Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 27. (757.) 1 juli 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 27
i den ringa tid, som åt ämnet är anslagen,
dels i lärarnes bristande intresse, kunskaper
och förmåga att undervisa, framför allt
dock i olämpliga och underhaltiga läro
böcker.
För alt afhjälpa bristerna anse några
inspektörer, att tiden för ämnet borde ökas.
Andra förmena, att om lärarne bättre
förberedde sig till lektionerna, så att de
kunde berätta historien för barnen, så skulle
ett godt resultat uppnås. Åter andra
mena, att detta vore att »ställa för stora
fordringar på lärarens tid och förmåga».
Dessa senare inspektörer sätta sitt hopp
till en »saftig och med skildringar försedd»
lärobok. Odhners lilla lärobok, som
allmännast användes, synas de flesta anse
»torr», »intresselös» och allt för
knapphändig. En anser, »att väsentligen andra
grunder än hittills måste följas både i fråga
om innehållsurval och framställningsform,
därest läroboken i detta ämne skall kunna
blifva en sannskyldig barnbok, och därest
undervisningen däri skall kunna få den
allmänbildande, den etiskt och nationellt
uppfostrande betydelse, som berättigar och
motiverar dess upptagande på folkskolans
läroplan».
Ett par andra vilja höja
historieundervisningen genom »en lämplig läsebok», enär
»den använda läroboken icke är skrifven
så, att den ensam förmår hos barnen vare
sig väcka eller underhålla intresset för
fosterlandet, dess egen utveckling och dess
deltagande i det stora civilisationsarbetet».
Nu tillgängliga historiska läseböcker finner
en af inspektörerna olämpliga, och sina
åsikter, om huru sådana läseböcker böra vara
beskaffade, anger han sålunda:
En historisk läsebok bör icke och får icke
vara en sammanhängande historia. Den skall
endast behandla mera epokgörande händelser,
men behandla dessa i detalj; sysselsätta sig
med sådana personligheter, som i ord och
handling utöfvat mer än vanligt inflytande på
fosterlandets öden och utveckling; men äfven
här bör författaren gå i detalj. Först då
barnet får veta något om en persons lif och
lefverne - jag menar hans enskilda lif - först
då får det intresse för hans offentliga
verksamhet och lifsgärning. Man klagar så mycket
öfver liistorieundervisningen sådan den
meddelas i våra skolor: »det är för mycket
krigens och regenternas historia och för litet eller
ingen kulturhistoria». Det enda sättet att
meddela barn kulturhistoria, i synnerhet barn af
den ålder de hafva i folkskolan, är att gifva
dem kulturbilder ur lifvet. Men dessa måste
vara konkreta, och detta blifva de för barnen
först då nian går i detalj, då man ger dem
detaljerade bilder ur personers dagliga lif,
sådant detta tett sig under olika tider och
förhållanden.
Man rör sig äfven under
historieundervisningen kanske mera än under någon annan
med saker och termer, som man för ofta tror,
att barnen förstå, men hvarom de helt visst
mången gång hafva mycket märkvärdiga begrepp
och föreställningar, i fall man vill närmare
undersöka saken. De läsa t. ex. på snart sagdt
hvarje sida om krig och fältslag. Skulle man
nu göra sig besvär med att i detalj utfråga
några af dessa barn för att få reda på de
föreställningar, som de göra sig om ett fältslag,
så skulle man nog få fram mycket
besynnerliga funderingar. De hafva läst om det ena
fältslaget efter det andra; de tro sig naturligtvis
veta, hvad det är, och läraren tror så med.
Enda sättet att bibringa barnen något riktigt
begrepp härom är att äfven här gå i detalj
och på sådant sätt konkretisera saken. Om i
en läsebok ett eller två fältslag vore i detalj
utförda och gången af detsamma vore
tydliggjord med teckningar, så skulle därigenom ett
helt annat ljus kastas öfver deras uppfattning
af ett krig. (C. G. Bergman.)
Dessa i olika riktningar gående förslag
visa, att frågan om historieundervisningens
bedrifvande väl behöfver grundligen
diskuteras af ungdomens och den nationella od
lingens vänner. Det förefaller oss, som om
alla de framställda förslagen innehölle
element, nödvändiga för historieundervisningens
upphjälpande. Största vikten ligger dock
otvifvelaktigt därpå, att lärarnes duglighet för
ämnets meddelande höjes, och att till deras
förfogande ställes dels en lärobok, som kan
göras kär för barnen och dels eri
prepa-rationshandbok, ur hvilken de kunna hämta
sitt dagliga behof af stoff för sina
detaljskildringar ur historien. Detta stoff kunna de
nämligen ej bära förvaradt i sitt minne.
