Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7. (737.) 12 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 7
renare och heligare än några klosterlöften,
och det låg enligt honom i mannens
väsende att blifva make och fader, l kvinnans
att blifva maka och moder*. Hemmet var
för honom den enda rätta härden och
utgångspunkten för all uppfostran, som är
hvad den bör vara.
Hvilken helgjuten och harmonisk
personlighet Luther - trots alla inre och yttre
strider - i verkligheten var, framgår ock
måhända klarast af hans eget lif såsom
familjefader. »I hans utsagor öfver detta
lif och hans förhållande däri finnes», säger
hans förnämste lefnadstecknare, »ej ett spår
af sentimentalitet, känslosvärmeri och
till-konstlad idealisering. Det är en kraftig,
hård och efter mångas omdöme måhända
grof naturlighet, men äfven en vek, ren
och innerlig.» Hustrun, den forna nunnan
Katarina von Borå, utmärkte sig ej för
skönhet, men var en kärnsund, trohjärtad
och duktig kvinna. Förhållandet mellan
makarna var alltid det bästa, om ock Luther
med sitt muntra lynne ej kunde afhålla sig
från att allt emellanåt godmodigt gyckla
med hennes små svagheter. Sålunda talar
han i sina bref, med anspelning på hennes
något stolta sinne, understundom om sin
»herr Käthe», sin »nådiga gemål» o. s. v.,
och hennes ifriga sysslande med deras
landtgård Zulsdorf samt med kreatursuppköp och
andra ekonomiska bestyr gaf honom
anledning att ännu under sina sista år förse ett
bref till henne med följande öfverskrift:
»Till min innerligt älskade hustru Katarina
Luther, doktorinna, zuldorfiska,svinhandlerska
och hvad hon mer vara kan».
Lika varmt fästad var Luther vid sina
fem barn. Han ägde, som så många andra
ursprungliga snillen, själf ett barnsligt sinne,
och det var honom en förnöjelse att
iakttaga barnanaturen samt att i kretsen af sina
lärda teologiska vänner anställa betraktelser
däröfver – betraktelser, hvilka vanligen af
lätt förklarliga skäl fingo en religiös
vändning. Så yttrade han en gång vid åsynen
af sina vid bordet sittande smä och med
anledning af Jesu maning att blifva såsom
barn:
Ack, käre Gud, är det dock icke allt för
starkt, att du så högt upphöjer barnen, dessa
små narrar? Är det rättvist, att du förkastar
de kloka och upptager de dåraktiga? Men
vår herre Gud har renare tankar, än vi hafva.
Han måste därför afhyfla oss, han måste
hugga bort från oss allt för grofva grenar och
kvistar, innan han gör af oss sådana små
barn och narrar.
Ett ofta anfördt bevis på hans
barnkärlek och hans förmåga att försätta sig in i
de smås föreställningskrets, är det bref,
som han under riksdagen i Augsburg
från slottet Koburg skref till sin son Hans
rörande dennes då påbörjade studier och hans
lekkamrater Filip och Jodocus (den förre
Melanchtons son, den senare Jonas’) samt
om hans vårdarinna Lena, en faster till
Luthers hustru m. m. Det lyder så:
Nåd och frid i Kristus, min käre lille son.
Jag ser gärna, att du lär väl och beder
* Om få ämnen har Luther uttalat sig så
ofta och så rent af hänsynslöst. Se härom
bl. a. domprosten K. Sundelins afhandling:
»Luthers sociala etik».
flitigt. Gör så, min lille gosse, och fortsätt
därmed! Då jag kommer hem, skall jag hafva
en vacker marknadsgåfva med mig åt dig.
Jag har sett en vacker och treflig
trädgård, där många barn gå, klädda i gyllene
små rockar och plocka sköna äpplen under
träden och därtill päron, körsbär,
gulplommon och rödplormnon; de sjunga, springa
och äro glada, och de hafva äfven vackra
små hästar med gyllene betsel och
silfver-sadlar. Då frågade jag den man, som rår
om trädgården, hvems dessa barn voro. Då
svarade han: »Det är barn, som gärna bedja
och lära och äro snälla.» Då sade jag: »Käre
man, jag har också en gosse, som heter lille
Hans Luther; kan inte äfven han få komma
in i denna trädgård och äta sådana här sköna
äpplen och päron och rida på sådana här små
fina hästar och leka med de här barnen?»
Då sade mannen: > Jo, om han gärna beder
och lär och är snäll, så skall äfven han få
komma hit, och Lippus och Jost också, och
när de alla komma hit, skola de få pipor,
pukor, lutor och allehanda strängaspel, och
dessutom skola de få dansa och skjuta med
små armborst.»
Och han visade mig där i trädgården en
vacker gräsplan, inrättad för dans, och där
hängde idel gyllene pipor, pukor och fina
silfverarmborst. Men det var ännu så tidigt,
att barnen icke hunnit äta; därför kunde jag
icke vänta på dansen utan sade till mannen:
»Ack, käre herre, jag måste strax gå och
skrifva om allt detta till min käre lille son
Hans och säga honom, att han skall flitigt
bedja och lära och vara snäll, så att äfven
han kan få komma in i den här trädgården.
Men han. har en faster Lena, som han måste
hafva med sig.» Då sade mannen: »Ja väl,
det går för sig, gå hem och skrif så!»
Därför, min käre lille Hans, läs nu och
bed med godt mod, och säg .äfven åt Lippus
och Jost att de göra detsamma, så att ni
allesamman få komma in i trädgården.
