Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (739.) 26 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 9
4.
-J-U’f Luthers egna uttalanden visar sig på
A ^ det otvetydigaste, att egentliga syftet
med hans båda »katekeser» var det, att de
skulle användas vid gudstjänsten.
Äfven med afseende på dennas rätta
väsen och betydelse återfinner man emellertid
hos Luther samma dualism, samma dubbla
uppfattning, som i det föregående blifvit
uppvisad på andra områden.
Enligt den åskådning, som Luther under sitt
första reformatoriska uppträdande med
största eftertryck häfdade, skulle grundvalen
för det kristna församlingslifvet och den
. kristna gudstjänsten vara det af apostlarne
förkunnade allmänna prästadömet.
Tron ensam - yttrade han i sin predikan
om mässan 1520 - är det rätta
prästämbetet; därför äro alla kristna män påfvar, alla
kristna kvinnor påfvinnor, det vare ung eller
gammal, herre eller dräng-, fru eller piga, lärd
eller olärd.
Bär en gudstjänst öfvades i anda och
sanning, där förrättades den - enligt
Luthers åskådning - icke allenast af prästen
utan lika mycket af menighetens öfriga
medlemmar, hvilka samtliga voro hans »heliga
inedpräster». Prästen var endast deras
förtroendeman och borde såsom sådan helst
utses genom deras fria val. Någon annan
»kyrka» än den heliga menighet (»de
heligas samfund»), som i tredje artikeln
omtalas, fann Luther ej i skriften erkänd.
Tro och kyrko väsen de vore något, hvarmed
den världsliga makten intet hade att skaffa.
Är 1522, sedan Luther blifvit förklarad
i akt, hans läror fördömda, hans skrifter
brända och hans anhängare förföljda, höll
han om detta senare ämne i Weimar en
predikan, hvilken han nyåret 1523 utgaf i tryck
under titeln »Om världslig öfverhet, huru långt
man är henne lydnad skyldig». Han säger
där:
Den världsliga styrelsen har lagar, som ej
sträcka sig längre än öfver kropp och gods
och hvad som är Utvärtes på jorden. Ty
öfver själen kan och vill Gud ej låta någon
annan regera än sig själf allena.
För öfrigt får hvar och en stå sitt eget kast
för huru han tror, och han måste för sig själf se
till, att han rätteligen tror. - - - Emedan
det då ligger hvar och en på hans eget samvete,
huru han tror eller icke tror, och den
världsliga makten härmed icke lider något intrång,
så’skall hon ock härmed vara till freds och
sköta sina affärer och låta hvar och en tro
så eller annorlunda, allt efter som man
kan och vill, och ej truga någon med våld.
Ty tron är ett fritt verk, hvartill man ej kan
tvinga någon.
Dessutom se de blinda, eländiga
jnänni-skorna ej, hvilken alldeles fåfäng och omöjlig
sak de företaga. Ty huru strängt de Befalla
och huru starkt de rasa, kunna de ju icke
drifva folk längre, än att de med munnen
och med handen följa dem; hjärtat kunna de
ju icke tvinga, om de ville bära sig åt aldrig
så. Ty sant är det ordspråket: tankar äro
tullfria. Hvad vill det då säga, att de vilja tvinga
folk att tro i sitt hjärta, då de dock se, att det är
omöjligt? De drifva därmed de svaga
samvetena med våld till att ljuga, till att förneka
och säga annorlunda än de i hjärtat hålla
före, samt belasta således sig själfva med
vederstyggliga, främmande synder. Ty alla de
lögner och falska bekännelser, som sådana
svaga samveten göra, falla öfver de furstar, som
uttvinga dem. Det vore ju mycket bättre,
om ock deras undersåtar fore ville, att rätt
och slätt låta den) fara ville, än att tvinga
dem till lögn och till att säga annat, än hvad
de hafva i hjärtat. Det är ej heller rätt att
vilja afstyra det onda med det, som är värre.
Luther nöjde sig ej med att endast
uttala sådana grundsatser rörande kyrkans
rätta natur och hennes rätta förhållande
till den världsliga makten. Han tog ock
verksam del i det försök, som samtidigt
härmed gjordes att förverkliga desamma,
särskildt i den kursachsiska staden Leisnig. Där
bildade sig, efter ett besök af Luther på
hösten 1522, en fri menighet, som sökte gifva
sig en organisation i närmaste
öfverens-i stämmelse med de första kristna
församlingarnas. Dess ordning blef af Luther
godkänd och 1523 af honom befordrad till
trycket, på det att den, såsom han sade,
skulle gifva »ett allmänt exempel, hvilket
äfven många andra menigheter kunde
efterfölja. »
Emellertid visade det sig snart, att de
förhoppningar Luther hyst därom, att han
uteslutande med andliga vapen skulle inom kort
kunna besegra sina motståndare, hade varit
ganska förhastade. Till och med i själfva
Wittenberg bibehöllo sig de förhatliga katolska
själämässorna länge, och inom protestantismens
eget sköte uppträdde en mängd
»svärmeandar», hvilka vållade Luther mycken oro.
