt kunde uppgå.
Vid samma tid uttalade regeringen, att dessa
läroverk, särskildt pedagogierna, icke kunde
sägas hafva någon speciell uppgift, som kräfde
deras bibehållande såsom ett system för sig
eller deras utbildande i någon särskild
riktning. Vid följande riksdag, 1859-60,
föreslog regeringen, att enär dessa läroverk i sin
dåvarande form syntes vara närmast
’hänför-liga till de högre folkskolorna, så borde
statsunderstödet till dem utgå af de till
folkskoleväsendets främjande anslagna medlen. Denna
uppfattning delades af riksdagen;
pedagogierna anslöto sig i afseende på sin läroplan
närmast till folkskolorna och borde helst lyda
under folkskolestadgan, statsanslaget till dem
borde sammanföras med det för folkskolorna
anvisade beloppet under den gemensamma
rubriken: pedagogier och folkskolor.
Efter denna tid framträdde gång efter
annan. }7rkanden på, att ej blott pedagogierna
utan äfven de treklassiga läroverken måtte
indragas eller förvandlas Ull högre folkskolor.
Dessa yrkanden grundades bland annat därpå,
att folkskolan genom en sådan åtgärd skulle
vinna i lifaktighet och användbarhet för alla
samhällsklasser. De togo sig vid 1868 års
riksdag uttryck i flera enskilda motioner
inom andra kammaren. Det utskott, som
behandlade dessa, ansåg, att de en- och
två-klassiga läroverken lämpligast borde så
ombildas, att de komme att motsvara den högre
folkskolan, samt »öfvertagas af kommunerna
själfva med det bidrag från statens sida, som
kommer andra sådana folkskolor till del».
Härigenom skulle de blifva tillgängliga äfven
för kvinnliga lärjungar, deras elever skulle ej
längre lockas »att inträda på den så kallade
lärda banan för att där taga några
mödosamma, gagnlösa fjät», och »den egentliga
folkskolan skutte erhålla en organisk utveckling uppåt-».
På dessa grunder tillstyrkte utskottet, att de
en- och tvåklassiga läroverken måtte ombildas
till högre folkskolor, och andra kammaren
godkände detta förslag.
Efter någon tids relativ hvila upptogs
frågan ånyo inom andra kammaren 1880. Det
utskott, som fick i uppdrag att behandla den,
uttalade sig i öfverensstämmelse med
kammarens tidigare hållning; hvad särskildt
pedagogierna angick, ansåg det dem rent af som
»ett oting». Det föreslog därför indragning
af alla pedagogier, alla eller de flesta
treklassiga läroverk samt några femklassiga. Andra
kammaren gillade dessa förslag och
återupprepade dem äfven 1881.
Så vidt undertecknade kunna inse är den
enda tidsenliga lösningen af
sruåläroverksfrå-gaii den, för hvilken andra kammaren
uttalade sig redan vid 1868 års riksdag, nämligen
småläroverkeiis ersättande med praktiska
Öfverbyggnader på folkskolan.
Huruvida man nu, liksom 1868, vill kalla
dessa Öfverbyggnader »högre folkskolor» eller
förse dem med något mera tilltalande namn,
t. ex. mellanskolor, borgareskolor,
kommuiial-skolor, realskolor e. d., torde betyda
jämförelsevis mindre. Af synnerlig vikt är
däremot, att de verkligen ställas öfver folkskolan,
icke vid sidan däraf. Endast därigenom kunna
de, såsom vi förut framhållit, undgå att skada
folkskolans utveckling. Endast därigenom
kunna de ock själfva komma att göra någon
vidsträcktare nytta. Allmänt har nämligen
antagits, att dessa skolors kurs borde vara
genomgången vid ungefär 15 års ålder. Sättes
nu inträdesåldern till 9 år, så medför detta
tvänne svårigheter, som i hög grad komma
att inskränka det gagn, ifrågavarande
läroverk: eljest skulle kunna hafva med sig. För
det första måste de då blifva sex-klassiga,
följaktligen tämligen dyra och på grund häraf
äfven jämförelsevis fåtaliga. För det andra
kan deras betydelse då endast blifva mera
lokal; liksom de nuvarande småläroverken
måste de nämligen komma att användas så
godt som uteslutande af läroverksstaden själf
samt dess allra närmaste omgifning - detta
af det helt naturliga skälet, att tänkande
föräldrar ej utan synnerligen tvingande grunder
sända sina små ur hemmet vid så unga år.
