Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (739.) 26 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 9
SVENSK IÄRARETIDNING.
137
vidsträcktare uppfattning l Måla då ut hvarje
bud och bön och stycke ined sina
mångahanda gärningar, nytta, gagn, fara och skada,
såsom du rikligen finner det i så inånga små
böcker, hvilka därom äro gjorda! Och i
synnerhet må du framför allt drifva det bud och
stycke, som bland dina åhörare får sitta mest
emellan. Så det sjunde budet om stöld; det
måste du med största kläm drifva inf or
handtverkare och handlande, ja äfven inför bönder
och tjänstefolk, ty hos sådant folk är
allehanda otrohet och tjufnad stor. På samma
sätt med fjärde budet; det måste du inprägla
hos barn och menige man, så att de äro stilla,
trogna, lydiga och fridsamma, och visa
därvid alltid med många exempel ur skriften,
när Gud har straffat och välsignat sådana
människor!
Att dessa tillämpningar, hvarmed
predikanten efter Luthers önskan borde
»måla ut» katekesens stycken, icke alltid till
innehåll och syfte öfverensstämma med hvad
nu tämligen allmänt gäller som riktigt,
därpå skulle åtskilliga exempel kunna
anföras. Sålunda anbefaller han i »stora
katekesen» genom sin utläggning öfver andra
budet, att barnen »städse skola hafva Guds
namn "på tungan vid allt, som händer dem
eller kommer dem under ögonen».
Sådant - säger han - är ock en salig och
nyttig vana och synnerligen kraftig mot
djäfvulen, hvilken alltid är omkring oss och
lurar på att kunna föra oss till synd och skam,
jämmer och nöd, men som mycket ogärna
hör Guds namn och icke länge kan stanna
där, hvarest man af hjärtat nämner och
anropar detsamma. Och många förskräckliga
och grufliga olyckor skulle vederfaras oss,
ifall Gud icke uppehöllo oss genom
åkallandet af hans namn. Det har jag själf
försökt och väl erfarit, att vid ett sådant
åkallande en plötslig och stor olycka ofta genast
har vändt sig och gått förbi. Djäfvulen till
förtret, säger jag, skola vi ständigt föra det
heliga namnet på tungan, så att han icke må
kunna skada oss, såsom han gärna Adil.
Härtill tjänar ock - - - den
barnaöf-ningen, att man korsar sig, då man ser eller
hör något förvånande eller förskräckligt, och
därvid säger: Herre Gud bevare! Hjälp Herre
Jesus! eller något sådant. Sammalunda äfven
i motsatt fall, då man oförväntadt rönt något
godt, det må vara huru obetydligt som helst,
att man då säger: Gud ske lof! Det var en
Guds gåfva! eller dylikt. Så vande man
fordom barnen att fasta och att bedja till den
helige Nikolaus och andra helgon. Men så
dant, som jag nu sagt, vore Gud mera täckt
och behagligt än någon klosterlefnad och
munkhelighet.
Större delen af lilla katekesens bihang
har med tiden därutur försvunnit. Så till
och med stycket om bikten, som dock af
Luther själf i de senare upplagorna
inflyttades i fjärde hufvudstycket såsom ett tillägg
till detta. Beståndande hafva emellertid
blifvit dels böneformulären (hvilka af Luther
inleddes med en uppmaning att »göra det
heliga korstecknet» såväl när man kommer
upp på morgonen som då man på kvällen
lägger sig att sofva), dels hustaflan, hvilken
han afslutade med den lilla versen:
En hvar sin läxa lära må,
då skall allt väl i huset gå,
hvilken vid den gängse försvenskningen
blifvit något fritt behandlad, antagligen på grund
af en viss, ej oberättigad misstro till läxans
uppfostrande kraft.
Inom de land, hvilka slutit sig till den
lutherska reformationen, har för visso ingen
bok vunnit en sä oerhörd utbredning som
Luthers lilla katekes. Den verkliga bibeln
har i detta afseende stått och står
fortfarande långt efter »lekmannabibeln».
Troligen gifves det därför icke heller
någon världshistorisk personlighet, som är,,
åtminstone till namnet, så allmänt bekant
som Luther, och detta t. o. m. inom
barnavärlden.
Mycket tvifvelsamt torde däremot vara,
huruvida denna allmänna bekantskap innebär
en lika allmän popularitet. Under mer än
halfrjärde århundrade har ett regn af tårar
fallit öfver lilla katekesens smala blad men
lämnat sin bittra sälta kvar i millioner
barnahjärtan. Uppfostrans historia känner helt
visst intet djupare barbari, intet gräsligare
andligt förtryck än det, som i kristendomens
namn blifvit under de närmast gångna
århundradena genom »katekesplugget» utöfvadt.
Men till detta barbari har Luther
ingalunda varit den egentligen vållande.
Visserligen är äfven hans verk i pedagogiskt
afseende ingalunda felfritt. De af honom själf
författade förklaringsstyckena utmärka sig
flerstädes genom en tung och villsam
satsbyggnad, och i de öfversvinneliga loford,
som man understundom slösat på hans
framställningssätt, lärer åtminstone ingen
barnalärare utan tillgjordhet kunna instämma.
