Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 44. (774.) 28 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r U
SVENSK LÄRARETIDNING.
619
uppmärksamhet följa det helas gång, dels
gjort en del af skolans angelägenheter
till föremål för gemensamma
rådplägningar mellan samtliga vid densamma
anställda lärare och lärarinnor. Man har
- i vårt land liksom i utlandet -
nödgats införa Öfverlärare- och
kollegie-iusd-tutionerna, och uppenbart är, att våra
stadsfolkskolors framtid är i väsentlig
mån beroende af det sätt, hvarpå dessa
båda institutioner komma att utveckla
sig.
Gifvet är emellertid, att den
enhetlighet, som genom öfverlärare och
kollegier åstadkommes, icke kan blifva
fullkomlig. Det kan icke undvikas, att då
den enskilde läraren skall i större eller
mindre grad mottaga normerna för sitt
handlingssätt dels från en öfverlärare,
dels från ett kollegieflertal, så kunna de
för honom och följaktligen äfven för
hans verksamhet icke hafva fullt samma
värde, som örn de framsprungit helt och
hållet ur hans egen individuella
öfvertygelse. Den enhetlighet, som genom
nämda institutioner står att erhålla,
kommer alltid att hafva en viss
Utvärtes karaktär och kan på grund
häraf aldrig fullt ersätta den enhetlighet,
som har sin grund i lärarepersonligheten.
Denna senare är och förblir vid
skolarbetet det förnämsta, och om den
genom organisationen instänges inom
snäf-vare gränser än alldeles nödvändigt är,
så är fara vardt, att organisationen gör
mera skada än gagn.
De personer, som, utan att själfva vara
lärare, dock hafva med skolarbetets
anordning att beställa, löpa vanligen stor
fara att förbise denna synpunkt.
Organisationen blir Tör dem gärna det
väsentliga, lärare och lärarinnor blifva endast
hjul och kuggar i den stora mekanismen.
Ett synnerligen slående uttryck synes
oss detta betraktelsesätt hafva erhållit
uti de beslut, som skolstyrelser
understundom fatta rörande de grunder,
enligt hvilka klassernas fördelning på de
befintliga lärarekrafterna skall äga rum.
I en af våra sydligaste städer (Ystad) har
skolrådet nyligen beslutat, att den
egentliga folkskolans fyra årskurser skola
om-händerhafvas af hvar sin särskilda lärare,
så att en ständigt skall läsa första
årskursen, en annan ständigt andra
årskursen o. s. v.
Huruvida denna anordning tillika skall
innebära ett slags rangordning de olika
lärarne emellan är en fråga, som vi här
vilja lämna å sido, ehuru den genom
sitt inflytande på sammanhållningen och
den goda andan samt därmed äfven på
uppfostringsverksamheten kan vara
ödesdiger nog. Men alldeles påtagligt synes
det oss vara, att nämda anordning innebär
en degradering af samtliga lärare.
Skolrådet har uppenbarligen vid fastslåendet
däraf betraktat lärarne uteslutande
såsom undervisare, icke som uppfostrare,
såsom kurs-inpräntare, icke som
barnaledare.
Sant är visserligen, att icke alla passa
lika väl för alla stadier. Det finnes helt
visst somliga lärarinnor, som alldeles
afgjordt lämpa sig för
småskoleklasserna, och mången erfaren pedagog är till
och med af den öfvertygelsen, att just
för dessa klasser kräfves den djupaste
pedagogiska begåfning, den finaste och
rikaste allmänbildning. Lika visst torde
ock vara, att andra lärare och
lärarinnor genom sin naturanläggning äro
närmast hänvisade till de öfvergångsår
mellan barndom och ungdom, som utgöra
den högre folkskolans rätta ålder. Då
härtill kommer, att småskolepersonalen
på grund af rent ekonomiska skäl tills
vidare utgör en kår för sig, samt att för
undervisningen i »högre folkskolan» eller
»folkskolans högre afdelning» (där sådan
finnes) kräfvas studier, hvilka åtminstone
ännu ej ingå i den allmänna
lärarebild-ningen, så torde det vara
förklarligt, att man i allmänhet gör en viss
skillnad mellan de lärarekrafter, som
användas i småskolan, i den egentliga
folkskolan och i den högre folkskolan.
Men hvilka skäl, som skulle kunna
anföras för uppdragandet af en absolut
gräns mellan lärarne vid den egentliga
folkskolans skilda årsklasser, det är för
oss en gåta. Den lärare, som rned
fördel kan användas för 9-10-åringar,
han kan helt visst ock med fördel
användas för 10-11-åringar.
Bland de anmärkningar, som blifvit
riktade mot vår svenska folkskola och
dess lärarekår, torde ingen förtjäna
större uppmärksamhet än den, att
inpräntandet af vissa kurser i
kristendomskunskap, räkning, geografi, historia o. d.
blifvit till den grad betraktadt såsom
hufvudsak, att påverkandet af barnets
känslo- och viljelif blifvit i hög grad
förbisedt och försummadt. Huru pass
grundad denna anmärkning må vara
är naturligtvis icke lätt att bedöma.
