Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 47. (777.) 18 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
662
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 4-7
samt den härmed sammanhängande
uppfattningen af folket såsom ett mer eller
mindre passivt verktyg i »öfvermänniskornas»
händer.
Tidigt möter man därför hos Tegnér den
fordom hos intelligensaristokrater (numera
vanligen blott hos inbillade sådana) gängse
uppdelningen af samhället i en ledande klass
med »lärd» bildning och en ledd klass ined
»folklig» bildning. I hans den 12 juni
1826 å Växjö domkapitels vägnar afgifna
utlåtande rörande folkundervisningen läser
man härom följande lika betecknande som
retoriskt klingande ord:
Med innanläsning, kristendomskunskap och
grunderna af skrif- och räknekonsten anser
konsistorium svenska bondens hufvudsakliga
uppfostran vara gjord. Härmed hjälper han
sig för det mesta fram både i lifvet och i
döden. Hvad han därutöfver kan behöfva, lär
han sig i en bättre skola än den
ambulato-riska, i lifvets och erfarenhetens skola. Sin
naturvetenskap inhämtar han af naturen själf,
vid hvars bröst han hvilar, sin teknologi af
öfning och handläggning, sin
fosterlandshistoria af minnet, som lefver på folkets läppar.
Svenska allmogens karaktär af klart
moder-vett och oförvillad omdömesgåfva är
tillräcklig för att upprätthålla hans rang såsom
riksstånd i ett fritt samhälle och bör icke för
någon pedagogisk spekulation af ventyras,
kanske uppoffras. Med en lärdt bildad allmoge
kan ingen stat bestå, och med en halflärd är
ingen belåten.
Samma tankegång, delvis t. o. m. klädd
i samma ord, återkom äfven i Tegnérs
senare uttalanden om folkskolan samt erhöll
sitt mest tillspetsade uttryck i hans bekanta
konsistoriebetänkande af den 31 juli 1839*.
Och denna grundåskådning behöll han så
länge han lefde.
Ända till det stora brytningsåret 1825
synes Tegnér i fråga om de klassiska
skolstudierna hafva intagit samma ståndpunkt
som Agardh. Detta ehuru han själf just
under dessa sin krafts dagar innehade
profession i grekiska språket och litteraturen.
Med anledning af ett väckt förslag om
indragning af nämda profession yttrade han
i ett anförande till Lunds konsistorii
protokoll 1824 bland annat följande:
^Jag tvistar icke med dem, som påstå den
så kallade klassiska litteraturens umbärlighet
för bildningen. Jag erkänner gärna, att
numera, sedan dess hufvudsakliga idéer ingått
i allmänna tänkesättet, mycken bildning kan
finnas utan kännedom om hvarken latin eller
grekiska och i allmänhet utan all slags
akademisk lärdom. Men i den mån klassiska
litteraturen försvinner ur allmänna
bildningen, bör hon åtminstone äga ett änkesäte vid
universitetet.
I sitt kort därpå hållna afskedstal till
studenterna uttalade han sig i alldeles
samma riktning. »Mycken bildning, ja äfven
mycken verklig lärdom är möjlig utan
kännedom af de klassiska språken», och
dessas litteratur kunde numera sägas hafva
dragit sig tillbaka från den allmänna
bildningens område. Men just emedan denna
litteratur på ifrågavarande fält »gjort sig
själf umbärlig», borde hon äga en fristad
vid universitetet.
* Se härom närmare artikelföljden »Huru
folkskolestadgan tillkom», Svensk
Läraretidning 1892 n:r 23!
Hon är som Nilen, hvilken, sedan den gjort
fälten kring sig fruktbara, drar sig tillbaka
inom sin ursprungliga strömfåra. Men där
bör hon också rinna ogrumlad, en
konungslig flod, hvars åder aldrig förtorkas, hvars
källor ligga på mänsklighetens höjder.
Denna uppfattning, som ännu i vår tid
skulle anses ytterligt radikal, kunde
emellertid lika litet som Tegnérs frisinnade
åsikter i Öfrigt hålla stånd mot de förenade
inflytelserna från en förmörkad
själsstämning och nya personliga förbindelser. Hans
forna tro på människornas bildningsbegär,
på den mederna odlingens bildningskraft
och på de klassiska studiernas förmåga att
genom eget inneboende värde framgent häfda
sin plats gaf vika och ersattes af en djup
misströstan äfven på detta område. Redan
1826 förfäktade han den åsikten, att ingen
eftergift i fråga om läsningen af latin och
grekiska vid dåtidens läroverk var möjlig.
Huru alltså tiden vänder sig - sade han
- så kunna vi härpå ingenting låta afpruta.
Vi måste förskansa oss inom våra klassiska
fästningsverk. Icke en tumsbredd kunna vi
afstå af våra små och i sanning dyrköpta
eröfringar på forntidens grund.
En gång inkommen i denna
tankeriktning dref Tegnér - sin natur trogen -
densamma hårdt när till sina yttersta
konsekvenser. Han följde härvid blott den
allmänt reaktionära strömning inom
skolväsendet, som fann sitt mest helgjutna
uttryck i filologen Thierschs beryktade
arbete »Öfver lärda skolor», hvars
grundtanke var, att »de klassiska studierna
utgöra den egentliga kärnan, hvaromkring
sedermera all vetenskaplig och vitter, ja
äfven all moralisk(l) bildning bör sätta sig».
