- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 15:e årg. 1896 /
370

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 25. (755.) 17 juni 1896 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

370

SVENSK LÄRARETIDNING*

N:r 25

de kunskapsinhämtände Öélfiiingarne - jag
höll nästan på att säga »delfinerna» -
trängde vida ut i nejden genom de glaslösa
gluggar) som motsvara fönstren i våra
skollokaler. En sådan lyx som fönsterglas
består man sig ej i allmänhet med på. denna
evigt solbelysta jord. Utelif i betydelsen
af naturligt friluftslif och ett litet krypin
mot regn och oväder - se där hellenens
anspråkslösa och - hvarför icke?
-lyckliga lott.

Det är på tiden att ge en liten
förklaring öfver pronominet vi. Mina läsare kunde
annars kanske inbilla sig, att jag avancerat
så långt i högfärdsgraderna, att jag talar
om mig själf i första personen pluralis,
liksom konungar och furstar och (jag ber
vördsammast om ursäkt!) tidningsredaktörer
för sed hafva. Nej, saken är den, att jag
till sällskap hade en österrikisk professor,
som jämte mig hörde till den större grupp
af arkeologer, hvilka denna dag efter en
rundresa genom Peloponnesos hunnit till
Delfi. Min vän österrikarn ville gärna gå
med till folkskolan, och vi kommo därför
tre man starkt, med munken, till målet
för vår vandring. Vid dörren mottogos vi
af »skolarken», läraren, som varsnat oss
på afstånd. Det var en hvitlockig och
gråskäggig man med ädla helleniska drag och
med ett uttryck af fridsamhet och välvilja
öfver anletet - en Hagios-Joannes-typ *,
men med fattigdomens märke i sin trasiga
dräkt. Jag sporde, om han ville tillåta två
främmande lärare att gästa en yrkesbroder
i hans arbetslokal, och då han härpå icke
blott med nöje svarade ja, utan till och
med bifogade, att därigenom vederfores
honom och hans skola en stor heder, stego
vi dristeligen på. Ett 50-tal nyfikna
pojkansikten riktade s>ig emot oss, ,och en af de
unga, förmodligen ett slags ordningsman,
kommenderade med ljudelig stämma »prosochi»
(= uppmärksamhet, »gif akt l»), hvilket hade
till följd, att gossarne reste sig och hälsade
oss.

Vi togo plats på en af de illa medfarna
bänkar, som det torftiga skolhuset disponerade,
och skolläraren frågade oss nu, hvad vi ville
höra. Vi bådo honom fortsätta sin lektion
utan att taga hänsyn till vår närvaro. Han
tog emellertid rätt mycken hänsyn därtill,
tycktes det, ty han anställde rent af en
liten examen i det ena efter det andra,
börjande med geografi, fortsättande med historia
och slutande ined kristendomskunskap. Mer
fingo vi ej höra, ty vi måste passa på vår
ångares tid. Men det var ju vackert så på
de omkring 15 minuter, vårt uppehåll i
skolsalen varade.

Geografiundervisningen gick så till, att
läraren framkallade den ene pojken efter den
andre till kartan (inom parentes sagdt en
präktig karta öfver Hellas, starkt af s tickande
från den tarfliga inrättningen för Öfrigt,
antagligen ditsänd från
undervisningsdepartementet); pojken fick så peka ut de olika
landskapen i Hellas med deras gränser,
därefter fick han peka ut »hufvudstaden» i
hvarje provins och så här och där svara på

* Ilagios Joannes är den grekiska
benämningen på aposteln Johannes.

j öm det fanns någori nämnkuniiigarö
flod eller något bekant berg i närheten -
alltså^ som vi se, eri tämligön antikverad
undervisningsmetod. Det intressantaste för
oss utländingar och antagligen äfven för
barnen var att höra de historiska utvikningar
från ämnet, hvilka gjordes så snart man kom
till någon ort, som spelat en historisk roll.
Själfva systemet att på detta sätt förbinda
historia med geografi är ju, i tillbörlig grad
användt, icke så oäfvet, och nästan rörande
var den patriotiska värme, hvaraf tydligen
såväl lärare som lärjungar voro besjälade.
På tal om Maraton och Salamis fingo vi
således veta, att hela Europa i denna stund
skulle trälat under de barbariska persernas
ök, om icke hellenerna besegrat dem.

På frågan: »Hur lämnade Xerxes
Grekland?» höllo ungarne emellertid på att bli
»bet». Äfven vi lärda, klassiskt och
historiskt bildade män kände oss något generade
inför denna lika enkla som svårlösta fråga.
Vi antogo, att gubben menade: for Xerxes
hem till sjös eller till lands? eller något
dylikt, ehuru vi hade svårt att begripa
hvilken idé, som låg i framställande af denna
fråga under det koncentrerade förhör, som
pågick. Först då den gamle, tydligen ej
i något modernt seminarium utbildade
pedagogen förtydligade sitt spörsmål sålunda:
»Lämnade han vårt land såsom segrare
eller såsom besegrad?» gick det ändtligen upp
ljus för både oss och ungarne, och de
senares armar reste sig nu med sådan fart, att
här och där en af de få knappar, som en
flitig nötning kunnat lämna kvar hos en och
annan rock, vardt till spillo gifven. Se, den
saken visste de allesammans, att Xerxes
fick smörj, och hvem det var, som därvid
höll i piskan, hade de äfven reda på:
vid’Te-mistokles’ namn glänste deras ögon af fröjd
och riktade sig mot oss barbarer för att se,
om ej detta namn skulle imponera
ordentligt. Vid denna oväntade lösning af den
kinkiga frågan skulle Eder meddelare haft
svårt att hålla sig fullt allvarsam, om han
ej känt platsens och minnenas helgd så starkt
som blott på denna klassiska jord är
möjligt. Frågan och svaret erinrade annars i
betänklig grad om det bekanta: »Hur dog
Alexander den store?» Svar: »I det han
till Perdickas öfverlämnade sin ring», eller
det i Sverige ännu mer kända: »Hur stod
Gustaf Vasa i Dalarne?» Svar: »Som en
blixt.»

