Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (742.) 18 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 12
Uttalanden från skolmannen.
Om fångvårdsmännen, såsom af det nu
anförda torde framgå, haft riklig anledning
att uppmärksamma de förhållanden, i hvilka,
brottsligheten bland de minderåriga har sina
hufvudsakligaste orsaker, så måste detta
gifvetvis i ännu högre grad gälla om
upp-fostrarne, hvilka varit i tillfälle att följa de
unga under flera år af deras utveckling och
att iakttaga de omständigheter, hvilka
förnämligast medverkat att gifva denna
utveckling dess riktning. Af skäl, som
motionären antydt, hafva särskildt folkskolans män
måst känna sig kraftigt manade att påyrka
åtgärder, som kunna vara ägnade att rädda
de sedligt försummade barnen från
undergång samt att skydda den stora massan af
icke vanartade från moralisk smitta.
Så uttalade redan 1882 Stockholms
folkskollärareförening »önskvärdheten af att för alla
sådana Stockholms kommun tillhörande barn,
hvilkas uppförande är sådant, att deras
vistelse i skolan menligt inverkar på de öfriga
barnen och på arbetet i skolan, måtte
anordnas särskilda skolafdelningar eller
undervisningsanstalter - helst sådana, där barnen
ständigt kunna vistas».
Under 1888 upptogs frågan till ny
diskussion inom samma förening, hvarvid ännu
kraftigare betonades nödvändigheten af de
vanartade barnens skiljande från de öfriga, på det
de genom enkom för dem lämpad uppfostran
skulle kunna danas till goda och nyttiga
samhällsmedlemmar.
År 1891 förelåg åter inom hufvudstadens
folkskollärareförening samma fråga. Därvid
framlades ånyo de gamla skälen för de
vanartade barnens skiljande från de välartade, och
det betonades, att sådant måste ske i tid, på
det de redan vilsekomna ej måtte draga sina
jämnåriga med sig samt locka dem till
skolk-ning och andra oarter, och på det de måtte
kunna erhålla den ledning, som kräfdes för
deras egen räddning och förbättring. För
sådant ändamål behöfdes en särskild
uppfostringsanstalt, hvilken borde vara belägen på
landet, så att barnen måtte komma i tillfälle
att deltaga i lämpligt arbete och anstalten på
samma gång förlorade karaktären af ett
fängelse eller en kasern samt så mycket som
möjligt komma att motsvara ett verkligt hem.
Föreningen beslöt att ingå till öfverstyrelsen
för Stockholms folkskolor med anhållan, att
denna ville taga frågan om vanartade barns
uppfostran under ompröfning. Någon tid
därefter väcktes ock af folkskoleinspektören
förslag om ett hem för skolkande barn, och
följande år framlades af en folkskollärare inom
Stockholms stadsfullmäktige motion om
upprättandet af ett räddningshem för vanartad
ungdom i hufvudstadens närhet.
Äfven i öfriga städer samt på landsbygden
hafva folkskolans lärare upprepande gånger
förordat dylika anstalter. Så uttalade Skara
stifts folkskollärareförening vid sitt trettiofemte
årsmöte 1887, att de vanartade barnens dåliga
inflytande på sina kamrater utgjorde ett af
de allmännaste och svåraste hindren för ett
framgångsrikt utöfvande af
lärareverksamheten, och den förordade därför inrättandet af
uppfostringsanstalter för dylika barn i hvarje
län. År 1893 uttalades vid ett sammanträde
inom Karlskrona folkskolläreförening
enhälligt önskvärdheten af särskild uppfostran för
vanartade barny detta såväl för deras egen
-skull som för kamraternas och samhällets.
Följande år framhöll Örebro skolförening som
sin önskan, »att vederbörande snarast möjligt
ville befria skolan och samhället från dessa
olycksbarn, som, lämnade i frihet, hlefve till
våda ej blott för de ofördärfvade af sina
kamrater, utan äfven efter fortsatt öfning i det
onda, för den allmänna säkerheten». Äfven
vid flera andra tiljfällen hafva liknande
önskemål från folkskollärarekåren uttalats.
Såsom ytterligare bevis på det intresse,
hvarmed denna fråga från folkskollärarekårens sida
omfattas, nämner motionären bland annat de
bidrag till densammas utredande, som
erhållits genom trenne folkskollärare, hvilka under
1894 och 1895 med understöd från
centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärare-förening företagit resor dels inom Sverige, dels
i Norge och Danmark samt England och
Skottland i ändamål att taga personlig kännedom
om hvad i dessa land i förevarande afseende
blifvit gjordt. Deras berättelser haf va blif vit
utskottet företedda samt innehålla utförliga
och sakrika meddelanden om en mängd olika
tvårigsuppfostringsansalter i nu nämda länder.
Med anledning af de yttringar af grof
vanart bland såväl hufvudstadens som landortens
ungdom, hvilka i slutet af föregående år i
ganska hög grad tilldrog sig den allmänna
uppmärksamheten, upptogs frågan då ånyo
till behandling inom Stockholms
folkskollärareförening. Den har där blifvit diskuterad
under tvänne talrikt besökta sammanträden,
hvarvid särskildt det ondas orsaker gjorts till
föremål för en ganska allsidig belysning.
Af hvad som i detta afseende härvid
yttrats återgifver utskottet i sin helhet ett af
de anföranden, som höllos i
Vetenskapsakademiens hörsal den 30 november 1895
(se denna tidning n:r 49 år 1895, sid. 644
–646).