Oaktadt Tegnér - som vid sidan af
lärdom och poesi äfven ägde en god portion
sundt praktiskt »modervett» inombords -
ej kunde annat än medgifva, att dessa
teorier förrådde »någon partiskhet för de
klassiska studierna», blef han till den grad
betagen däraf, att han ansåg Thierschs
arbete för »det märkvärdigaste, som efter
Rousseaus Emile blifvit skrifvet i
undervisningsläran»! Han hyste ock starka
sympatier för den af Thiersch och Schelling
uPPgJorda skolordning för Bajern, hvars
syfte var att återföra undervisningen till
den punkt, där den stod vid 1700-talets
begynnelse. Och då nämda skolordning kort
efter sitt antagande blef afskaffad,
beklagade Tegnér detta på det lifligaste.
Det hade kunnat löna mödan försöka -
sade han - hvad en återgång till våra fäders
åsikt af skolan kunnat medföra. Ur den
skolan utgingo ofta ynglingar, som blefvo män i
staten och kyrkan, väl med mindre
mångkunnighet men också med mindre flärd, med
mindre slipad yta men också med mera inre
kraft. - - - De saknade mycket af den
vishet, som nu till billigaste priser hämtas
ur tidningar och konversationslexika, de visste
kanske ej hvarför åskan slår, hvarför gräset
växer; men de visste hvarför Leonidas föll
vid Termopyle, hvarför Sokrates tömde
giftbägaren, de visste hur Homerus sjöng, hur
Plato diktade, hur Tullius talte. De voro
mera främmande än vi i den yttre värld, som
omger oss; men de voro desto mera
hemmastadda i en värld, full af själfständighet, kraft
och skönhet, de voro förtrogna med de stora
skuggorna därinne. Det hade väl kunnat
löna mödan att försöka återgången till detta.
Med det gamla läroverket, sådant det
verkligen var, har denna poetiserande
framställning däraf ganska ringa gemenskap. Det
var sannerligen icke Hellenismens anda, som
lefde i detta läroverk. Och om möjligt lika
litet lefde den uti de efterbildningar, hvilka
de tyska gymnasialpedagogerna äflades att
åstadkomma. Det senare fick Tegnér under
sin resa i Tyskland 1833 nogsamt erfara.
Det gör ett nästan komiskt intryck att läsa
hvad han efter hemkomsten hade att härom
förmäla. Han kunde visserligen icke neka,
att särskildt de preussiska skolorna ganska
väl motsvarade hans nya ideal.
Preussen - skref han - representerar utan
all fråga den civiliserade världens intelligens.
Jag har haft tillfälle lära känna flera af dess
betydligaste läroverk, såväl universitet sorn
skolor, och kan icke neka, att de, nämligen
i den ensidiga riktning, hvari de utbildas, äro
förträffliga.
Men så vänder sig med nästa ord bladet
helt om, de doktrinära brillorna läggas å
sido, och den gamle Tegnér ser med sin
klara och praktiska blick ned på hela
lärdoms-flärden och finner på pricken hvad den är värd.
Skada endast - fortsätter han - att de arma
pojkarne samt- och synnerligen äro förläsna,,
att all ungdom och lefnadslust är bortträngd,
all gnista till ett själfständigt och originellt
lif f ork väfd från barndomen, och den arme
tysken genom sin uppfostran fördömd att vara
alla andra, aldrig får tid att vara sig själf,
med ett ord att hela nationen, åtminstone i
sina representanter ämbetsmännen, uppfostras
till lärda repertorier och hela staten
småningom öfvergår till en skolmästareanstalt. - Det
var dock intressant att på närmare håll få
betrakta allt detta och stiga ner i kratern,
hvarur den lärda lavan allt jämt uppstiger med
rök och dimma.
Dock - blott för en kort tid kunde
Tegnér numera på detta sätt höja sig öfver
»dimman» ; snart var han ånyo lika omhvärfd
däraf. Då till 1840 års riksdag en
läroverksreform förbereddes, och det blef
kunnigt, att kronprinsen var starkt intresserad
därför, gjorde Tegnér allt för att hindra
densamma. I bref till sina vänner förklarade
han nu, att »en annan grund för en
litterär bildning än den klassiska kan ingen
lägga» samt att latinet är »det bästa
bildningsmedlet, om icke det enda möjliga (!) för
gossen». G-ent emot Geijers yrkande, att
det borde uppskjutas till fyllda 12 eller 13
år, invände han, att »man sedermera aldrig
lär det»; det blir i så fall, tillade han,
»verkligen ingenting af hela lärdomen, och
den kan då lika så gärna förbigås». Det
undgick honom visserligen ej, att han i egen
person var ett uppenbart bevis på
motsatsen, men denna invändning affärdade han
sålunda:
Det är sant, jag själf började ännu senare,
men jag tviflar på att alla medföra min
fattningsgåfva, min arbetshåg och i synnerhet
mitt minne - sådant det var på den tiden
- till studierna.
För att afkyla kronprinsens
skolreforma-toriska ifver rådde Tegnér sin vän Heurlin,
som var statssekreterare för
ecklesiastikärenden, att skrämma honom med
prästeståndets missnöje. Detta stånd vore nämligen
under dåvarande förhållanden tronens
säkraste stöd, kanske dess enda: »men latin och
grekiska lämna vi icke, hellre dynastien».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