Under de strider, som häraf föranleddes,
blef tanken på att bilda verkliga kristna
menigheter af honom allt mer skjuten åt
sidan, likaså det ursprungliga krafvet på
fullständig religionsfrihet. Han vände sig
upprepade gånger till kurfursten med
begäran att denne måtte undertrycka den
»afgudatjänst», som bedrefs i och genom
själamässorna. Kristus - sade han - hade ju med
makt utdrifvit växlarne ur templet, och på
samma sätt vore äfven i detta fall användandet af
makt väl på sin plats. Visserligen kunde ingen
tvingas till tro, men den världsliga
öfverheten borde dock icke tillåta, att det
enfaldiga folket blefve förfördt af falska
profeter, ej heller lida den oenighet och
tvedräkt, som måste uppkomma, i fall hvar och
en finge fritt förkunna sina läror. Vid de
äldre och mera förhärdade inom den stora
afgudiska hopen vore visserligen icke mycket
att göra, »dem måste man låta fara till
djäfvulen». Dock borde äfven de »drifvas till
predikan», på det att de därur måtte få höra
Gruds bud» samt »åtminstone lära sig
lydnadens yttre verk». Af de yngre däremot
vore ännu något att hoppas, och dem måste
man därför taga sig an, förnämligast genom
inpräglande af katekesens hufvudstycken.
:J:
Huru Luther vacklade mellan de båda
nu antydda åskådningssätten visar sig
synnerligen Adligt af hvad han härom yttrar i
sitt förslag till »Tysk mässa eller
gudstjänstordning» år 1526.
Det finnes - heter det här - tre olika
slag af gudstjänst och mässa.
För det första en latinsk, hvilken jag förut
här utgifvit och som heter Formula missae
(Form för mässan). Denna vill jag härmed
icke hafva upphäfd och förändrad, utan så,
som hon hittills hos oss har blifvit använd,
så skall det fortfarande vara fritt att bruka
densamma, hvar och när det oss behagar
eller vi därtill hafva anledning. Ty jag vill på
intet sätt låta det latinska språket komma
bort ur gudstjänsten, enär jag på allt sätt
vill hafva omsorg om ungdomen. Och om
jag förmådde det, och om de grekiska och
hebreiska språken vore bland oss s-å allmänna
som det latinska samt hade lika mycken fin
musik och sång, som det latinska har, så
Skulle man den ena söndagen efter den andra
turvis hålla mässa samt sjunga och läsa på
alla fyra språken: tyska, latin, grekiska och
hebreiska.
För det andra finnes det ock den tyska
mässan och gudstjänsten, om hvilken vi här
tala, och som är anordnad för de enfaldiga
lekmännens skull.
Båda dessa sätt måste vi låta sålunda gå
för sig och ske, att de hållas offentligen i
kyrkorna inför alla människor, bland hvilka
dock inånga äro, som ännu icke tro eller äro
kristna utan till största delen stå där och
gapa för att få se något nytt, alldeles som
om vi hölle gudstjänst på en öppen plats eller
ett fält midt ibland turkar och hedningar.
Ty detta är ännu ingen ordnad och viss
menighet, uti hvilken man efter evangelium
kunde leda de kristna, utan det är blott en
offentlig lockelse till tro och till kristendom.
Men det tredje slaget af gudstjänst,
hvilken skulle hafva den evangeliska ordningens
rätta art, den kunde icke försiggå på detta
sätt offentligen på en öppen plats bland
allahanda folk. Utan de, som med allvar vilja vara
kristna och med hand och mun bekänna
evangelium, måste inskrifva sina namn och
möjligen församla sig allena i något hus för att
bedja, läsa, döpa, undfå sakramentet och öfva
andra kristliga verk. I denna ordning kunde
man känna, straffa, bättra, utstöta eller
bannlysa enligt Kristi föreskrift Matt. 18: 15
sådana, som icke förhölle sig kristeligen. Här
kunde man äfven bland de kristna upptaga
en gemensam allmosa, hvilken man villigt
gåfve och utdelade bland de fattiga efter
Pauli föredöme 2 Kor. 12: l, 2, 12. Här
behöfdes det icke många och stora sånger. Här
kunde man äfven på ett kort, fint sätt fira
dop och sakrament samt lämpa allt efter
ordet och bönen och kärleken. Här måste man
hafva en kort katekes öfver Tron, Tio buden
och Fader vår. Korteligen, om man hade
folk och personer, som med allvar ville vara
kristna, så vore ordningar och sätt snart
uppgjorda.
Men jag .kan och förmår ännu icke ordna
eller inrätta en sådan menighet eller
församling. Ty jag har ännu icke folk och personer
därtill. Icke heller ser jag många, som yrka
därpå. Men kommer det därhän, att jag
måste göra det och blir tvungen därtill,’ så
att jag icke med godt samvete kan underlåta
det, så vill jag gärna göra mitt därtill och
hjälpa till det bästa jag förmår.
Under tiden vill jag låta blifva vid de
förstnämda två sätten samt jämte predikan
befrämja dylik offentlig gudstjänst inför folket,
så att ungdomen måtte blifva öfvad och de
nndra kallade och lockade till tron, och må
det därvid bero, till dess att de kristna, som
hafva allvar ined ordet, finna sig själfva och
hälla samman, på det man häraf ej, ifall jag
ville bedrifva saken efter mitt hufvud, måtte
göra någon sammanrotning. Ty vi tyskar äro
ett vildt, rått och rasande folk, hvarmed det
icke är lätt att sätta något i gång, äfven om
den högsta nöd dref ve därtill.
Enligt ttefiira framställning värdet egentligen
vid den gudstjänst, hvilken försigginge inom
en verklig krhtlig menighet samt ägde »den
evangeliska ordningens rätta art», som Luther
önskade »en kort katekes öfver Tron, Tio
buden och Fader vår» i främsta rummet
använd.
Det försök, till bildande af en dylik
menighet, som under Luthers medverkan
blifvit företaget i Leisnig, hade emellertid
efter ett par år strandat, väsentligen på
ekonomiska missförhållanden. Uttalandena
i boken om »Tysk mässa» föranledde vis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
