Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 48. (778.) 25 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 48
SVENSK LÄRARETIDNING.
675
Metodisterna i religionen påstå - sade han -
att omvändelsen kommer på en gång, i ett
ögonblick, genom ett underverk af den helige ande.
Och ungefär på samma sätt vänta äfven
metodisterna i pedagogiken, att hvarje metod skall
göra underverk o;ch utan vidare besvär
nyskapa och förbättra läroverket. Visserligen
beror också undervisningens framgång
väsentligen på metoden, men det är ledsamt, att
just det väsentliga i metoden själf är det lif
och klarhet, hvarmed den uppfattas och
utöfvas. Hvarje nytt lärosätt, som föreskrifves,
börjar med att sätta läraren själf i.skolan,
och vanligtvis gör han sina egna studier
häri på lärjungarnes bekostnad. Dessutom
kan samma metod, som är förträfflig i den
enes hand, vara död och ofruktbärande iden
andres; ty huru skarpt svärdet är, beror dock
hugget hufvudsakligen på den arm, som
fö-ler - det. Det gifves ingen skicklig lärare/som ej
egentligen har sin egen metod, grundad på
hans lynne, hans erfarenhet, på arten af
läroämnet, på personligheten hos lärlingen. Hvarje
metod är god för läraren i den mån hon
passar honom, den är god för lärlingen i den
mån hon väcker och underhåller
uppmärksamheten och bibringar lust att lära. De
allmänna föreskrifterna i detta fall kunna vara
nyttiga,* men endast som anvisningar till fri
behandling, ej som bestämdt anbefallda
handgrepp. Det är med undervisningskonsten som
med poesien: den har sina allmänna regler,
ty annars vore den icke konst; men vid
utöfningen måste en oändlighet af
skiljaktigheter inträffa, ty annars vore hon icke en fri
konst. Och det är ett rön, att man i
allmänhet bäst och med mesta framgång
utöfvar hvad man själf uppfunnit.
Det främsta kraf Tegnér ställde på
läraren var emellertid, att han skulle drifvas af
aktning för och kärlek till barnet. »Gif akt»,
sade han, »haf vördnad för barnet! Det
ser icke alltid i boken, det ser äfven på
läraren, och det hör mycket..:- utom
skolan, » Och vid ett annat tillfälle yttrade
han:
Det gifves mycket skönt under den blå
himmelen; men jag vet intet skönare, renare,
tröstefullare att se på än ett välartadt barn
eller en ofördärfvad yngling. Betrakten dem
endast därnere, de små i synnerhet, de
vandrande blomsterlanden, de obevingade
paradisfåglarna! Där är intet moln på deras panna
utan ett återsken, som ligger kvar efter Guds
beläte, en aftonrodnad från paradiset. Huru
uppmärksamt, men också huru sorglöst blicka
de ej in i det ovissa, det stormiga lifvet! Ty
för dem finnes ännu ingen storm, som är
annat än en förbigående ilning, solen går ej ner
öfver deras förgängliga sorg, och bekymret
finner ingen ankargrund i deras hjärtan. Och
huru varmt är det icke där, huru liflig är ej
känslan af rätt och orätt, huru tappert
uppreser sig ej det unga sinnet mot våld och
förtryck, hvem det ock må drabba! Vill
du höra en billig dom, sade de gamla,
så låt -Mrnet döma; vill du förnimma
sanningen, "så låt de små få vittna. O, du
he-><liga ös&uld! Huru mycket är du ej bättre,
rikare, förnämare än vi! O, du saliga frid!
Hvarför är din blomningstid så kort i ett
människobröst? Men låtom oss glädjas däråt
så länge den varar, likasom vi glädjas åt en
stilla vårmorgon eller åt ett rosendoft, som
flyger förbi. Hvarför skulle vi ej älska de
unga? Komma de ej emot hvarje mänskligt
väsende med förtroende och vänlighet och
begära ingenting bättre än att ej bli
tillbakastötta? Fruktan och hatet måste planteras,
men kärleken växer vild i deras hjärtan.
Ingenting är lättare än att vinna deras
tillgifvenhet, när de endast märka, att man vill
dem väl; och det märka de genast på tecken,
som undfalla hvar och en annan, men aldrig
svika dem; ty barnets sinnen äro, liksom
vildens, skarpare och säkrare än våra. Saknas
nu denna ömsesidiga tillgifvenhet, då är sko-
lan en blott exercisplats, där allt sker
mekaniskt efter ett visst tempo.
De skönaste ställena i Tegnérs skoltal
äro ock utan tvifvel de, där han vänder sig
omedelbart till de unga.
Mitt hjärta röres - så yttrade han en gång
- då jag ser er församlade, ifrån ynglingen,
som redan börjar drömma om ära och
bedrifter, ända ned till den tvåfotade primula
veris, den sorglösa åttaåringen, som ej har
något högre bekymmer än sin läxa. Ty när
jag ser en samling af barn, då ser jag ju
äfven med detsamma ett tillkommande tidehvarf,
som står beslöjadt framför mig; men när det
en gång kastar tillbaka sin slöja, då äro vi
icke mera till, våra hjärtan äro stoft, och
hvad vi tänkt och verkat, det är blott en
skuggbild i minnet, blott ett eko ur det
förflutna. I ären det släkte, som skall aflösa
oss, skall vittna för eller mot oss, när vi gått
till hvila. Hvem vet, hvad krafter som slumra
inom er, hvad öden som förestå er, hvad godt
eller ondt I kommen att stifta i världen?