När det blef tal om Mesolongi, så
gjordes en nyhistorisk parentes; vi fingo höra,
att dessa fattiga och trasiga barn till och
med visste, hvem lord Byron var, och när
Kapodistrias’ eller Ypsilantis’ eller någon
annan hjältes namn från nygrekiska
frihetskriget nämdes, yttrade läraren: »Låtom oss
bedja Gud, att han förunnar dem ’en lätt
hvila’ (elafrån anåpavsin), en ljuflig rö efter
deras mödor för vår frihet.»

Förhörets fortsättning erbjöd mindre af
intrease, men så mycket egendomligare var
scenen vid vårt afsked. Då höll nämligen
den gamle hedersmannen ett grant tal med
ljudelig röst och af ungefär följande
innehåll:

Det är en liten och anspråkslös skola, som
herrarne här se, men vi älska vårt land och

Hoppas på framgång och utveckling. När I
kommen hem igen till Europa (Grekland
räknas af hellenerna själfva i dagligt tal ej till
Europa), så berätten, att vi inplanta
fosterlandskärlek hos våra söner, och verken för,
att Europas makter måtte hjälpa oss till vår
rätt. Turkarne förtrycka millioner hellener,
och måtte Österrike hjälpa oss (jag hade just
nämt, att min kollega var österrikare), när
en gång ryssen kommer i fejd med turken,
så att Hellas’ återvinner sin storhet!

Detta politiska, men allt annat an
diplomatiska tal höll den gamle under djup
rörelse och under spänd uppmärksamhet från
de kringstående 9-12-åringarnes sida. Vi
tackade för hvad vi hört och sett, kunde
tyvärr icke lofva något kraftigt ingripande
i JBalkanhalfons politik men kände oss så pass
gripna af det tydliga naiva allvar, som låg
öfver hela denna i själfva verket
genomkomiska scen, att vi ej kommo oss för att
dra på munnen förrän ganska långt efteråt.

Ett folk; som på detta sätt från späda
år insuper glödande svärmisk
fosterlandskänsla, det erbjuder ett icke ringa intresse,
ej minst för en son af den lugna, kyliga,
kosmopolitiska Norden.

Gossarne i Delfi undervisades för Öppna
dörrar. Några minuter efter oss kom en
ny besökare, hvilken ej gjorde så
mycket omständigheter som vi, innan han tog
plats. Det var en liten parfvel på två eller
tre år, med en brödbit i munnen och ett
soligt leende öfver det späda anletet. Han
tyckte uppenbarligen, att sällskapet såg
lockande ut Han vandrade nämligen in helt
ogeneradt: ingen hindrar honom, men 8- och
9-åringarne, som märkvärdigt nog här sutto
längst bort i de bakre bänkarna, gjorde
miner åt honom, vinkade och hviskade;
uppmuntrad af detta mottagande sätter han sig
vid deras sida och tuggar vidare på sin
brödbit. »Den pirasi», det gör ingenting;
läraren tyckte sig förmodligen ha viktigare
saker att tänka på: för en man, som ägnar
sin uppmärksamhet åt Balkanhalfön
invecklade politik, är ju ett sådant där kryp för
obetydligt att befatta sig med; pojken satt
kvar ännu, då vi gingo vår väg.

Det var naturligtvis åtskilliga olika läxlag
i denna skola. De minsta parflarne sutto
och petade på griffeltaflor eller applicerade
prydliga bläckplumpar på något ovanligt
enkelt skrifpapper, ett annat lag ritade gubbar
och slutligen höll ett tredje den ofvan
beskrifna politiska diskussionen uppe.
»Diskussionen» säger jag, ty samtalet mellan
lärare och lärjungar har här i landet en vida
mer personlig karaktär än hos oss. Detta
intryck af personligt samtal är ett af de
bästa minnen jag medför från den kuriösa
folkskolan i Delfi. Samma erfarenhet har
jag för öfrigt gjort i alla grekiska skolor,
både högre och lägre, hvilka jag hittills
besökt.

En annan stor förtjänst har den grekiska
skolan i lärares och lärjungars, framför allt
de senares, goda vana att uttrycka sig högt
och tydligt. Det händer aldrig, att en
grekisk skolpojke står och menar och icke vet,
hur han skall välja sina ord. Antingen
tiger han, eller ock talar han högt och rent.
Tiger gör han sällan. Vet han icke, så s
ger han ifrån, att han icke vet. SnaWbh

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1896/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free