Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 12. (742.) 18 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 12
Skolbarnen och söndagshvilan.
Hr E. Hammarlunds motion i detta
ämne är nu tillstyrkt äfven af första
kammarens första tillfälliga utskott.
Kristendomsundervisningen
i våra skolor
utgjorde föremål för fortsatt
öfverläggning vid Pedagogiska sällskapets i
Stockholm sammanträde förliden lördag.
Öfverläggningen inleddes denna gång af
lärarinnan vid Normalskolan fröken
Hortense Westman.
Den naturliga utgångspunkten för en
öfverläggning om det här föreliggande ämnet
är kristendomens kraf. Hvad kräfver då
kristendomen af vår undervisning? Att våra
lärjungar genom densamma utvecklas till
kristna, ej blott till namnet utan framför
allt till gagnet. Men ej nog därmed.
Kyrkan ställer ock det berättigade krafvet, att
de skola utvecklas till lutherska kristna. Vi
lärare få icke glömma, att vi ej blott äro
Guds tjänare utan äfven den lutherska
kyrkans.
Målet för kristendomsundervisnmgen är
oss således klart. Medlet är oss ock
gifvet: Guds ord. Hvad dem beträffar
kräfvas inga reformer. Hvad är det då, som
behöfver reformeras? För det första vi
själfva. Det finnes tyvärr ännu många rent
af otroende kristendomslärare, ännu flera
äro religiöst likgiltiga. Att deras
undervisning ej kan bära någon frukt, säger sig
själft. Men äfven de, för hvilka
kristendomen blifvit en hjärtesak, hafva mycket
kvar af sådant, som förhindrar den fulla
verkan af deras undervisning. Ju mera vi
själfva så att säga försvinna och låta Guds
ord i sin egen kraft möta barnen, och ju
mera vi personligen lefva den kristendom,
vi bekänna, ju större och rikare skall
frukten af vår undervisning bli.
Hvad som vidare behöfver reformeras och
det grundligt är vårt undervisningssätt och
våra läroböcker. Innehållet af vår
undervisning böra vi ju hämta ur bibeln. Denna
är till största delen historia. Däraf följer
att undervisningen främst och
hufvudsakligast bör bestå af biblisk histora.
Pedagogiken lär oss detsamma: för barn passar
historia bäst. Bibeln själf bör dock icke allt
för tidigt sättas i barnens egna händer. En
lärobok, innehållande ett lämpligt urval af
gamla och nya testamentets berättelser, bör
i stället användas.
Den första kristendomsundervisningen,
intill barnens tolfte år, bör alltså utgöras af
biblisk historia. Under så pass lång tid
bör man hinna med att lugnt och noggrant
genomgå denna två gånger. Någon
sammanhängande bibelläsning bör härvid icke
äga rum. Allra minst böra evangelierna
läsas samtidigt med nya testamentets bibliska
historia. Dels blifva berättelserna
därigenom allt för ofta upprepade, dels ligga de
Jesu tal, som äro inströdda i den
historiska framställningen, i allmänhet öfver så
unga barns utvecklingsstadium. Vill man
nödvändigt ha bibelläsning, t. ex. vid
morgonbönen, så må därvid hellre spridda bi-
belord uppläsas af läraren och läggas till
grund för korta uppbyggande samtal mellan
honom och barnen.
Läroboken i ämnet borde innehålla två
kurser: en afsedd för det första
genomgåendet och en för det därpå följande. Vid
urvalet af berättelser tages hänsyn såväl till
det historiska sammanhanget som
berättelsernas etiska värde. En brist i de nu
använda läroböckerna är, att urvalet är allt
för fattigt och de särskilda berättelserna för
knapphändiga och för litet detaljerade. Denna
brist skylies på dels den begränsade tiden
för undervisningen och dels på det billiga
pris, som i allmänhet måste åsättas
läroböcker. Tid kunde dock vinnas från den
tidiga katekesläsningen, och läroboken
behöfde ej ökas i omfång och dess pris
således ej höjas, om densamma i sin andra
kurs icke upptoge sådana berättelser, hvilka
återgifvas ordagrant efter bibeln, utan
endast rörande dem hänvisningar lämnades till
motsvarande bibelställen.
Vid tolf års ålder men först då bör
undervisningen öfvergå till en systematisk
framställning af den kristna läran. Denna
får ej komina förr, emedan lärjungarne först
måste inhämta det nödiga materialet. Har
den föregående bibliskhistorie-kursen rätt
behandlats, hafva lärjungarne genom
densamma vunnit en ganska fullständig kännedom
om Guds väsen och egenskaper, hans
välgärningar och vilja, om människans
förhållande till Gud och skapelsen m. in. Luthers
lilla katekes bör inläras under den andra
bibliskhistorie-kursen. Lärjungarne hafva
alltså redan inhämtat det väsentliga af den
kristna tros- och sedeläran. Det sålunda
inhämtade behöfver nu endast ordnas samt
här och där fullständigas och förtydligas.
