Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11. (741.) 11 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 11
börlig ordning gjorda val och jämlikt § 22
mom. Sik. m :ts förnyade nådiga stadga
angående folkundervisningen i riket den 20
januari 1882, hafva förordnat N. N. att
vara ordinarie folkskollärare (vid N. N.
folkskola) i N. N. församling, med rättighet
att från och med den_____________18___,
då befattningen skall af honom tillträdas,
uppbära därmed förenade löneförmåner; och
bör N. N., ställa sig till noggrann
efterrättelse, hvad honom enligt folkskolestadgan
och det för skolan gällande reglemente åligger
samt hvad skolrådet med hänsyn till hans
befattning honom lagligen föreskrifver.
Ort och dag.
N. N.
Skolrådsordförande.
N. N. N. N.
N. N.- N. N.
Skolrådsledamöter.
Utan lösen.
I lönefrågan.
Skilda röster.
81.
»Sparsamhet med allmänna medel» är ett
ord, som ju bör ha god klang i allas öron.
Men nu är det så, att en klok utgift ofta
till slut visar sig vara den största
besparing. Tvärtom finns det också en slags
sparsamhet, som är nära släkt med den snålhet,
hvilken lärer bedraga själfva visheten. Ett
folk, som fått ögonen öppna för
folkupplysningens ingripande betydelse, och som
därför offrar stora summor på sitt skolväsen,
begår ett oförlåtligt slöseri, ifall det låter
sparsamheten allt för mycket få öfvertaget,
just då det gäller lärarnes löner. Eller är
det icke en bedröflig misshushållning, om
man i följd af lönernas knapphet förslösar
ädel, dugande arbetskraft? Förslösar den,
då den tvingas att för utkomstens skull
splittra sig på mångfaldiga håll för att
kanske ändock, i förtid bruten, digna
under brödbekymrens börda? Och att så icke
sällan sker, därom lär det icke vara svårt
att öfvertyga sig. Nej, den rätta
sparsamheten härvidlag, den som också säkrast
tryggar folkskolan i besittningen af
framstående krafter, det är att gå framåt i
riktning af verklig frikostighet emot dem, åt
hvilkas vård folket anförtror sin dyrbaraste
egendom, sina barn och därmed nationens
framtid.
Då jag hyser denna uppfattning, förstår
Ni, utan att jag behöfver närmare motivera
det, att jag till svar å Eder ärade
skrifvelse af den 5 februari här uttalar min
varma sympati för den af Eder i riksdagen
föreslagna löneförbättring åt vår folkskolas
lärare. Den är ett steg i rätt riktning.
Djursholm den 4 mars 1896.
Ernst Beckman.
F. d. folkskoleinspektör.
82.
Eder begäran i brefvet den 5 nästl.
februari om ett uttalande angående vid årets
riksdag väckta motioner om ett andra
ålderstillägg för folkskolans lärarepersonal är
jag först nu i tillfälle att efterkomma.
Med hänsyn till sagda lärarekårs
ekonomiska tryck, dess sträfvan för fortsatt
utbildning, dess ansvarsfulla uppgift och
särskildt till undervisningens fromma får jag
för det i ofvannämda motioner angifna syfte
uttala mitt lifliga intresse och min önskan,
att frågan erhåller en snar och
framgångsrik lösning.
Svärdsjö den 2 mars 1896.
J. A. Thunberg.
Folkskoleinspektör.
83.
Med anledning af Eder anhållan om ett
uttalande i fråga om ett andra ålderstillägg
för folkskolans lärarepersonal får jag
härmed meddela min uppfattning af denna fråga.
Det torde icke kunna nekas, att lärare
vid folkskolan tidigt, för att icke säga
genast efter vunnen utbildning, erhålla en lön,
som kan anses vara mycket god med
afseende på deras studier, kostnaderna för
dessa och det arbete, som deras tjänst
kräfver. Om de icke under studietiden
åsamkat sig större skulder än nödvändigt varit
för deras utbildning, torde helt visst deras
aflöning vara tillräcklig för en anständig
bärgning för dem själfva. Efter fem års
oförvitlig tjänstgöring erhålla de ett bidrag
af 100 kronor, hvadan deras lön utgör 700
kr. jämte öfriga förmåner. Om ock denna
aflöning kan anses vara tillräcklig eller
åtminstone lämna möjlighet att med
hushålls-aktighet draga sig fram, torde däremot
svårligen besparingar kunna göras, hvilka sedan
kunna vara att tillgripa vid förefallande
behof. Redan häraf synes framgå
behöflighe-ten af att den nu varande aflöningen ökas
för att lämna lärarne större möjligheter att
bestrida utgifter, som ökas under årens lopp.