Härmed anbefaller jag dig åt Gud allsmäktig;
hälsa faster Lena och gif henne en puss på
mina vägnar. Anno 1530. Din käre fader
Martinus Luther.
Den friska lefnadsglädje, som talar ur
detta bref, är kännetecknande för andan i
Luthers hem. Då han ej var upptagen af
sina arbeten eller af tankarna på dem,
kryddades måltiderna af muntra samtal, och
efter dem idkades musik med bordsgästerna
och barnen. Man sjöng härvid ej blott
andliga, utan äfven världsliga visor.
Husfadern själf ackompanjerade sig gärna på
luta. Han såg med nöje de unga öfva sig
i lekar med löpande, språng och käglor;
ja, han yrkade och försvarade äfven
skådespel och höfvisk dans. Ali askes var hans
ljusa sinne främmande och förhatlig.
Ofta har Luther framhållit det hjärtliga
förtroendet såsom den nödvändiga
förutsättningen för uppfostringsverksamheten. Själf
hade han under barndomen blifvit så
oförståndigt strängt behandlad af sina
föräldrar, att han fattade agg till dem och först
senare insåg deras välmening. Han varnade
därför kraftigt mot den hårdhet, hvarmed
uppfostran då för tiden ofta bedrefs.
Därigenom händer - sade han - att
barnens sinne, medan det ännu är vekt, råkar i
mycken fruktan och blödighet, och där växer
upp mot föräldrarna ett sådant hat, att de
undvika dem och göra sådant, som de eljest
aldrig skulle hafva gjort. Ty hvad hopp kan
man hafva om en människa, som hyser hat
och misstroende mot sina föräldrar och blir
inför dem alldeles försagd?–––Ett barn,
som en gång är vordet blödigt och
klenmo-digt, är till allting odugligt och tafatt, är
alltid bäfvande, så snart det skall till verket
eller gripa sig an med något. Och hvad än
värre är, hvar en sådan fruktan rotar sig in
hos människan i barndomen, där kan den
svårligen hela lifvet igenom utrotas. Ty
emedan hon darrat vid hvart ord af fader eller
moder, så blir hon också efteråt sin lefnad
lång förskräckt för ett prasslande blad.
Ännu mindre ville Luther emellertid vara
med om någon klemighet. Då hans
förstfödde son Hans - som det vill synas
genom någon svaghet från moderns sida -
visade ett mindre godt uppförande, yttrade
han, att han hellre ville se sin son död
än vanartig.
Sådana föräldrar - sade han - som allt
för öfverdrifvit älska sina barn och lämna
deras sjelfsvåld ostraffadt, de göra i själfva
verket ingenting annat än hata dem. De
som klema med sina barn, de påtaga sig ock
ansvaret för sina barns synder, lika fullt som
om de själfva begått dem.
En god uppfostran i hemmet är enligt
Luther grundvillkoret icke allenast för den
enskildes väl utan ock för hela samhällets.
Ty där - säger han - är det första
regementet,, hvarifrån alla andra regementen och
herravälden hafva sitt ursprung. Hvarest nu
roten icke är god, där kan hvarken stam
eller god frukt följa. - - Därför har Gud
såsom synnerligen nödigt anbefallt, att man
styr väl i hemmet. Ty går man i hemmet
väl och rättskaffens till väga, så varder ock
det öfriga väl gångande. Och det är helt
naturligt, ty vi se, att hela det mänskliga
släktet stammar därifrån. Ty det har så
behagat Gud att låta all världen härstamma
från fader och moder.
2.
Af nu senast anförda ord framgår, huru
klart medveten Luther var därom, att
uppfostran skulle förbereda för samhällslifvet.
Detta var ock det andra område, hvarpå
Luther uppträdde såsom en befriare och en
vägbrytare för. den pedagogiska reformationen.
Den katolska kyrkan hade satt såsom
sitt mål att förverkliga den äkta kristna
tanken om ett gudsrike på jorden, ett
världsmedborgaredöme, som skulle omfatta
hela mänskligheten. Men den sökte
förverkliga denna tanke i form af ett allt of- l
verskyggande kyrkovälde, hvaruti alla
nationaliteter, alla samhällsklasser, alla
mänskliga verksainhetsarter skulle inordna sig
såsom ödmjukt tjänande redskap. Det låg
därför i sakens natur, att den måste, så
vidt möjligt var, främja en
hierarkisk-kos-mopolitisk sinnesriktning och söka
tillbaka-hålla och undertrycka alla sträfvanden af
nationell och medborgerlig art.
Luther har äfven i detta afseende brutit
kyr ko väldets ök. Liksom han mot kyrkan
häfdade familjens rätt, så häfdade han
äfven mot densamma folkets och det
borgerliga samhällets. Det var genom honom,
som modersmålet kom till heders i prästens
förkunnelse och i menighetens sång samt
till slut i litteraturen, och sina hängifnaste
anhängare räknade han alltid bland den
nationella och medborgerliga utvecklingens
egentliga bärare då för tiden: städernas
käcka och frimodiga borgerskap.
Denna Luthers ståndpunkt blef
bestämmande för hans förhållande till skolorna.
Visserligen erhöllo dessa genom honom icke
någon ny organisation utan förblefvo i detta
afseende, hvad de under medeltiden varit:
latinskolor, tyska skolor (skrif- och räkne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