Fastställes däremot inträdesåldern till fyllda
12 år, så begränsas kursen till 3 år, och
skolorna blifva väsentligen billigare samt kunna
med användande af samma totalkostnad
upprättas i långt större antal. De kunna då
äfven komma till nytta för vida större områden,
enär 12- 15-åringen icke är på långt när så
beroende af hemmet och så bunden vid dess
vanor och förhållanden som 9-12-åringen.
Till förekommande af att förevarande
läroanstalter i likhet med de nuvarande
småläroverken skulle blifva skolor nästan uteslutande
för läroverksstadens egna barn, synes oss
dessutom såsom villkor för statsbidrag böra
stadgas, att de skola vara tillgängliga äfven för
barn utom den kommun, som de tillhöra
(möjligen dock mot någon mycket låg afgift).
Mot den af oss föreslagna inträdesåldern
har egentligen endast ett hufvudskäl blifvit
andraget, nämligen att undervisningen i
främmande språk icke ens i sådana skolor skulle
kunna anstå till fyllda 12 år. Detta skäl
kunde möjligen låtit höra sig, ifall vi föreslagit,
att inträdesåldern äfven vid det allmänna
läroverket nu skulle sättas vid nämda höjd.
Så länge det emellertid gifves rikliga tillfällen
att börja läsa tyska vid 9 eller 10 år såväl
vid de fullständiga som de femklassiga
läroverken, kunde det väl icke skada att inom
några skolor få pröfva, hvad man genom
användande af den moderna, rent praktiska
språkundervisningsmetoden skulle kunna
uträtta med lärjungar, hvilka under en
fullständigt genomgången folkskolekurs erhållit en
solid underbyggnad i modersmålet och andra
svenska ämnen. Svagare än resultaterna af
tyskläsningen i läroverkens nedersta klasser
enligt kännares utsago hittills varit torde de
knappast kunna blifva.
Statsutskottet, som hade att behandla den
af oss väckta motionen, fann densamma
»förtjänt af synnerlig uppmärksamhet» och
yttrade därom följande:
Genom att uttala sig till förmån för
be-mälda motionärers yrkande på indragning af
de återstående treklassiga läroverken samt
pedagogierna skulle riksdagen gå vidare på
den år 1890 beträdda vägen, hvilken ensam
synes föra fram till det mål,, som, enligt
utskottets förmenande, bör uppställas för
små-läroverksreformen, eller inrättandet af just
sådana Öfverbyggnader på folkskolan, hvilka
motionärerna förorda och hvilka, då de
samma i själfva verket komme att utgöra en
utveckling af den högre folkskolan - - -
skulle nära ansluta sig till vårt nuvarande
undervisningsväsende.
Statsutskottet ansåg emellertid en
ytterligare utredning af frågan behöflig, hvilken
utredning enligt dess åsikt borde utgå från
de af oss angifna grunderna, dock att,
enligt utskottets förmenande, dels någon viss
ålder icke borde föreskrifvas för vinnande
af inträde i de föreslagna skolorna, enär
sådant inträde icke borde förvägras någon,
som verkligen innehade det i vår motion
för inträde, jämväl fordrade kunskapsmåttet,
dels det tillägget borde göras, att
undervisning i ett främmande lefvande språk borde
i nämda skolor meddelas, hvarjämte det
äfven, på sätt vi i vår motivering antydt,
kunde ifrågasättas, huruvida icke barn från
annat distrikt än det, där en sådan skola
vore belägen, borde äga tillträde till
densamma mot erläggande af någon mindre
afgift.
På grund häraf hemställde utskottet, att
riksdagen måtte med anledning af vår
motion uti skrifvelse till k. m:t anhålla, det
k. m:t täcktes, efter föregående utredning,
taga i öfvervägande ej mindre, huruvida
icke samtliga nu befintliga treklassiga
allmänna läroverk och pedagogier borde
indragas, med undantag dock för sådana
läroverk, hvilka möjligen ansåges böra
förändras till femklassiga, än äfven, huruvida icke
åtgärder borde vidtagas för inrättande i de
indragna läroverkens och pedagogiernas ställe
af högre folkskolor, anordnade i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af utskottet
angifna grunderna.
Denna statsutskottets hemställan blef af
andra kammaren bifallen men förföll genom
första kammarens härifrån afvikande beslut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
