- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 15:e årg. 1896 /
294

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 20. (750.) 13 maj 1896 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

294-

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 20

gade honom »själens pinbänk», Alexanders
Doetrinale, och ännu sämre behagade
honom mäster Ivar, hvilken, såsom krönikan
säger, »var allom led och gaf Gustave stut».
Den högborne svenske godsägaresonen kände
sig retad af den danske skolmästarens
stickord mot svenskarne och utbrast slutligen:
»Se, hvad jag vill göra: jag vill draga upp
i Dalom, få dalkarlarne ut och slå juten
på näsonel» Tröts sina sjutton år fick
Gustaf för detta sitt tal stut, men härmed
lät han sig ej nöja. Han drog i vredesmod
sin silfverdart från bältet, högg den
tvärsigenom den framför honom liggande
Alexander och ropade: »Hej, jag tör gifva dig
och din skola tusan!» Gick så ut,
tillägges det, och kom där aldrig mer. »De
högförnämas barn tåla ingenting», lärer
mäster Ivar härvid hafva yttrat. Efter Gustafs
upphöjelse rymde han ur landet, hvilket
konungen tyckte illa vara, sägande, att han
ej behöft frukta.

Efter denna händelse, som inträffade 1513,
begagnade Gustaf under ett år undervisningen
vid Uppsala akademi, hvilken då ännu
var särdeles obetydlig. Någon synnerlig smak
för kammarstudier torde han ej hafva haft.
Hellre spelade han på luta, deltog i
vargskall, var lustig i sällskap med glada
kamrater och dref med dem omkring i
Uppsala omnejd, helst besökande Kvarnebo samt
Vänge och Björklinge prästgårdar, varande
härvid vanligen klädd i rödt engelskt och
med silfverdart vid sidan. Antagligen var
det under denna tid, som han gjorde
bekantskap med Anders Persson på Kankhyttan
och Arent Persson på Ornäs.

År 1514, då han vid 18 års ålder blef
Sten Sture d. y:s man, var hans studiebana
afslutad. Hans humanistiskt bildade
systerson, Per Brahe d. ä., som med så
vördnadsfull tillgifvenhet tecknat hans
karaktärsbild, måste ock intyga, att »han uti
bokliga och andra konster ej var synnerligen
öfvad, efter han i sin ungdom tidigt blef
tagen till hoftjänsten». Men han tillade
ock, att dessa brister rikligen ersattes af
naturlig begåfning, sund smak och vaket
omdöme. Trots de torftiga bokliga
kunskaperna visste Gustaf dock, säger han, »af
naturen döma om allehanda konstigt
handtverk, om beläte och måleri, konterfej,
landskap, byggning, äfven om fåglars, djurs,
träds, örters egenskaper så skarpsinnigt, att
han däruti öfvergick mången, som därpå
studerat hade».

Skolan var Gustaf i alla händelser icke
mycken tack skyldig. Den medeltida
bildningen var föråldrad samt befann sig i
förfall, och renässansens kultur hade ännu
icke trängt hit upp. Af ingendera kände
sig Gustaf för sina syften och sitt
lifs-värf hafva något egentligt gagn.

*



Nyare forskare i Sveriges kulturutveckling
under Gustaf Vasas tid äro ense därom,
att undervisningsväsendet då snarare gick
tillbaka än framåt *. Orsakerna ligga nära
till hands. Såväl skolorna som fattigvården

* Se Henrik Schack: Svensk
Litteraturhistoria, Hans Forssell: Sveriges inre historia
från Gustaf den förste, Joh. Wahlfisk: Den
kateketiska undervisningen i Sverige m. fl.

och välgörenhetsinrättningarna voro kyrkans
stiftelser och för sin tillvaro beroende af
hennes ekonomi. Men denna blef genom
Gustaf Vasas reformation alldeles
under-gräfd. Reformationen var i vårt land »ett
yttre politiskt verk, som icke framkallades
af ett inre andligt behof hos folket, utan
föreskrefs af yttre förhållandens tvång och
statsklokhet hos dess styrelse». Gustaf
synes, med all sin storhet i andra ting, hafva
varit »en föga religiöst anlagd natur, och
det finnes heller ingen anledning att
förmoda, att han skridit till reformationsverket
af öfvertygelse om den nya lärans religiösa
sanning.»

Hvad som först och främst dref honom
var den politiska nödvändigheten att bryta
det under en utländsk prästfurste lydande
kyrkoväldet, samt den statsekonomiska
nödvändigheten att öfverflytta kyrkans tillgångar i
konungamaktens hand. Närmaste följden af
denna öfverflyttning blef, att skolorna och
andra kyrkliga kulturanstalter förlorade sin
materiella grundval. Under medeltiden hade
lärdomsvägen varit lockande till och med
för stormännens söner, enär de på densamma
lätt kunnat erhålla rikligt underhåll och
stora inkomster. Nu voro utsikterna till
feta andliga ämbeten, prebenden, prästgäll
och kanonikater med ens stängda.
Tillströmningen till studiebanan afstannade och
djäkneskarorna måste söka sitt uppehälle
genom att stryka tiggande omkring i
bygderna. Då härtill kom, att den nya
lärdom, som nu skulle bibringas ungdomen,
icke var i den konservativa allmogens smak,
fann sig konungen snart stå inför den
hotande utsikten, att skolorna skulle blifva
alldeles tomma. I ett ofta anfördt öppet
bref af år 1533 klagade han ock bitterligen
häröfver och sökte på det bevekligaste
öfvertala allmogen att trots de ändrade
förhållandena fortfarande hålla sina barn till
studier.