Att stora formella brister i boken
förefinnas kan så mycket mindre förvåna, som hon
utarbetades under en så sjudande brådska,
att Luther af ren glömska hoppade öfver
åtskilligt; så t. ex. öfverskriften till bönen,
som saknades i de äldsta upplagorna och
inkom först 1531.
Hvad som skapat katekesens »vanrykte» är
emellertid hvarken de egentliga
katekesstyckena, ej heller Luthers egna
förklaringsstycken, utan fast mer de vidlyftiga dogmatiska
läroböcker i frågeform, som under namn af
ytterligare »förklaringar» eller »utvecklingar»
kommit i svang under ortodox-ismens tid och
lyckats bibehålla sig ända in i våra dagar.
Ja, orsaken är allra närmast icke ens att söka
i dessa utan i det alldeles orimliga sätt, hvarpå
ifrågavarande läroböcker blifvit använda,
nämligen till mekanisk inpluggning under själfva
barnaåren. De dogmatiska ifrare, som satt
dessa missbruk i gång och under sekler hållit
dem uppe, kunna visserligen i någon mån
åberopa sig på Luther, i det nämligen denne
onekligen förordade det mekaniska
inpräglandet i minnet såsom det till tiden första
samt dess förklarande och tillämpande
såsom det andra. Men genom sitt måttlösa
hopande af dogmatiskt lärostoff och sitt
utbytande af det muntliga föresägandet mot
utanläsning ur bok hafva de drifvit ölägenheterna
af detta Luthers pedagogiska missgrepp till
det yttersta samt undanröjt så godt som
alla garantier mot barnets belastande vida
öfver mottaglighet och förmåga.
Luther hade för kristendoms undervisningen
anvisat tvänne vägar: den ena att taga bibeln
till grund, den andra att bygga på katekesen.
Tidsförhållandena gjorde, att han själf valde
den senare, och han lyckades onekligen att
på sitt sätt gifva undervisningen en samlad,
måttfull och begränsad form. Efter hans
tid hafva förhållandena emellertid blifvit
annorlunda, och bibeln - särskildt dess
historiska innehåll - har steg för steg
en allt mera framträdande plats i kristendoms"
undervisningen. Härigenom har emellertid
denna helt och hållet förlorat gin förra
enhetliga karaktär och blifvit en mångartad
hopning af flera söndrade ämnen utan
verkligt organiskt sammanhang med hvarandra.
Ett sådant torde ock vara omöjligt att
återvinna, utan att katekesen får träda
tillbaka från den härskande ställning, som den
- icke minst genom Luther – erhållit,
men som rätt besedt näppeligen lärer vara
förenlig med hans reformatoriska grundtankar.
Fridtjuv Berg.
I lönefrågan.
Skilda röster.
51.
Herr redaktör!
Under min verksamhet såsom
folkskoleinspektör insåg jag rätt snart, att den
svenska folkskolans viktigaste fråga var frågan
om förbättrade lönevillkor för dess lärare.
I ett stort antal fall fann jag nämligen lä
rarne nedtryckta och förlamade af
ekonomiska bekymmer och ekonomiskt beroende;
lika ofta fann jag dem till skada för sin
lärareverksamhet upptagna af en mängd
olikartade sysselsättningar, medelst hvilka de
förskaffade sig det nödiga komplementet till
de eljest allt för otillräckliga
existensmedlen. Hvar och en, som i någon mån
känner till förhållandena och hyser intresse för
folkskolan, lär väl också numera villigt
er-känna, att en förbättring af
folkskollärarnes löner är någonting icke blott önskvärdt
och nyttigt utan högst trängande och
nödvändigt.
Men hvaraf kommer det då, att den
tjänstemannakår, som bäst af alla behöft
en väsentlig löneförbättring-, fått vänta längst.?
Anledningen är allmänt känd. Man har ej
velat frångå principen om skoldistriktens
proportionerliga bidrag till lärarelönerua, och
man har haft all anledning att vilja
bespara kommunerna en ytterligare stegring af
de redan hårdt tryckande utgifterna for
skolorna. Men huru länge skall man då för
en princips skull lata landets viktigaste
kulturanstalt lida skada?
Af det sagda framgår, herr redaktör, att
jag anser det af Eder föreslagna sättet för
frågans lösning, nämligen att lärarnes
ålderstillägg uteslutande må utgå af
statsmedel, vara det rätta.
Ehuru jag beklagar de omständigheter,
som göra, att man måste gå framåt mot
målet med så små och långsamma steg,
önskar jag all framgång åt Eder väl
motiverade motion.
L. M. Waern.
Hektor, f. d. folkskoleinspektör.
Herr redaktör!
Då Ni gjort undertecknad bl. a. den äran
att tillspörja mig om min. mening i
afseende på de motioner, som vid årets
riksdag blifvit väckta angående ett andra
lönetillägg åt folkskolans lärarepersonal, får jag
såsom mitt svar meddela:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
