Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (765.) 26 augusti 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
498
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
ligheter. Prestafverna fördes af apotekare
von Sydow och folkskolläraren Sandqvist.
Jordfästningen förrättades i kyrkan af
kontraktsprosten J. Vallinder, som därvid talade
öfver l Kor. 15: 26 samt höll vid båren
ett längre tal, hvari han i hjärtevarma ord
skildrade H:s lifsgärning, hans goda
förhållande till förmän och kamrater m. m.
Därefter utfördes altartjänst med mässning
af pastorsadjunkten C. A. Lönnerblad. Från
orgelläktaren sjöng en kör af skolflickor
»Stilla skuggor» och en trio af lärarinnor
»Mitt lif är en våg». Kyrkan var till
trängsel fylld, och stora människoskaror, som
ej fingo rum i templet, bidade under tiden
tålmodigt utanför på torget. Vid grafven
sjöng den nämda trion »Snabba äro lifvets
stunder» och en blandad kör af lärare och
lärarinnor »Ljuft är att hamna». Bland
den rika blomster skörd, som medföljde,
märktes kransar från de sörjande
kamraterna i staden, skolrådet,
folkskoleinspektören Fr. Anderson, de båda
frimurarelogerna, »Jultorntarne», den dödes skolklass
m. fl. Äldre personer sade sig knappast
ha skådat en så högtidlig begrafning i
Halmstad förr, ett vältaligt vittnesbörd om det
anseende den döde åtnjutit och den saknad
hans bortgång framkallat. S.
FÖR DAGEN.
En allmänt medborgerlig
examen.
2.
Den antipati mot examensväsendet,
som man återfinner hos så godt som
alla mera klarsynta skolmän, har sin
naturliga förklaring i den kolossala
öf-verskattning, som för öfrigt från nästan
alla håll ägnas detsamma.
Om denna öfverskattning endast vore
en opinionssak, skulle den omöjligen
kunnat gifva anledning till en dylik
antipati. Examensväsendet skulle då ej af
en mängd framstående pedagoger
kommit att betraktas såsom ett farligt
vidunder, ett slags kinesisk drake, som
borde helt och hållet utrotas. Att sådana
meningar kunnat vinna anklang beror
helt visst därpå, att examensväsendet
under inflytande af nämda opinion
erhållit en ställning, hvarifrån det
behärskande och förvridande kunnat ingripa i
skollifvet samt i väsentlig mån äfven i
samhällslifvet.
För det första i skollifvet. Eller hvem
kan neka, att examinerandet ända intill
det yttersta af dessa dagar varit vår
undervisnings afgud? Är det icke
fortfarande efter examinerandets förlopp och
utgång, som vi och våra lärjungar
förnämligast bedömas? Äro icke den
»praktiska» pedagogikens hufvudfrågor allt
framgent följande: 1) Hvad skall
uppvisas? 2) Hvad måste inpräglas? 3)
Hvarpå böra följaktligen lärares och barns
bemödanden i främsta rummet vara
riktade? 4) Hvartill bör alltså lejonparten
af skolarbetet och skoltiden användas?
Huru dessa frågor i allmänhet besva-
ras är bekant. Svaret visar, att hvarje
verkligen genomgripande förbättring af
vår barnaundervisning, hvarje
fördjupande och förinnerligande däraf, måste
innebära en frigörelse från
examensväldets förkväfvande och förkrympande ök.
Utan en sådan är den helt enkelt
otänkbar.
Hvad som är pedagogiskt bakvändt
brukar i allmänhet äfven vara socialt
bakvändt. Så ock här.
Examensöfver-skattningens inverkan på skollifvet är
fördärfligt, men dess inverkan på
samhällslifvet är om möjligt ännu
fördärf-ligare.
Om den hufvudsakligaste garantien för
duglighet ligger i ett visst minnes- och
begreppsförråd samt en viss andlig
»träning», så ligger det antagandet
utomordentligt nära till hands, att duglighetens
storlek måste blifva beroende af detta
förråds mått och denna »tränings» grad.
Då nu dessa senare, enligt gängse
betraktelsesätt, väsentligen bero på den till
deras förvärfvande använda tiden, så kan
det icke förundra, att första följden af
examensgarantiernas öfverskattning måste
blifva en allmän sträfvan att få den till
examensförberedelser anslagna tiden i
möjligaste mån förlängd.