Ett annat skäl för att ej låta den
systematiska framställningen inträda for tidigt
är, att den alltid måste bli rner eller
mindre abstrakt, och tolf år torde vara den
allra tidigaste ålder, vid hvilken ett normalt
barn kan tillgodogöra sig densamma. Det
är sorgligt att tänka på, hvad man i detta
afseende har syndat och ännu syndar mot
kristendomen och mot barnanaturen. Det
var illa nog, då de små förr i tiden
tvingades att ordagrant inplugga katekesen. Än
värre är det nu för tiden, då katekesens
stycken skola sönderplockas, utredas och utfrågas,
for att barnen skola »förstå och
tillgodogöra sig innehållet». Det är, som när man
med hårda fingrar söker veckla ut
blomknoppens blad: blomman slår ej ut, den
vissnar och bär aldrig någon frukt.
Inpassad på rätt ställe är den
systematiska framställningen af stort gagn.
Lärjungen får genom densamma en säkerhet
och fullständighet i sin kristendomskunskap,
som blir honom en god hjälp mot att
bortföras af de många lärdomsväder, hvilka blåsa
icke minst i våra dagar.
Den lärobok, som vid denna
undervisning måste följas, är naturligtvis den af
vår kyrka påbjudna: vår nuvarande
katekes. Utan att ingå i någon kritik af denna
vill jag dock uttala såsom min mening om
densamma, att den föga lämpar sig såsom
lärobok för barn. Det vore önskligt, att
kristendomens vänner allt mera insåge behofvet
af en bättre lärobok och sökte öfvertyga
vederbörande om detta behof. Bibelordet
själft skall vara grunden för undervisningen,
och troslärans stycken böra vara slutsatser,
dragna ur de särskilda bibelställena eller
sammanfattningar af dem. För ett sådant
tillvägagångssätt kan äfven katekesen
användas. Men då den själf gifver anledning
till ett alldeles motsatt förfaringssätt,
kommer det förra utan tvifvel ytterst sällan till
användning.
Den mera systematiska kursen i
trosläran bör räcka två, högst tre år samt
åtföljas af sammanhängande läsning af några
bland nya testamentets böcker.
Efter densamma följer lämpligen en
repetition af bibliska historien. Härvid
användes bibeln som läsebok. Den heliga
historien bör därvid betraktas såsom Guds rikes
historia. Lärjungarne böra bibringas
insikt om och känsla af, att Gud ledt och
leder icke blott den enskilde utan hela
mänskligheten till dess slutliga, härliga mål.
I samband härmed läses kyrkohistorien, uti
hvilken missionshistorien borde mera
beaktas, än som nu sker. Sist genomgås
augs-burgiska bekännelsen.
Vid uppgörandet af här framställda
lärogång har jag närmast tänkt pä
flickskolorna, dock torde den äfven kunna passa
för elementarläroverken. Den längre tid,
dessa hafva anslagen för sin
kristendoms-undervisning^ användes bäst till
bibelläsning. De teologiska läroböcker, som för
närvarande äro i bruk vid läroverken,
härröra från den tid, då skolorna voro
prästbildningsanstalter, och äro numera till intet
gagn. Äfven i folkskolan torde samma
lärogång kunna i hufvudsak tillämpas.
Särskildt vore det önskligt, att
katekesläsningen där inträdde senare och därigenom mera
tid vunnes till bibliska historien.
Till sist ett ord, hvarmed den norske
skolmannen Matias Skard afslöt sitt
föredrag vid det senaste nordiska skolmötet:
»Reformen är nödvändig, och den skall
komma. Frågan är blott: genom hvem?
Genom kristendomens vänner eller genom
dess motståndare? Vi måste rycka upp
oss, så att reformen icke kommer att
drifvas igenom så, att det naturliga vinnes på
det religiösas bekostnad, utan så, att den
må lända till en på en gång naturligare och
mera kristlig utveckling af barnets lif.»
Under den öfverläggning, som härpå
följde, yttrade sig följande talare:
Rektor S. Almquist: Det är icke blott
kristendomen och kyrkan, som ställa
fordringar på kristendomsundervisningen, äfven staten
har sina kraf. Fordringarna kunna i
korthet sammanfattas sålunda: kristendomen
fordrar anda, kyrkan luthersk anda, staten
bokstaf, d. v. s. bestämda kunskaper och
examina. Här såsom öfverallt komma anda
och bokstaf i strid mot hvarandra. Vi ha
hittills för mycket trott och litat på, att
andan följer med bokstafven. Det har
emellertid nu omsider blifvit oss klart, att för
mycken minneskunskap hindrar
undervisningens inverkan på hjärtat.
Vid undervisningen i biblisk historia bör
-f
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