Käre vänner, skref han, vi gifve eder till
känna, att vi granneligen förnummit hafva,
huru skolorna i a]la städer -här i riket
storliga förlagda varda, så att där tillförene
plägade vara tu eller tre hundrade djäknar, där
äro näppeliga ett halft hundrade.
Somme-städes äro ock skolorna platt ödelagda, riket
till <en dfåpelig skado och fördärf. Hvilket
största parten däraf kommer, att I dannemäh
icke vele sätta edra barn till skolo, som I
tillförene plägade göra, ej heller vele I nu
komma djäknarna så till hjälp med edra
allmosor, som I pliktiga ären och fäder och
föräldrar före eder gjort hafva. Och kommer
så därtill, att de komma ganska få till skolo,
och de som därtill komma måste för
fattigdoms skull öfvergifva skolan och taga sig
annat fore, efter de icke kunna få den
undsättning af eder, som de skulle uppehålla sig
med. Så, käre dannemän alla, hoppas vi, att
I kunnen väl besinna, hvad skada och
fördärf eder alla och meniga riket däraf komma
vill, att skolorna så förläggas. Huru skall
kristendomen blifva ståndaiide, när inga födas
upp, som därpå akta skola? Ho skall lära
och predika Guds ord för eder och edra
efterkommande? Ho skall kristna edra barn, viga
edra brudar och andra tjänster göra eder,
som vi hafva måste å kristendomens vägnar,
då I icke vele sätta edra barn till skola, ej
heller kosta något på dem, som gå till skola?
När edra kyrkopräster falla ifrån, hvarest vele
I få andra igen? Biskoparne kunna icke viga
eder präster och förordna dem till edra
kyrkoherdar, alldenstund I icke vele själfva föda dem
upp, som därtill kunna tjäna. Därföre, käre

dannemän alla, råda och förmana vi eder, att
I vele lägga där bot uppå, sätta edra barn
till skola och hjälpa dem, som gå till skola,
när de komma till eder, hvarpå ock för eder
själfva den allra största makt ligger.

Dessa förmaningar till allmogen att vid
valet af lefnadsbana för sina barn låta sig
ledas af rent idealistiska bevekelsegrunder
kunde gif vitvis icke hafva någon
vidsträcktare verkan. Så länge konungen lät de
från kyrkan vunna rikedomarna flöda endast
till krigsväsendet och skattkammaren, måste
skolornas förfall fortfara, Fem år efter
ofvan anförda klagovisa vitsordades af en
stockholmsborgare, att skolorna lågo »så
godt som öde både här och där», ett par
år senare hette det, att »prästers,
studenters och djäknars ämbete mycket förfallet
vordet är, så att ganska få vilja nu sätta deras
barn till skola», och i slutet af Gustafs
regering förklarade sig den lärde Göran
Gylta icke kunna namngifva tio svenske
män, som utmärkte sig för verkligt
grundliga studier.

Om nu sådana fel - sade han - uti ett
så-mäktigt konungarike så ringa aktandes vara
skall eller att där icke finnas skall någon
doktor i den heliga skrift, i medicinen eller ock
i juristeriet, hvilken med ära och dignitet
dessa titlar försvara måtte, heter icke detta,
att riket med höga prydelser fast förblottadt
är? Sannerligen - det myckna församlade
guld och silfver, krigsrustningar, skepp,
bössor, värjor och befästningar blifva den, som
dem äga, mera skadliga än till gagns, om de
tillika icke äro försörjde ined dessa förbemälte
ägodelar, hvilka förutan de icke heller måga
kallas rikets prydelser.

Om konung Gustaf själf icke ansåg sig
kunna låta någon större del af de
reducerade kyrkogodsen komma
undervisningsväsendet till godo, så var detsamma i’ ännu
högre grad förhållandet med de samtida
stormännen, hvilka ju äfven fingo sin rikliga
andel af dessa reducerade kyrkogods.
»Reformationen», yttrar professor Schiick, »var
en andlig brytningsperiod, då de gamla
idealen, vördnaden för kyrkan och tron på de
goda gärningarnas frälsande kraft störtade
samman, och det tarfvades tid, innan de nya
ideal, som reformatorerna sökt så i folkets
hjärtan, hunnit spira upp och bära frukt.
Den första reformationstiden s människor voro
- naturligen med talrika undantag -
-en rå, vinningslysten och idétom hop, som
på kunglig befallning beröfvats sin tro på
den katolska kyrkans lära utan att därför
blifva genomträngd af protestantismens
sanningar, och denna blick på ideella intressen
bidrog kanske mer än något annat till
undervisningsväsendets förfall. Den tid var
nu förbi, då den burgnare borgaren eller
adelsmannen för sin själs frid ihågkom
skolor och resande studenter med rika
gåfvor; snarare täflade man med hvarandra att
»rappa» och röfva till sig de fåtaliga anslag,
som ännu återstodo efter den katolska
kyrkans fall; med skyldigheten att förneka
påfvens makt trodde man sig ock hafva köpt
rättigheten att slippa betala till skolor och
skolmästare.» Konungen måste oupphörligen
uppträda mot myndiga frälsemäns tilltag att
»rappa» till sig kyrkornas och skolornas
tillhörigheter. »Att taga gods, gårdar och
annan egendom från kyrkor, kloster och
pre-bender,» sade han, »det äro alla ganska väl-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1896/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free