Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 49. (779.) 2 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
690
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 49
Allra Helst om karaktär fattas i ett
oskiljaktigt samband med samvetslifvet, så att
lagen, som formar karaktären, är ej blott
en klokhetens och förståndets utan en
pliktens lag, det godas lag. Dock, det gamla
goda, som vi så se hän till, är ju något
af detta evigt giltiga, som vi akta som en
berömmelse för vår tid att erkänna och
sträfva efter, om också många bland oss
tyckas se dess bästa typer snarare i
förflutna tider än i vår egen.
Wåhlins karaktär är ytterligare präglad
af den fastaste tro på kristendomens härliga
förmåga att utdana den sanna humaniteten.
Det står för honom som ett korolarium
häraf, att till sist hänger all sannskyldig
humanitets vara och icke vara på personens
ställning till kristendomen. Äfven i denna
punkt, så långt den hittills är beskrifven,
kunna vi glädja oss åt att i våra
tongifvande pedagogiska kretsar knappast någoa
låter trumpeten få en annan klang.
Annorledes däremot då fråga blifver om
hvad man kunde kalla gammal-ortodox
kristendom i motsats till modernt pietistisk, eller
modernt rationalistisk, eller modernt
ortodox - ty det gifves äfven en sådan. Där
träder Wåhlin fram som den gammal-or to- \
doxe i sin prydnad; ja, just i sin prydnad,
med detta drag af storslagenhet och
frånvaro af småaktighet, hvilket så skönt
utmärkte den gamla svenska kristendomens
store bärare i äldre tider äfven där, ja
kanske mest där, som ståndpunkten var
gammal ortodox.
Att göra bekantskap med C. L. Wåhlins
sätt att tänka och tala, när han brinner af
nit för gammalsvensk kristendom, det kunde
vara ganska hälsosamt för dem, som tro,
att den gam in al-ortodoxa ståndpunkten ej
förmått att allt till våra dagar alstra
gestalten af en ädelhet och höghet, som gör
de in till goda ledsagare in i nya tidsskeden,
då ju förvisso, om det hela ej skall lida
men, en betydande utveckling måste ske.
Öfverhufvud var hos Wåhlin som hos
många af de gamle allt barbariskt
främmande för hans allra innersta tänkesätt.
Härmed sammanhängde den stora vikt, han
lade därpå, att samt med kristendomen
också den antika humaniteten finge öfva sin
fostrande inflytelse pä alla kommande
släkten. När för honom kristendomen gäller
som all religions religion, så äro vi alla
helt med. Men när den antika
humaniteten för honom närmar sig att betyda all
kulturs kultur, så skola de fleste bland oss
vika af. Ej blott de, hvilka med en -
som oss synes opraktisk i både pedagogiskt
och ekonomiskt afseende - kortsynthet tro
allt vara väl, blott man får bort det antika,
särskildt latinet. Här afvika också de, smn
på allvar erkänna, att dels vår gamla
fornnordiska humanitet, dels Shakspeare, Groethe
och Tegnér, Kant, Geijer och Lotze,
Newton, Linné och Darwin hafva haft att bjuda
på humana värden med rätt till en plats
jämte antikens, och hvilka därför fordra
ett helt annat pedagogiskt system än det
från Melanchtons dagar nedärfda, allra helst
om detta redan sedan länge är delvis sprängdt
itu och således icke längre förmår verka
med kraften af sin ursprungliga *
helgjutenhet.
Wåhlin rör sig nu i denna punkt på det
gamla systemets bas men på ett sätt, som
manar oss att med hatten i hand hälsa den
ädle målsmannen för sin ståndpunkt och
tacksamt erkänna värdet af att i vår
pedagogiska litteratur en sådan gestalt får
kvar-lefva.
De flesta af Wåhlins nu tryckta
pedagogiska skoltal röra närmast andra områden
än folkskolans. Men vi lefva under de
lyckliga förhållanden, att just
folkskolevärlden åt de allmänna pedagogiska
frågorna ägnar minst lika stor och liflig
uppmärksamhet som någon del af
lärarevärlden eljest.
Om Wåhlins förmåga att lägga sina ord
så, att de vittna om hans trofasta kärlek
till ungdomen och kamraterna i lärarekallet
och hans varma hjärta för fosterlandet och
lifliga tacksamhet för dess uppoffringar, vore
mycket att orda. Boken erbjuder i den
delen god tjänst särdeles för dem, som
hafva att vid högtidliga tillfällen tala till
skolornas ungdom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
