Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8. (738.) 19 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 8
SVENSK LÄRARETIDNING.
115
skall förhöra hela klassen, så att den ene efter
den andre får uppläsa Fader vår, Tron och
de tio buden. Och örn klassen är för stor,
så förhör man ena veckan en del och den
andra veckan en annan. Därefter skall
skolmästaren använda någon tid för att enfaldigt
och riktigt förklara Fader vår, en annan tid
Tron och åter en annan tid de tio buden.
Och han skall hos barnen inprägla de stycken,
som äro af nöden för att lefva rätt, såsom
om gudsfruktan, tron och goda gärningar. Om
tvistefrågor skall han icke tala.
Därjämte skall skolmästaren förelägga
gossarne till utanläsning några lätta psalmer.
Samma dag skall han ock grammatiskt
förklara Mattei evangelium (på latin). Och när
det är genomgånget, skall man börja det på
nytt igen. Dock kan man, när gossarne äro
mera försigkomna, utlägga den helige Pauli
båda bref till Timoteus och den helige
Johannes första bref eller Salomos ordspråk.
Därutöfver skall skolmästaren icke företaga
sig någon bok till läsning. Ty det är till
intet gagnande att belasta ungdomen med svåra
och höga böcker, såsom t. ex. Esaias, Pauli
bref till romarne, den helige Johannes
evangelium och andra af liknande beskaffenhet.
För den tredje eller högsta klassen var
ingen kristendomsundervisning i läroplanen
föreskrifven.
Ifrågavarande skolordning var, såsom
nämdt är, egentligen Melanchtons verk,
ehuru af Luther godkändt. Själf riktade
Luther sin uppmärksamhet företrädesvis på
kristendomsundervisningen i kyrkan och i
hemmet.
Här lade han alldeles afgjordt
hufvudvikten på katekesen, hvarvid det dock säger
sig själft, att han fattade ordet »katekes»
i dess rätta betydelse, nämligen såsom
.betecknande hvad vi nu, sedan ordets innebörd
blifvit genom felaktigt språkbruk alldeles
förvänd, bruka kalla textorden i katekesen.
För den stora olärda allmänheten, hvilken
icke kunde läsa i bok och hvilken Luther
på grund häraf icke kunde hänvisa
omedelbart till bibeln, utgjorde katekesen enligt
hans mening en tillfyllestgörande ersättning.
I denna öfvertygelse var han så mycket
fastare, som ifrågavarande textord till det
mesta voro hämtade ur bibeln, och han
rörande trosartiklarna delade sin tids rådande
föreställning, att de voro sammansatta af
apostlarne själfva.
Katekesen - sade han därför - är den
rätta bibeln för lekmän, i hvilken hela
innehållet af den kristliga lära innefattas, som
hvarje kristen för sin salighet behöfver veta.
- - Därför skola vi älska och akta
katekesen och med flit inprägla den hos
ungdomen, ty i den är den heliga kristna
menighetens rätta, gamla, sanna, rena, gudomliga
lära sammanfattad.
Denna åsikt om katekesens betydelse för
den äldsta kristna församlingen har
visserligen infor den historiska forskningen visat
sig ogrundad, men med den tidens
vetenskapliga hjälpmedel var det ganska naturligt, att
Luther måste komma att omfatta densamma.
Enligt Luthers mening borde
kristendoms-undervisningen i kyrka och skola
företrädesvis afse de olärda och outvecklade,
barnen samt drängarne och pigorna. Därvid
borde man ansluta sig till något bestämdt
ord, som dessa olärda människor kände, och
for att möjliggöra detta, måste man sörja
för, att de så småningom fingo i sitt minne
inprägladt ett litet förråd af dylika ord,
nämligen just de, hvarmed predikanterna
nästan uteslutande borde sysselsätta sig, d. v. s.
de kateketiska textorden. Samma bristande
läskunnighet, som hindrat dessa olärdas
hänvisande till skriften, måste naturligtvis hafva
till följd, att inpräglandet i minnet ej kunde
ske genom öfverläsning i bok utan genom
muntligt föresägande. För att underlätta
inpräglandet samt förekomma förvirring och
osäkerhet måste Luther härvid gifvetvis
påyrka användandet af ständigt samma form
från såväl den föresägandes som den
efter-sägandes sida.
Häraf framgår, att det icke var för den
senare utan endast för den förre, som
boken vid denna undervisning kunde komma
till användning. De kateketiska arbeten,
som Luther utgaf, äro därför ej heller
skrifna för »barn och enfaldiga», utan,
såsom han äfven uttryckligen tillkännagifver,
för kyrkoherdarne och därjämte för mera
kunniga husfäder inom församlingarna, hvilka
det sedan ålåg att muntligen meddela deras
innehåll åt den stora olärda allmänheten.
Redan detta i tidsförhållandena grundade
undervisningssätt, som kräfde ordagrant
inpräglande af ett visst läromaterial, måste å
andra sidan göra det omöjligt att låta detta
läromaterial erhålla något vidsträcktare
omfång. Detta var ock enligt Luthers ofta
uttalade mening alldeles obehöfligt.
Kristendomsundervisningens värde berodde nämligen
alldeles icke på dess vidsträckthet, hvilken
tvärtom vore olämplig, ja farlig, utan
hufvudsaken vore, att man hölle sig till själfva
hjärtpunkterna, de stora, enkla, gemensamma
och äfven för de enfaldigaste fattliga
grunddragen.