I vårt land ha vi kommit ett godt
stycke framåt på denna väg. Vi och
finnarne hafva ju en 11-årig kurs för
läkare: vi våga naturligtvis icke släppa
dem på oss, innan de genomdissekerat
hvarenda liten bit af vår lekamen, och
därtill kräfves tid. Studentexamen
börjar allt mer göras till inträdesvillkor på
nästan alla möjliga praktiska banor:
apotekarens, tandläkarens, ingeniörens
m. fl. Ja, utan hvita mössan anses man
numera knappast kompetent att lära sig
försegla postpåsar och sortera bref,
stämpla biljetter och öfvervaka
vagnskopplingen vid våra järnvägsstationer
m. m.
Meningarna kunna vara delade om,
huruvida hela denna sträfvan ens är
välment. Oskyldig är den i alla händelser
icke.
För det första innebär det ett
oerhördt slöseri med arbetskraft och
arbetstid att på sådant sätt med flera år
försena ungdomens inträde i det praktiska
lifvet. Lika klart som det är, att barnen
böra få förblifva barn och icke i förtid
utkastas i förvärfsarbetet, och lika villigt
som man måste medgifva, att den
half-vuxna ungdomen ofta ej kan vara
mogen för ett definitivt val af lefnadsbana,
lika uppenbart synes det vara, att detta
val ej bör uppskjutas till långt in i den
vuxna åldern. Naturen själf gifver här
den mest otvetydiga fingervisning. Är
det något gry i den unge, så vet han i
allmänhet vid 15-16 års ålder ganska
väl hvad han lämpar sig för samt längtar
att få pröfva sina krafter därpå. Att
tillbringa flera år efter denna ålder med
allmänt förberedande skolstudier, utan
något medvetet mål och utan tanke på
någon viss verksamhet, är ett missgrepp
så stort, så stridande mot ungdomens
natur, att det vill mycket till för att
denna ej skall taga knäcken därpå. De
få, som hafva vetenskaplig begåfning,
vilja i tid in på sitt specialstudium, och
på den stora mängden, som är anlagd
för praktiska göromål, måste det verka
i hög grad slappande att under åratal
kvar-hållas på skolbänken, medan sinnet brinner
af lust att komma ut och få något att
beställa. Lindrigaste följden af ett
dylikt missgrepp måste blifva den rubbning
af jämvikten mellan de teoretiska och
praktiska förrnögenheterna, som
Shakespeare uttryckt med de bekanta
ham-letska orden:
Så går beslutsamhetens friska hy
i eftertankens kränka blekhet öfver.
Ej sällan torde verkningarna blifva
ännu svårare. De förmögenheter, som
icke användas, kunna lätt förtvina; den
verksamhetsdrift, som år efter år
under-tryckes, kan så småningom dö bort, och
då vid 20 års ålder de rent
grundläggande allmänstudierna omsider äro
afslutade, kan det mycket väl hända, att
den unge »icke vet just något, som han
vill bli»; han är lika nöjd åt alltihop
och är redo att drifva in på första bästa
bana, som hans pappa eller slumpen för
honom utpeka. Understundom hör man
påstås, att så skall vara förhållandet med
en ej obetydlig del af våra svenska
studenter. Är detta sant, så visar det, att
nu rådande examensväsende medför en
ofantlig förlust icke allenast af
arbetskraft och arbetstid utan - hvad mera
är - af frisk och ungdomlig arbetshåg.
Påtagligt är, att ungdomens försenade
inträde i det praktiska lifvet tillika
innebär en stor förlust såväl i
privatekono-miskt som i nationalekonomiskt
hänseende. »Produktionskostnaden» för en
student springer i medeltal upp till en
ganska rundlig summa. För den
enskilde medför den långa studietiden ofta
en tryckande skuldbörda, en beroende
ställning, förringad möjlighet att bilda
familj o. s. v. För näringslifvet i det
hela är det en svår olägenhet, att
betydande kapital årligen undandragas
detsamma och i stället användas för ett
ändamål, som måste anses icke allenast
improduktivt och opraktiskt utan rent af
missriktande. Alldeles uppenbart är
därjämte, att det i intet afseende kan
betraktas som fördelaktigt, om man genom
en obehöflig ökning af
utbildningskostnaden och den allmänna skuldsättningen
skapar en tjänstemannaklass, som träder
ut i lifvet med högre pretentioner än
nödigt är. Sådant ligger i ingens
intresse: hvarken i den tjänstsökandes
eller den enskilde arbetsgifvarens eller i
kommunens och statens.
Allt detta må vara betänkligt, men
den svåraste följden af ifrågavarande
försenande ligger dock icke i slöseri med
penningar, icke i slöseri med tid, icke
ens i slöseri med kraft, utan fastmer i
den malplacering, den felaktiga
fördelning af befintliga kraf ter y hvartill det
i stor utsträckning måste gifva
anledning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
