Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 42. (772.) 14 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
590
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 42
des och spanns till garn. Detta »nappande»
var de många barnens sysselsättning under de
långa vinterkvällarne. Man samlades i den
låga salen kring det stora bordet, och under
det modern sysslade med olika värf och fadern
ofta för barnen läste något lärorikt och
roande, höllos de ungas fingrar ifrigt i gång
medelst de små lapparne. Undan gick
arbetet med lust och glädje. Och hur
lycklig och förnöjd kände sig ej den, som
lyckats få fatt i ett ej allt för mycket
stop-padt strumpskaft! Hvad uppnappandet då
gick undan och högen blef stor!
I närheten af prästhuset var en vägknut,
där flera vägar sammanlupo. I följd däraf
fick man ofta besök af främlingar. Dessa
utgjordes till största delen af kringvandrande
gesäller.
Man lefde nämligen under denna tid ännu
i den s. k. gesällvandringens tid. Hvarje
gesäll måste ju ännu i midten af vårt
århundrade då och då draga vida omkring i
riket för att utbilda sig i sitt handtverk
eller för att skaffa sig arbete. Det var
naturligt, att detta kringflackande lif måste
menligt inverka på gesällernas moraliska
vandel. »Deras anseende i bygderna var
därför just ej heller synnerligen stort,
liksom deras yttre ofta nog ingaf föga
förtroende, ehuru hvarken ränseln eller den
oumbärliga knölpåken fattades.»
Gesällerna kunde således icke vara
särdeles välkomna i de hem, som de under
sina vandringar hedrade med sina besök.
Och detta så mycket mindre, som denna
ström af vandrare hela året igenom oafbrutet
varade och därtill understundom var
öfvermåttan stark. Som deras uppförande
dessutom ofta lämnade åtskilligt öfrigt att önska,
inträffade det ej sällan, att man på många
ställen vägrade dem natthärberge. Detta
hände dem likväl aldrig i Palmgrens hem,
ehuru detta utom köket endast bestod af
ofvannämda stora sal och två mindre rum.
Vid jul- och midsommartiden, då
gesällströmmen var som starkast, kunde
prästhuset ofta natt på natt få inhysa tio till tolf
vandrare af ofvannämda slag. Naturligtvis
var det omöjligt att bereda sängplats för så
många gäster; de fingo vara glada, om man
kunde härbergera dem sida vid sida, tätt
packade på golfven. »En jul under sträng
köld kommo på en gång så många gesäller,
att det stora salsgolf vet ej förslog, hvarför
man äfven fick taga sin tillflykt till pastorns
och hans frus sängkammargolf.»
Huvu föga angenämt det än var för det
goda prästfolket, framför allt för husmodern,
att »natt efter natt veckor i rad» mottaga
och härbergera dylika vagabonder, som till
på köpet ofta voro utsvultna, förfrusna,
trasiga, såriga och med allsköns ohyra och
smuts inpyrda, tröttnade dock pastorn och
hans hustru aldrig att utöfva sin
storartade gästfrihet. Både pastorn och hans
fru hade ju läst sitt evangelium och hade
däraf lärt, att deras Herre och Mästare,
som intet ägde, dock gick omkring och gjorde
väl emot alla och halp alla. Borde väl då
de; som ville vara hans rätta lärjungar,
och som dock ägde ett prästbol, om än så
litet, underlåta att efter förmåga bispringa
sin nödställda nästa. De kände, att de så
mycket mindre kunde göra detta, som de
inför vår Herre erkände sig själfva vara,
»om just ej vandrande gesäller, så dock
gäster och vandringsmän här på jorden».
Därför »härbergerade, tröstade,
förmanade och plåstrade prästen och hans hustru
kväll efter kväll den ena skaran efter den
andra af dylika vandrare. Erhöllo de ingen
annan tack, så togo de med glädje emot
ett: ’Gud välsigne frun och vördig pastorn.’
Trots den stora välgörenhet, som utöfvades
af det fattiga prästfolket, hade detta dock
att glädja sig åt, att mjölet i skäppan icke
förminskades och oljan i krukan icke
upphörde att rinna.»
De vandrande gesällerna,, det vare sagdt
till deras heder, gjorde aldrig i prästgården
den minsta åverkan eller tillägnade sig där
den minsta småsak. När några nykomna
vandrare sågo mer än vanligt misstänkta ut,
plägade pastorn, innan han gick till sängs,
till dem öfverlämna sina nycklar med dessa
ord: »När herrarne nu äro så många, får
jag bedja eder vara så goda och ansvara
för att ingenting förfares under natten.»
Pastorns höfliga tilltalsord innebar ingen
ironi utan härflöt ur den fina kännedom om
människonaturen, som en äkta andans man
under utöfningen af sitt prästerliga kall och
förtroliga umgänge med människors barn
oftast lyckas förvärfva sig. Att af den
vördade pastorn tituleras för »herrar» var
ägnadt att hos gesällerna uppväcka både
förvåning och s j älf aktning. De voro
nämligen annorstädes vana vid helt andra
tilltalsord än »herre». Ännu mindre voro de
vana vid att man, på ett så förtroendefullt
vis som pastorn, vågade vädja till och lita
på deras heder, rättskänsla och ärlighet.