Lärarens muntliga framställning är och förblir
helt visst det förnämsta medlet att göra
fosterlandet kändt och älskadt af barnen.
Vidare behöfves för detta ämne, så väl
som för andra, åskådningsmateriel, hvilken
nu nära nog helt och hållet saknas.
De för barnen behöfliga iäsestyckena i
historia borde finnas i folkskolans läsebok.
Men att tillräckligt många lämpliga sådana
icke finnas i den nu använda, omarbetade
läseboken, det skall villigt medgifvas.
Innan denna uppsats afslutas, böra äfven
de tre inspektörer få ordet, som tyckas
finna den nuvarande historieundervisningen
i folkskolan god nog:
Genom öfverblickar på de olika periodernas
skaplynne förmå rätt många lärare att med
de små kurserna bibringa sina lärjungar rätt
god insikt uti händelsernas och utvecklingens
gång. Äfven åt kulturhistorien ägnas nu mera
uppmärksamhet än förr, hvarvid lärarne vid
denna likasom vid andra delar af historien göra
bruk af det stoff, som läseboken lämnar.
(/. A. Thunberg.)
I historia har undervisningen gått märkbart
framåt. I de flesta skolor meddelas en god
och nöjaktig undervisning i fäderneslandets
historia. Man skönjer nästan allestädes ett
allvarligt bemödande att göra undervisningen
lefvande och ägnad att väcka kärlek till
fosterlandet. Man fäster icke längre hufvudsakliga
vikten vid namn, årtal, krig och krigiska
bedrifter; man söker ock bibringa barnen
kännedom om landets utveckling i odling och
civilisation. Man skildrar för barnen icke blott
krigets hjältar utan ock stormännen i fredliga
värf. Några särdeles grundliga och mera
omfattande kunskaper kan man dock icke
meddela under den för detta ämne knappt tilltagna
tiden. Grundligast genomgås den lutherska
tiden, flyktigare beröras de hedniska och
katolska tidehvarfven. (C. G. Åström.)
- - - Valda berättelser ur
fäderneslandets historia hafva blifvit i många folkskolor
framställda för de nedra årsklassernas barn,
hvilka däraf varit mycket intresserade och haft
verklig behållning. (J. N. Agardh.)
Om dessa omdömen, hvilka betydligt
afvika från flertalets, bero på en allt för
välvillig syn på tillståndet i skolorna och på
en icke ovanlig benägenhet att generalisera
undantagsfall eller därpå att ämnet verkligen
uti inspektionsdistrikten i fråga bedrifves
med mera lif och lust - detta kan tyd-
ligtvis ej afgöras utan en närmare
undersökning af saken på ort och ställe.
-d.
Från hinsidan Östersjön.
i.
Berlin den 15 juni 1896.
Nog hade jag hört, att det skulle vara
svårt att erhålla tillträde till de tyska skolorna.
Men att det var förenadt med så många
svårigheter, det hade jag dock aldrig
kunnat tänka mig.
Då jag dagen efter min ankomst hit
uppvaktade minister Lagerheim för att hos den
svenska beskickningen afhämta det utlofvade
rekommendationsbrevet, erhöll jag till svar,
att någon anhållan från Sverige om ett
sådant för min räkning ej kommit
beskickningen tillhanda, och att det kunde dröja
flera veckor, innan jag genom myndigheterna
här kunde erhålla en officiell tillåtelse. Minister
Lagerheim var emellertid mycket
tillmötesgående och lofvade att göra hvad han kunde,
för att jag så snart som möjligt skulle få
bese skolorna, och skulle jag följande dag
få veta, huru saken komme att gestalta sig
för mig. -. I parentes sagdt erhöll jag vid
detta besök af ministern ett kort,
hvarigenom jag fick tillträde till tyska riksdagens
förhandlingar, och var jag samma dag en
stund där. Fin plats hade jag: på
diplomatläktaren bredvid kejsarens loge och med
en son till furst Hohenlohe såsom granne!
De tyska riksdagsmännen sitta som bekant
efter partier: socialisterna längst till vänster
om talmannen, därefter de liberala, sedan
centern, så regeringspartiet och slutligen
högern.
Då jag följande dag ånyo uppsökte vår
minister, hade depeschen från Sverige lyckligtvis
kommit, och nu erhöll jag en skrifvelse,
hvarmed jag skulle gå till borgmästaren för
att erhålla hans tillåtelse och underskrift.
Från borgmästaren visades jag till »Schulrath»
Bertram, af hvilken jag ändtligen fick den
skrifvelse, som för mig genast öppnat
skol-dörrarna. LTtan en sådan äro de för
främlingar obevekligt stängda.
Innan allt blifvit klart, hade emellertid
3 dagar förflutit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