Nödigt torde vara att framhålla, att
aflöningen icke får vara beräknad på att vara
tillräcklig för läraren ensam. Läraren har
samma önskan och samma rätt som hvarje
annan människa att grunda sitt eget hem,
att hafva familj. Han behöfver ett eget
hem kanske mera än de flesta andra. Är
han hvarje dag under lästiden upptagen med
det mycket tröttande och ofta nog
pröfvande och nedslående arbetet i sin skola,
så behöfver han visserligen äfven den
vederkvickelse, som ett godt och sundt
hemlif erbjuder. Det skulle icke för
honom själf, för skolan och för undervisningen
vara nyttigt, om han skulle söka sådan
vederkvickelse utom eget hem, om han skulle
känna sig drifven därtill af saknaden af eget
hem. Erfarenheten lämnar tillräckliga
vittnesbörd därom, att en lärare, som söker
sällskapsglädjen utomhus såsom en
vederkvickelse efter dagens arbete och gör detta
till regel, snart nog blir mindre duglig till
det arbete, som skolan kräfver af honom.
Den lärare däremot, som lefver i ett godt
hem och där söker sin vederkvickelse och
hvila, starkes af den luft, han där inandas,
både kroppsligen och andligen till det
arbete, som är honom anförtrodt. Han lär
där, bättre än genom böcker, uppfostrans
svåra konst; hans egna barn öppna mer och
mer hans blick för, huru barn skola
behandlas för att kunna fostras till goda
människor; han lär sig där mera af den kär-
lek till barn, utan hvilken all hans gärning
i skolan icke får stort värde.
Det bar anmärkts, att skollärare tidigare
"än de flesta ingå äktenskap. Detta kan
man icke klandra; tvärtom bör det anses
såsom en vinst för skolan att så sker. Men
däraf följer då äfven nödvändigheten att
tillse, att hans lön blir så stor, att han
kan anständigt underhålla sin familj. Han
bör icke ställas i valet emellan att förblifva
ogift af fruktan att icke kunna lämna de
sina nödig bärgning och att skaffa sig
familj men se den mer eller mindre lida
nöd. Lönen bör vara sådan, att icke
endast läraren själf utan ock hans hustru och
barn kunna lefva af hans lön.
Den lön, som en skollärare åtnjuter
under de första 10 åren, torde kunna anses
någorlunda motsvara både rimliga anspråk
och rimliga behof. Men efter denna tids
förlopp blifva behof ven större. Familjen
ökas, barnen växa till och hafva större kraf
på existensmedel; de behöfva uppfostran,
på det att de må kunna skaffa sig sin
framtida bärgning. Vi få icke tänka såsom
önskligt, att lärarens hem nedsjunker i
fattigdom och brist eller att hans barn bära
alla fattigdomens tecken; vi få icke heller
anse såsom önskligt, att hans barn icke skulle
få annan uppfostran än den, som på den
orten kan vinnas. Det är icke nyttigt för
skolan, att lärarens hem och lärarens barn
icke kunna höja sig öfver den ståndpunkt,
som intages af daglönarens. Sträfvan att
»hålla sig uppe» är icke bär klandervärd
utan är en plikt för läraren, om hans
arbete skall få framgång. Men han måste
få medel härtill. Den lärare, som hade
tillräckligt under de första 10 åren af 600 a
700 kr., behöfver sedan få sin lön ökad,
såvida han skall kunna föda de sina och
lämna de barn, som nu kräfva uppfostran,
en sådan.
Behöfver läraren ökade inkomster, så är
äfven naturligast, att han skall erhålla
sådana för det arbete han utför. Har han
under 10 års lopp oförvitligen arbetat i sitt
tröttande kall, så är det ock rätt, att han
får den lönen, som ligger icke endast i
erkännande ord utan äfven i sådant, som
sätter honom i tillfälle att se de sina, hvilka
ock hafva anspråk på honom, bättre till
godo. Det är i hög grad skadligt för en
lärare såsom ock för skolan, om han
nödgas kämpa med brist och armod. Lätt blir
han utsatt för frestelsen till förstämning och
äfven till bitterhet, om han vet med sig,
att han arbetat och arbetar efter bästa
förmåga, men allt detta oaktadt knappast kan
hålla nöden och bristen från sina dörrar.
Lätt blir han förstämd, om han ser, att
han icke kan lämna sina barn den
uppfostran, som han dock gärna ville gifva dem.
På skolan kan icke detta verka godt, han
går icke till sitt arbete med glädje, utan
med mycken suckan. Han fullgör sitt
arbete formellt riktigt, men den lifvande
anden är borta.
Stort bättre blir det icke heller, om
lärare för att vinna en ökad inkomst
nödgas gripa till andra sysselsättningar för att
därigenom förtjäna en väl behöflig tillökning
till en lön, som icke är för honom till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