Detta är ett kraf, som Luther ständigt
fasthöll, och som han aldrig nog kraftigt
tyckte sig kunna lägga vederbörande på
hjärtat. Han betonade det ock i sitt
redan 1520 utgifna arbete »Kort form af de
tio buden, Tron och Fader vår», hvari han,
såsom titeln angifver, inskränker katekesens
innehåll till textorden af de s. k. första,
andra och tredje hufvudstyckena.
Det har - säger han – icke utan Guds
särskilda ledning så skett, att för den stora
allmänheten af kristna människor, som icke
kunna läsa skriften, blifvit förordnadt, att de
skola lära och känna de tio buden, Tron och
Fader vår, i hvilka tre stycken för visso allt,
som står i skriften och alltid bör predikas,
ja, allt som för en kristen är nödigt att veta,
är grundligt och öfverflödigt iimefattadt. Och
det är framställdt så kort och lättfattligt, att
ingen kan klaga och urskulda sig därmed, att
det, som hör till hans salighet, skulle vara för
mycket eller för svårt att behålla. Ty tre
ting äro nödiga för en människa att veta, på
det hon må varda salig. Först det, att hon
vet, hvad hon skall göra och låta. För det
andra, när hon ini ser, att hon icke kan af
egna krafter göra och låta detta, att hon då
vet, hvarest hon skall taga, söka och finna
det, med hvars kraft hon kan göra och låta
detsamma. För det tredje, att hon må veta,
huru hon skall söka och skaffa sig detta. -
- Dessa äro de tre tingen i hela skriften.
På liknande sätt uttalar han sig äfven i
sitt 1526 utgifna förslag till »Tysk mässa
eller gudstjänstordning». Han säger där:
För det första är i den tyska gudstjänsten
en okonstlad, enkel, enfaldig, god katekes af
nöden.–––Denna lära eller undervisning
vet jag icke att ställa enklare eller bättre, än
hon redan varit ställd från kristenhetens
begynnelse och ända tills nu, nämligen dessa
tre stycken: de tio buden, Tron och Fader
vår. I dessa tre stycken står enkelt och kort
nästan allt, hvad för en kristen är af nöden
att veta.
En särskild eggelse att kraftigt ingripa
till undervisningens omdaning i denna
riktning, såväl inom kyrka som hem, erhöll
Luther genom den förut omnämda
Visitationen i Sachsen. Han hade därunder fått
erfara, huru församlingslärarne dels af
vårdslöshet försummade, dels af lärdomshögfärd
ringaktade hvad som för honom stod såsom
det vid kristendomsundervisningen enda
nödvändiga: tillägnandet af de stora enkla
grunddragen.
Om detta senare missförhållande, hvari
han såg en väsentlig orsak till
kristendoms-undervisningens lägervall, yttrade han 1527:
Jag finner dagligen, att det nu finnes
mycket få präster, som kunna rätt förstå och lära
det arma folket Fader vår, Tron och de tio
buden. Och under det de flyga högt i Daniel,
Hosea, Uppenbarelseboken och dylika svåra
böcker, går det arma folket dit samt åhör och
begapar dessa härliga gycklare med stor
förundran. När året är slut, kunna de hvarken
Fader vår eller Tron eller de tio buden, hvilka
dock äro de förnämsta stj^ckeiia, såsom
utgörande den gamla rätta, kristliga katekesen
eller den gemensamma undervisningen för de
kristna.
För att råda bot härpå utgaf han 1529
de båda arbeten, som äro kända under
benämningarna »Luthers stora katekes» och
»Luthers lilla katekes», och om hvilka
den föreställningen länge varit rätt gängse,
att de af sin författare voro afsedda för
skolundervisningen, den förra för lärarne,
den senare för barnen.
Huru härmed förhåller sig, skall en
närmare betraktelse utvisa.
Fridtjuv Berg.
Luthermonumentet i Worms, hvaraf en
afbildning lämnas å första sidan, reser sig på
den i kanten af nämda stad liggande
Luthers-platsen. Det omfattar 12 statyer på en
plattform af omkring 100 kvadratmeters yta. I
midten står Luthers kolossalstaty på ett 6
meter högt, med basreliefer,
porträttmedaljonger (Franz von Sickingen och Ulrich von Hutten),
vapen och inskrifter prydt hufvudpostament.
Vid foten häraf sitta statyer af reformationens
förelöpare Savonarola (främre hörnet till
vänster), Petrus Valchis (det på bilden osynliga
bakre hörnet till vänster), Wydiffe (bakre
hörnet till höger) och Hus (främre hörnet till
höger).
På piedestaler i hörnen af plattformen stå
statyer af Luthers samtida Fredrik den vise
(främst till vänster), Filip af Hessan (främst
till höger), Melanchton (bakom till höger) och
Reuchlin (bakom till vänster). Vid midten af
plattformens kanter höja sig dessutom
symboliska bilder af tre i reformationshistorien
särskildt bekanta städer: det protesterande
Speier (i fonden), det fredsstiftaiide Augsburg
(till vänster) och det sörjande Magdeburg (till
höger).
Monumentet, som är ett verk af
bildhug-garne Bietschel, Kietz, Domidorf och
Schel-ling, aftäcktes den 25 juni 1868.
Prenumeration på Suensk
Läraretidning mottages fortfarande.
Anmäl Eder på närmaste
postanstalt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
