Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (742.) 18 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 12
SVENSK LÄRARETIDNING.
183
dän fängelsets tukt och ordning, efter
frigif-ningstiden vanligen icke förmå att sköta sig
i det fria samhället till följd af den invärtes
moraliska bankrutten, hvadan de tyvärr i
brott oftast återfalla.»
En annan synnerligen betydande del af
de unga förbrytarne utgöres af dräggen från
storstädernas gator. Sålunda klagas öfver
»den skara illa uppfostrade, lättjefulla,
slyngel-aktiga ynglingar», som vuxit upp »i de stora
städernas bakgränder och där mottagit alla
de fördärfliga inflytelser, som för dem
blifvit bestämmande», öfver det stora antalet >af
i uppfostringsväg försummade gaminartade
ynglingar» från Stockholm, Göteborg, Malmö,
Norrköping, Jönköping, de norrländska
städerna samt öfriga orter, å hvilka en större,
företrädesvis industriidkande befolkning lefver
sammanpackad, och detta under förhållanden,
som för hemlif och föräldravård of!a äro
synnerligen ogynnsamma.
Sålunda säger t. ex. predikanten vid
länsfängelset i Jönköping: »De unga
brottslingarna hafva naturligtvis mest kommit från
själfva Jönköping samt från andra
arbetarecentra inom länet, där familjebanden äro
mera stadda i upplösning och barnen tidigare
få vänja sig vid tuktlöshet, än hvad
förhållandet är bland den jordbruksarbetande
befolkningen.»
Fängelsepredikanten i Norrköping yttrar:
»Här i staden är icke ovanligt, att både
fäder och mödrar arbeta i fabrik. Under tiden
lämnas barnen åt sig själfva, om de äro så
pass försigkomna, att de något så när kunna
reda sig på egen hand. Under föräldrarnas
bortovaro stanna naturligtvis icke barnen i
sina hem, utan de uppsöka andra barn, och
i deras sällskap lära de sig den ena oarten
efter den andra.»
Predikanten vid kronohäktet å Långholmen
meddelar följande, hvari han för sin del
finner en väsentligt bidragande orsak till
brottsligheten bland de minderåriga: »En annan
omständighet, som särskildt inom detta
samhälle inverkar menligt på de ungas sedlighet,
är, att gossar, som redan vid 13 års ålder
vinna anställning på fabrik, snart nog erhålla
ganska god arbetsförtjänst - långt större än
de behöfva till kläder och uppehälle -
hvilken de själfva taga om hand och hvaraf
öfverskottet användes på ett sätt, som visst
icke befordrar deras väl. Genom den
sinnliga njutning, hvarvid de sålunda tidigt
vänjas, ökas deras behof och slappas deras icke
förut stora pliktkänsla. Blifva de så i följd
af ett oordentligt lif afskedade från sitt
arbete, hafva de de stora behofven kvar och
tillfredsställa dem då på ännu sämre sätt än
förut. Så går det allt jämt utför på det
sluttande planet.»
b) Fångvårdsstyrelsen 1895.
Fångvårdsstyrelsen själf har nyligen haft
tillfälle att inför k. m:t uttala sig i denna
fråga.
Styrelsen för åkerbrukskolonien Hall har
nämligen genom en under nästlidet år
aflå-ten skrifvelse fästat k. m:ts uppmärksamhet
därå, att de vid Hall tillgängliga
elevplat-serna icke på långt när vore tillräckliga för
att mottaga ens de inträdessökande, som
blifvit dömda att i allmän
uppfostringsanstalt intagas, och förklarat sig, under
förutsättning af tillräckligt bidrag af allmänna
medel, vara villig att öka antalet platser
från 175 till 200.