Men nekas kan ej, att frestelsen legat nära
till hands, samt att mången lärare och
lärarinna stelnat i den uppfattningen,
att inpräntandet af »den föreskrifna
kursen» vore hans eller hennes
egentliga uppgift, och att om barnet blott vid
årets slut »gjorde skäl för sin kurs», så
vore uppgiften väl fylld; hvad som
följde efter komme honom eller henne inlet
vid, det blefve en annans sak.
Lika visst är emellertid, att intet skulle
kraftigare bidraga till utbredandet och
befästandet af denna tröstlöst tomma och
ytliga uppfattning af lärareverksamhetens
ändamål än det allmänna
genomförandet af en sådan anordning, som den
ofvan omtalade. Blir hvarje lärare
instängd inom den trånga ramen af en
enda kurs, som han år efter år måste
återupprepa, så måste l han förr eller
senare falla ett offer för slentrianen och
antingen försjunka i intresselöshet eller
för sitt intresse nödgas söka andra föremål
än sådana, som sammanhänga med
skolarbetet. Får han aldrig personligen erfara
frukterna af sitt undervisningsarbete, de
goda såväl som de onda, så kan han
aldrig göra några verkliga erfarenheter
och förblir ständigt i saknad af den
hufvudsakligaste sporren till förbättring
och förkofran. Och hvad mera är -
blir hans verksamhet en gång för alla
bunden vid de och de bladen i den och
den läroboken, så kan det icke undgås,
att inpräntandet af dessa blad måste så
småningom blifva för honom det
primära och väsentliga; de barn åter, i
hvilka de skola inpräntas, kunna ej
blifva annat än det sekundära och
tillfälliga. Han blir en kurslärare, icke en
barnalärare - en inpluggare, icke en
ut-vecklare.
Vi tro, att skolstyrelserna skulle göra
väl, om de vid sina beslut hade blicken
öppen för denna stora fara. På vackra
talesätt om lärarens personlighet såsom
det viktigaste och förnämsta af allt lida
vi i vår tid ingen brist, men önskligt
vore, att skolans myndigheter genom de
anordningar, som af dem vidtagas, icke
måtte faktiskt reducera dessa vackra
talesätt till en tom fras.
Det andra ålderstillägget.
I n:r 36 refererades åtskilliga
domkapitels- och länsstyrelseutlåtanden med
anledning af riksdagens skrifvelse i
lönefrågan. Under de senaste veckorna
hafva ytterligare en del dylika utlåtanden
afgifvits af myndigheterna.
Hernösands domkapitel tillstyrker ett
audra ålderstillägg åt såväl lärare som
lärarinnor att utgå efter 10 års oförvitlig
tjänstgöring.
Det torde – yttrar domkapitlet - vara
allmänt erkändt, att ett andra ålderstillägg är
högeligen önskvärdt, särskildt för lärare,
alldenstund dennes växande familj
oundgängligen kräfver, att jämväl inkomsterna ökas,
och det icke är hälsosamt för undervisningen,
om läraren nödgas att för sitt och de sinas
uppehälle se sig om efter biförtjänster.
Huruvida detta nya ålderstillägg är lika
nödvändigt för lärarinnor, därom äro
åsikterna delade. Å ena sidan kan det synas, som
om lärarinnorna vid folkskolorna, hvilka i
vanliga fall äro ogifta, borde kunna åtnöjas
med något lägre lön än lärare, men å andra
sidan hafva lärarinnorna genomgått samma
förberedande utbildning, de utföra samma
arbete och äro i alla öfriga afseenden likställda
med lärare. Domkapitlet anser det alltså med
rättvisa och billighet mest
öfverensstämmande, att rättigheten till ett andra ålderstillägg
utsträckes jämväl till lärarinnor.
Domkapitlet anser, att det andra
ålderstill-lägget bör belöpa sig till 100 kr. och med 2/3
utgå af staten och med V3 af skoldistriktet,
Koster höja sig visserligen för, att det nya
ålderstillägget skulle till hela sitt belopp utgå
af staten, men domkapitlet kan för sin del
icke tillstyrka en sådan anordning, emedan
man därigenom skulle kornma in på en väg,
som, om clen fortsattes, skulle leda därhän,
att folkskolorna upphörde att vara en
församlingens angelägenhet och öfver ginge till
en statsinstitution. En sådan förändring vore
att förrycka folkskoleväsendet ifrån den grand,
hvarpå det uppstått och hittills utvecklat sig.
Skara domkapitel tillstyrker likaledes ett
andra ålderstillägg åt folkskollärarne efter
10 års väl vitsordad tjänstgöring ocli
förordar, att denna höjning äfven utsträckes till
folkskollärarinnorna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