Oemotståndligt strömmar hans hjärta
öfver, då han står inför de små:
När jag ser dem, de vandrande bilderna af
ett förloradt paradis, de verkliggjorda
drömmarna ur en bättre värld, full af frid och
oskuld, då griper mig en oändlig saknad, då
känner jag, att mitt lif har blommat ut och
att dess så kallade frukter äro utan värde.
Ack, den som vore som I, så sorglös, så fri,
så förhoppningsfull, så okunnig om världens
gång, så obekant med den gulbleka
afundsjukan, med det egenkära småsinnet, med det
förstockade hatet till allt stort och ädelt!
Den som vore som I!
Inga af Tegnérs uttalanden äro mera
äkta, mera personligt kända än dessa.
Genom inga erhåller man ett starkare
intryck af Tegnér själf, af hans djupa
sönderslitenhet och vemod, men på samma
gång ock af hans brinnande
ömhetsträng-tan samt hans outrotliga tro på
människonaturen och på mänsklighetens framtid.
Fridtjuv Berg.
Folkskoleinspektörernas berättelser
för åren 1887-92.
14. Om undervisningen i
naturkunnighet.
Intet faktum kan vara mera oomtvistligt
än det, att vi lefva i naturvetenskapernas
tidsålder. Dessa vetenskapers innehåll och
metod har satt sin stämpel på nutidens
både andliga och materiella lif. Den, soin
ej blickat in i deras värld, måste känna sig
som en gengångare från försvunna
århundraden. Är det nu så, att man lär för
lifvet och icke för skolan, då måste skolan
gifva sina elever den inblick i naturens
kännedom, att åtminstone deras aning och
fantasi kan röra sig på dess vidder. Sker
ej detta, så blir skolan en värld för sig,
som snarare verkar hindrande än
befordrande vid barnens utveckling för
deltagandet i nutidens lif.
Lägger man framför sig de af regeringen
föreslagna lärokurserna för folkskolan, så
blir man till en början ganska nöjd. De
metodiska anvisningarna se ej heller så
oäfna ut. Men ser man på läsordningarna,
så upptäckes snart, att de styrande ej
funnit sig kunna, i fråga om de flesta skolor.
tilldela ämnet mera tid än att hvarje barn
får 34 timmar om året, d, v. s. en timme
i veckan, om läsåret beräknas till åtta
månader. Från läsordningarna för några
skolformer, som icke så sällan förekomma,
är ämnet alldeles uteslutet.
Huru användes nu den så ytterligt knappt
tillskurna tiden för detta ämne?
Härom hafva 14 inspektörer icke ett enda
ord att säga. Flera synas hafva glömt, att
ämnet är upptaget på folkskolans program.
Många af dem, som omnämna detsamma,
göra det så sväfvande och osäkert, att
misstanke uppstår, om de verkligen under sina
inspektioner tagit reda på dess behandling.
Det kan då gifvetvis ej väcka förvåning, att
omdömena från inspektörsdistrikt, som gränsa
intill hvarandra, och hvilkas skolor arbeta
under likartade förhållanden, stundom äro
alldeles motsatta.
En del inspektörer gifva dock ganska
bestämda ehuru vanligen ytterst kortfattade
omdömen om, huru ämnet skötes.
Flertalet af dessa omdömen gå i samma
riktning:
Då den åt detta läroämne anslagna tiden
ej medgifvit något noggrannare genomgående
af bestämda lärokurser, har läroboken fått
tjäna som läsebok vid vederbörande lärares
muntliga undervisning. (G. Tranér.)
Undervisningen inskränker sig därför i dessa
skolor till läsning i läseboken eller i det
mindre antal läroböcker, som skoldistriktet
möjligen anskaffat. (B. G. V. Vestling.)
Åt undervisningen i naturkunnighet har
vanligen ej mycken tid kunnat ägnas. - -
I en del skolor hafva lärarne fått inskränka
sig till att genom innanläsning i folkskolans
läsebok eller annan lämplig bok och med
tillhjälp af. befintlig åskådningsmateriel gifva
barnet någon inblick i ämnet.
(Edvard Friberg.)
Undervisningen meddelas i regel genom
muntligt föredrag; stundom få barnen läsa
innantill i läseboken. (Gust. O. Börjesson.)
__––_ torde hittills haft föga betydelse för
lifvet. Detsamma kan sägas om den så
mycket omhuldade naturkunnigheten.
(Nils Larsson.)
Undervisningen i naturkunnighet ligger på
många ställen alldeles nere, om nian ej dit
hänför läsning af hithörande stycken l
läseboken. (Fredrik Törnvall.)
Såsom man kunnat vänta hafva lärarne
i ett flertal ogynnsamt lottade skolor sålunda
ej kunnat bedrifva ordnad undervisning i
detta ämne i samma mening som i öfriga.
Äfven i de flesta andra skolor har också
blott en del af den föreslagna kursen
blifvit genomgången, såsom framgår af följande
citat:
I många folkskolor hinner man blott
genomgå en del af det föreslagna läroinnehållet.
(Richard Norén.)
–––- - i allmänhet hinner man föga mera
än läran om människokroppen och djurriket.
(B. G. V. Vestling.)
För det mesta medhinnes dock icke på
landet mera i naturlära än läran om
människokroppen, hvarmed ofta förbindes en liten
kurs eller åtminstone många goda råd i
hälsovårdshänseende, samt läran om djur och
växter och någon gång inledning till läran om
den oorganiska naturen. (Arvid Smidblad.)
I naturkunnighet har nian i folkskolorna i
allmänhet icke hunnit mycket öfver läran om
människokroppen, djuren och växterna.
(Edvard Torell.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