Häröfver infordrade k. m:t
fångvårdsstyrelsens yttrande^ hvilket ock blifvit afgifvet
genom en skrifvelse af den 20 december
1895. Efter att hafva återgifvit det
hufvudsakliga innehållet i förstberörda
framställning yttrar fångvårdsstyrelsen:
Uti hvad sålunda anförts angående landets
behof af ökadt utrymme för intagande af van-
artig ungdom å allmän uppfostringsanstalt
ligger för fångvårdsstyrelsen ingenting vare
sig nytt eller oväntadt. I sina till Eders k.
m:t ingifna underdåniga berättelser har
styrelsen år efter år meddelat uppgift om den
bekymrande tillväxt, antalet af unga
brottslingar allt jämt visar, och genom utdrag af
fängelsepredikanternas till styrelsen insända
årsredogörelser ytterligare betonat den
sam-hällsfara, som i detta förhållande i växande
grad yppar sig. Då under år 1865 antalet
nykomna manlige och kvinnliga
straffarbetsfångar under 20 år besteg sig till 186, år 1875
till 214 och år 1885 till 230, uppgår antalet
år 1890 till 255, år 1891 till 303, faller år
1892 till 246, men stiger år 1893 till 294 och
uppgår år 1894 till 315. Det är påtagligt, att
denna starka årliga ynglingarekrytering af
fångpersonalen i rikets fängelser måste komma
att betänkligt försämra de resultat, hvilka i
annat fall skulle vara att förvänta af våra
omsorgsfullt utvecklade fångvårdsförhållanden.
Men det måste ock vara klart, att de
missförhållanden, om hvilka ökningen af de
nykomna unga brottslingarnes antal bär vittne,
förefinnas icke inom fängelserna utan inom
det fria samhället, samt att deras bekämpande
icke kan tillhöra fångvården, utan i främsta
rummet de krafter, åt hvilka vården om det
uppväxande släktets uppfostran och ledning
i hem och skola är anförtrodd. Svagheten
eller otillräckligheten af och oförståndet hos
ett flertal af dessa krafter, särskildt där de
verka inom fattiga och obemedlade hem, torde
emellertid förklara icke få af de fall, hvilka
vållat stegringen af ofvan anförda siffror. Men
det kan icke vara möjligt för fångvården att
under en strafftid af några månader upphjälpa,
hvad som under den unge förbrytarens hela
egentliga uppfostringstid mer eller mindre
fullständigt försummats. Väl har man flerstädes
försökt att genom uppskjuten verkställighet
af en första dom få, i händelse af återfall,
genom strafftidernas sammanläggning den
tidslängd ökad, under hvilken fångvården ägde
påverka den unge brottslingen; men om än
detta förfarande, från rent pedagogisk
synpunkt sedt, måste anses klokt, är dock utan
all fråga vida klokare att genom
omhändertagande af de vanartiga unga före inträdandet
af deras kriminella myndighetsålder i möjlig
mån förekomma deras fortgående på brottets
väg därmed, att man bereder dem den
uppfostran och det tillfälle till en god och
sam-hällsnyttig utveckling, som förut- ej kommit
och utan detta ingripande i deras öden ej
skulle komma dem till del.
Erfarenheten har särskildt i England, där
man med synnerlig energi inslagit denna väg,
vitsordat de lyckliga följder, som däraf äro
att vinna. Den märkliga sänkning af
fång-siffrorna, som engelska fångvårdsstatistiken
för senare tid utvisar, torde icke kunna
tillräckligt förklaras af förbättrade
fängelseförhållanden; men det är däremot lätt att
förstå, i huru hög grad förbrytaresiffrorna måste
påverkas genom en årligen fortgående
minskning af det antal unga förbrytare, som,
därest ingen åtgärd för deras räddning vidtagits,
antagligen skolat i växande mängd i
fängelserna inströmma. Och som bekant finnas
jämväl inom öfriga kulturländer, både de större
och de smärre, till olika antal och under
växlande namn särskilda uppfostringsanstalter för
ungdom af ifrågavarande beskaffenhet.
Det synes styrelsen ock höjdt öfver allt
tvifvel, att sedan genom sistlidna riksdags
bifall till Eders k. m:ts nådiga proposition
n:r 24 den svenska fångvårdsreformen
vunnit sin lyckliga afslutning^ torde icke
förefinnas något angelägnare önskemål i fråga om
härmed sammanhängande förhållanden än det,
som riktar sig på omhändertagandet af
sedligt förkommen ungdom för att därigenom
hindra dess fall och återfall i brott.
Innebörden af den fråga, som här till styrelsens
utlåtande af Eders k. m:t hänskjutits, måste
därför synas styrelsen utomordentligt viktig.
Men just därför känner sig styrelsen
nödsakad att fästa Eders k. m:ts nådiga
uppmärksamhet på omöjligheten af att uppfatta
nu ifrågasatta åtgärden såsom ens i någon
mån tillfyllestgörande.