Dessa vandrande gesäller beredde dock
ofta pastorns barn, framför allt sönerna, ett
särdeles stort nöje. De unga lyssnade
nämligen med största intresse till berättelserna
om de märkvärdiga äfventyr, som gesällerna
under sina vandringar antingen själfva
upplefvat, eller som de sade sig hafva
upplefvat eller varit vittnen till. Ett lika stort,
om icke större, intresse och nöje hade
gossarne i att få beskåda och röra vid alla
de härligheter, verktyg och redskap, som
gesällerna brukade bära i sina ränslar.
Gossarne tröttnade ej heller någonsin att fråga,
hvad det eller det verktyget dugde till samt
huru det skulle nyttjas.
En dag kom till prästgården en stackars
gesäll, som med möda släpade sig fram.
»Stackars vän, han kan ju icke gå», yttrade
den gode pastorn deltagande. »Nej,
ledamöterna mina äro så skavanka. Det är
gikten, som anfäktar mig.» - »Hvad är
herras yrke?» – »Bokbindare.» – »Om
herrn vill lära mina gossar detta yrke, kan
herrn stanna här en tid och sköta om sig,
- men med ett villkor: herrn får icke
supa!» Den gamle gesällen lofvade detta
och höll ord, huru svårt det än ibland var
för honom att stå fast vid sitt löfte.
Efter detta samtal skedde den vid dylika
gästers mottagande sedvanliga behandlingen.
Gesällen »badades, påkläddes en gammal
aflagd prästrock, dito byxor och öfriga
tillbehör, och sedan den hungriga magens kraf
blifvit tillfredsställda, inrättades med hjälp
af ränselns innehåll en provisorisk
verkstad».
Ett muntert men sträfsamt lif började
därefter för gossarne. För hvarje dag,
omedelbart efter lästidens slut, rusade de
in i bokbinderiverkstaden för att där arbeta.
»Både lärare och lärjungar gjorde därunder
sitt bästa. Här klistrades och häftades,
här gjordes hörn och ryggar, här målades
gamla tidningar till omslagspapper på
pärmarna, där fabricerades pappaskar, som
’aldrig skulle gå sönder’ o. s. v. Pastorns
böcker paraderade snart på hyllorna i nya
uniformer.» Gossarne hade fått öfning och
färdighet i ett nyttigt yrke, och den gamle
gesällen hade fått hvila upp sig och sköta
om sina giktbrutna ben till de nya
vandringar, som förestodo honom.
Men bokbindaregesällen var ej den ende
af dessa vandrare, som gaf den småländska
prästens söner undervisning i handtverk.
Detta fingo äfven andra, såsom svarfvare,
träsnidare och - bagare göra. Den sistnämde
kom till prästgården kort före jul. Sedan
pastorn fått veta hans yrke, yttrade han:
»Det var förträffligt. Här stundar i
dagarna det stora julbaket. Vill herrn stanna,
så räcka nog kakorna till för herrn också,
och mina gossar få lära sig baka.» -
Förslaget antogs, hvarefter mannen
tvättades, klipptes, putsades. En af de gamla
prästrockarna måste, trots prästfruns
protester, ånyo fram,, för att bekläda »läraren i
att baka».
Icke en enda af den gode pastorns söner
blef dock framdeles hvarken bokbindare,
snickare, svarfvare, bagare eller ens artist.
Ty äfven en kringvandrande artist hade på
ofvannämda sätt och villkor blifvit
mottagen som gäst hos den människovänlige
pastorn. Men i alla fall hade dock gossarne
haft både nytta och nöje af att få en
inblick i så många olika yrken. Kanske har
ock en framtidstanke på detta sätt
obemärkt arbetat sig fram och växt upp i den
lilla småländska prästgården. »Måhända har»,
säger nämligen rektor Palmgren i sin
skildring af sitt fädernehem, »den svenska
Skolslöjden där slagit sina första rötter.»
Sin första undervisning erhöll Palmgren
liksom sina bröder i den gamla pedagogien
under faderns ledning. Vid sonen Karl
Edvards nionde år fick fadern utbyta
föreståndareskapet för Vrigstads pedagogi mot
komministersämbetet i Hinneryds församling
i sydvästra Småland. Landsvägar från
Skåne och Halland korsa här hvarandra,
hvadan beröringen med gesäller blef af ungefär
enahanda art som i Vrigstad.
Äfven i det nya hemmet fick den
blifvande rektorn fortsätta sina studier under
faderns ledning, tills han sattes i A^äxjö
gymnasium, där han tillbragte omkring
tvänne år.
Hvad han fått se, höra och erfara i
föräldrahemmet, måtte dock tidigt gjort honom vaken
för det praktiska lifvet och dess
förhållanden samt skärpt och utvecklat åtskilliga
egenskaper, som gjorde, att han i det
praktiska lifvets växlande best}T och svårigheter
alltid haft blicken öppen och vaken samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