Denna del af utskottets utlåtande afslutas
med en redogörelse för Stockholms
folkskollärareförenings uttalande den 29 sistl.
februari (denna tidning n:r 10, sid. 160).
Utskottets eget yttrande.
De sorgliga sakförhållanden, hvilka
föranledt nu föreliggande motion jämte en därmed
besläktad inom första kammaren (n:r 20),
och hvilka till fullo vitsordas af ofvan
meddelade uttalanden, synas icke lämna något
tvifvel därom, att samhället här befinner sig
inför ett djupgående ondt, hvaremot det
måste vidtaga allvarliga och genomgripande
åtgärder, om icke för annat så för sin egen
säkerhet.
Lika otvifvelaktigt synes vara, att dessa
åtgärder komma för sent, ifall de vidtagas
endast gent emot sådan ungdom, som redan
är afgjordt brottslig. Ska]l man kunna
vänta sig någon verklig förb ättring, så får
ingripandet uppenbarligen icke uppskjutas
till den ålder, då det vilsekomna
barnets sinnesart blifvit till den grad
utpräglad, att en inre omgestaltning af dess
känslo- och viljelif samt dess sedliga
föreställningar måste stöta på nästan
oöfver-vinneliga svårigheter. En omgestaltning af
sådant slag - den enda fullt betryggande
- torde vara så godt som otänkbar, så
vida man ej redan vid de första stegen på
vanartens väg tager den unge om hand och
försätter honom under sådana
lefnadsförhållanden, att en utveckling i god riktning
därigenom blifver möjlig. Det gäller på
detta område liksom på andra - ja mer
än på de flesta - att det är lättare och
bättre att förekomma sjukdomen än att bota
densamma.
Det är därför icke nog, att man i våra
fängelser söker vårda sig om de vuxna
för-brytarne och hindra deras återfall i brott.
Det är icke heller nog, att man genom de
minderåriga brottslingarnes afskiljande i
enkom för dem inrättade anstalter söker
förbättra och om möjligt göra dem till lagly-
diga samhällsmedlemmar. Fastmer måste
bemödandena i främsta rummet rikta sig på
det målet att i tid förekomma det onda
genom beredande af lämplig uppfostran åt
sådana barn, hyilka väl ej äro dömda
brottslingar, men genom sin vanart stå nära
brottslighetens gräns, äfvensom åt sådana, hyilka
visserligen ännu ej äro vanartade men
genom försummelse och sedlig vanvård från
föräldrarnas eller målsmännens sida löpa
största fara att blifva det.
Af hvad utskottet ofvan anfört
beträffande förhållandena i andra land torde
framgå, att man där mångenstädes blifvit fullt
medveten om nödvändigheten häraf, samt
att en ganska vidsträckt erfarenhet redan
blifvit vunnen om åtskilliga af de medel,
hvarigenom brottsligheten och vanarten hos
de minderåriga med framgång kunna
bekämpas. Efter en mängd famlande försök
hafva åsikterna om hvad i detta afseende
kräfves allt mera klarnat, och det har
härvid visat sig, att nian på skilda håll genom
sakens egen natur föranledts att för
ändamålet anlita väsentligen samma anordningar,
nämligen dels s. k. förbättringshem för
minderåriga förbrytare, dels skolkarehem
och räddningshem för vanartade och i
sedligt afseende försummade barn.
Hos oss har behofvet af liknande
anordningar varit så trängande, att anstalter med
nämda ändamål - om än under stora
svårigheter - småningom arbetat sig fram här
och där i vårt land. De uttalanden från
olika håll, som i det föregående blifvit
anförda, visa emellertid nogsamt, att dessa
anstalter äro långt ifrån tillräckliga att ens
något så när fylla behofvet. Sådant synes
ock helt naturligt. Erfarenheten har
nämligen ådagalagt, att en tillfredsställande
lösning af denna fråga icke står att vinna
uteslutande genom bemödanden af enskilda,
äfven där dessa förfoga öfver synnerligen
storartade tillgångar. Till och med i det
rika och för filantropiska företag alltid
offervilliga England hafva staten och
kommunerna nödgats träda emellan, och först
sedan detta skett, har verksamheten för
»tvångsuppfostran» där kunnat vinna en
sådan omfattning, att brottsligheten bland
de minderåriga blifvit icke allenast hämmad
utan väsentligen minskad.
Utskottet finner sig på grund häraf böra
förorda, att staten äfven hos oss måtte taga
denna angelägenhet om hand, dels genom
lagbestämmelser rörande de olika slagen af
tvångsuppfostringsanstalter, dels genom
beviljande af anslag till sådana samt genom
tillsyn öfver deras verksamhet.
Hvad lagbestämmelserna angår torde de
närmast kunna ansluta sig till de stadganden
i strafflagens kap. 5, hvilka röra af
minderårig person begångna förbrytelser,
äfvensom till lagen angående lösdrifvares
behandling, hvilken lag i sitt nuvarande skick -
märkligt nog - saknar hvarje föreskrift
om behandlingen af de minderåriga
lösdrif-varne, samt till folkskolestadgans § 51, som
för närvarande väl gifver skolstyrelsen makt
öfver barn, som skolka, men icke öfver
barn, som visa sig vanartade eller i
moraliskt afseende groft försummade.
I fråga om skyldigheten att anordna an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