Om äfven skulle låta sig göra att å Hall
bereda plats för ännu 25 vanartiga gossar,
kvarstår lika fullt behofvet af vida mer
omfattande åtgärder för att med kraft
upptaga striden mot den samhällsfära, som ligger
i de ungas tilltagande brottslighet. För
ensamt Stockholms stad skulle det utan tvifvel
vara mer än lätt att besätta alla de
nyinrättade numren. Men därmed vore icke behofvet
i öfriga delar af landet tillgodosedt. Det
förefaller därför styrelsen såsom mera
ändamålsenligt, om staten till andra, i skilda delar af
landet redan befintliga likartade anstalter
trädde i samma förhållande som hittills ensamt
till åkerbrukskolonien Hall och genom deras
understödjande äfven för dem möjliggjorde
en utveckling, som skulle verka till fördel ej
blott för vederbörande delar af landet utan
för landet själft. Ty dettas fördel främjas
säkerligen bättre genom vidmakthållandet af
flera smärre anstalter än genom att låta en
af dem tid efter annan mer och mer svälla ut.
I stora länder framtvingar nödtvånget lätt
stora anstalter. Det är tydligt, att man i
motsvarande mån måste lämna därhän
möjligheten att i dem verka under de former, ett
hem äger till sitt förfogande. Men äfven ett
väl ordnadt kasern-lii kan bära goda frukter,
om blott de därinom ledande krafterna äro
tillräckligt rustade för sin maktpåliggande
uppgift och icke för få. Ty kunna de ej med
sitt personliga inflytande omfatta elevkretsen,
är denna för talrik för att medgifva dem det
umgänge, den bekantskap med hvarje enskild
medlem däraf, som utgör förutsättningen för
dennes påverkande, så torde ofördelaktiga
följder häraf icke lätt kunna undvikas. Större
säkerhet för ernåendet af goda resultat måste
i allmänhet vara att påräkna af smärre än af
större anstalter.
Huruvida en ökning af elevantalet på Hall
skulle för anstalten verka menligt eller icke,
torde därför hufvudsakligen bero på
möjligheten för dess föreståndare och lärare att
räcka till för det vidgade antalet. Att redan
ett antal af 150 måste för sitt tillbörliga
tillgodoseende ställa stora kraf på den vid
kolonien anställda tillsyningspersonalen, torde vara
antagligt; ty ingen yttre organisation, om än
så mönstergill, kan i fråga om vanvårdade
och vilsekomna barns uppfostran ersätta den
individuella inflytelse, som utgör förnämsta
medlet för deras tillfredsställande utveckling.
Men om blott för tillvaratagande af elevernas
intresse i detta hänseende nödiga mått och
steg tagas, torde visserligen icke elevantalet
böra vara bundet vid någon af de redan
uppnådda siffrorna. Då likväl, såsom af årsberät
telserna för kolonien inhämtas, år 1890 15,8
procent af de utgångna återfallit i brott,
lös-drifveri eller dryckenskap, men denna siffra
å de återfallna nu 1895 stigit till 20 procent,
lärer försiktigheten bjuda, att man icke för
mycket vedervågar det goda anseende,
anstalten hittills på goda grunder förvärfvat sig.
Då frågan om förstärkta åtgärder för
vilsekommen ungdoms rättande både i Norge och
i Danmark ansetts vara af den vikt, att i
förstnämda land strafflagskommissionen och
i det senare en af ministeriet för kyrko- och
undervisningsväsendet i förening med
justitie-ministeriet nedsatt kommission fått i uppdrag
att taga den i öfvervägande och i densamma
afgifva förslag, tillåter sig styrelsen, som
finner den af styrelsen för kolonien Hall gjorda,
af Eders k. m:ts befhde i Stockholms län
tillstyrkta framställning icke stå i verkligt
förhållande till det behof, för hvars
tillgodoseende den gjorts, böra i underdånighet
hemställa, huruvida icke Eders k. m:t
före ärendets afgörande ville åt
sakkunniga män lämna i uppdrag att utreda, på
hvad sätt statens förpliktelse med hänsyn
till vanartiga och brottsliga, men kriminellt
minderårigas uppfostran bäst och
ändamålsenligas t må kunna tillvaratagas, samt att i
ämnet till Eders k. m:t afgifva underdånigt
förslag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
