Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 51 (A). (781.) 16 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 51
SVENSK LÄEARETIDNING.
723
han snarare var för mild än för sträng.
Misstänksam mot sina elever var han aldrig,
snarare öfverskattade han de förutsättningar,
på hvilka han hade att bygga vid
yngling-arneé sedliga uppfostran. Detta gjorde, att
lärjungarne vid hans seminarium hade större
frihet i sitt varande, än vid andra dylika
anstalter medgafs. Ja, man har t. o. m.
velat påstå, att denna frihet skulle hafva
varit allt för stor. Det torde väl ock kunna
hända, att i enskilda fall och med afseende
på särskilda förhållanden större stränghet
varit på sin plats och verkat godt, men i
stört sett torde de lärarekrafter, hvarmed
kåren från hans seminarium rekryterades, i
intet fall stått efter de, som kommo från
andra håll. Snarare tvärt om, ty icke få
af våra mera framstående lärare hafva just
här fått sin utbildning.
Angående rektor Anjou såsom lärare
beder jag få hänvisa till, hvad det kända
märket A. D–n därom skrifvit i n:r l af
denna tidning för 1895, och jag gör detta
så mycket hellre, som den nämde
författaren har sina intryck i detta afseende från
förra hälften af 70-talet, då A. naturligtvis
stod på höjden af kraft.
Att hans föredrag, vare sig det var fråga
öm pedagogik eller en bibelförklaring, voro
i högsta grad undervisande, därom kan ingen
tvekan råda, men den anmärkningen torde
dock med fog kunna göras, att de ställde
större kraf på ynglingarnas tankearbete än
flertalet, i all synnerhet de mindre
begåfvade, fullt kunde komma ut med. För de
rikare utrustade ställde sig saken
naturligtvis olika.
Sällan har väl i ett lärarekollegium bättre
samförstånd varit rådande än i rektor
Anjous. Endast då viktigare och mera
omfattande ärenden förelågo, föredrogos de i
»sittande rätt», åtminstone gällde detta förhållande
under de senaste tio åren. Vanligare var, att
rektor under de sedvanliga promenaderna
under raster på läroverkets gårdsplan helt ä
propos samlade lärarne omkring sig och föredrog
sitt ärende, som sedan afgjordes på stående fot,
Och dessa promenader sedan i sluten trupp
omkring rektor, huru länge skola de icke
bevaras i minnet hos dem, som voro med!
Därunder ventilerades all världens
angelägenheter ifrån de djupaste teologiska spörsmål
samt pedagogiska frågor och hvad som rörde
undervisningsväsendet i allmänhet ned till
de hvardagligaste ting. Icke sällan
kryddades samtalet af komiska citat. Rektor Anjou
hade i hög grad sinne för det humoristiska,
och otaliga voro de berättelser af allra roligaste
slag, som han hade samlade från sin långa
erfarenhet - rik äfven på detta område. Hans
humoristiska läggning smittade de andra,
äfven sådana, som ej af naturen lågo däråt.
Alltid var dock hans humor fjärran från
det låga. Hans åskådning i lifvets
viktigare frågor trädde icke sällan under dessa
samtal k dagen.
Att han var konservativ, därom vittnar
ju påtagligen hans offentliga uppträdande.
Men i hans konservatism spelade aldrig
egoismen in. Det var hans innerliga
öfvertygelse om hvad som var rätt och gagneligt
för det allmänna såväl som den enskilde,
som bestämde hans votum. Ofta kunde man
dock märka, att tiden ej heller gått honom
spårlöst förbi. Mer än en gång framkastade
han exempelvis sina tvifvel i afseende på
katekesundervisningen i den form den nu
förekom me.
I sitt inspektörsdistrikt var han lika
afhållen som på sin rektorspost. Ingen var
»buse» mindre än han, aldrig var han fruktad
men väl efterlängtad. Detta kom sig nog
däraf, att han först och främst såg till den
goda viljan och troheten i förvaltningen af
de pund en hvar fått på sin lott, och var
det här väl beställdt, var han glad, äfven
om brister i öfrigt vidlådde.
Mer än en gång har jag hört honom
omtala en gammal lärare i en s. k. mindre
folkskola. Han var oexaminerad, och hans
skola och undervisning hörde säkert till de
mest primitiva, men han gjorde sitt bästa
att hålla barnen till gudsfruktan och lydnad.
En annan inspektör skulle kanske fockat
honom, men rektor Anjou lät honom vara,
delande allmänhetens omdöme, »att han
gjorde barnen så snälla».
Kärleken till de små var ett lika
utmärkande som vackert drag hos rektor Anjou,
och en ny världsmedborgare i någon af
lärarefamiljerna var för honom alltid en
anledning till tätare besök. Gärna såg han
dem ock hos sig. Aldrig hörde jag honom
tala med större värme, än då han vid
af-slutningarna å småskoleseminarium lade de
unga lärarinnekandidaterna på hjärtat vikten
af deras arbete med de små.
Om hans förhållande till sina närmaste
kunde vara mycket att säga, men dels bar
han aldrig sina åtgöranden härvid till torgs,
och dels har jag intet som helst uppdrag
därtill. Säkert är dock, att Hera uti honom
hade icke blott en anförvant i vanlig
mening utan en far.
#
Då jag tror mig därmed tillmötesgå en
allmän önskan från många f. d. elever till
den aflidne, vill jag något meddela om hans
sista dagar.
Hans hälsotillstånd var nog under hela
det sista året mindre tillfredsställande, men
först frampå höstterminen kunde vi dock
tydligare märka, att det gick utför, och att
hans sjukdom, h j ärtlidande, gjorde större
framsteg. Ännu de sista dagarna var det
dock endast de fysiska krafterna, som
af-mattades. Själen bibehöll sin fulla
spänstighet nära nog in i det sista. Ännu
fredagen den 28 november höll han lektion i
pedagogik på morgonen och öfvervakade
fjärde klassens praktiska öfningar på
middagen. Företog jämväl sina sedvanliga
promenader på gården. Följande dag stannade
han på läkarens bestämda inrådan uppe på
sina rum, som han ej vidare skulle lämna
förrän -till den sista färden. Ännu hade
han dock alltjämt den föreställningen, att
han snart skulle återtaga sitt arbete, och
vi trodde detsamma. Men tiden utsträcktes
mer och mer. Måndagen den 7 december
såg jag honom för sista gången. Jag var
uppkallad i något tjänsteärende. Han satt
i sin soffa, tilltalade mig gladt och vänligt
som vanligt och lät ännu då
förhoppningsfull. Knappast anade jag då, att han
följande dag skulle ligga stel och kall, men
Gruds vägar äro icke våra. Tisdagen den
8 måste han på f. m. intaga sängen. Kl.
mellan 12 och l fick han ett anfall och
förlorade sansen. Han återfick dock denna
och bibehöll, som det kunde synas, fullt
medvetande ända intill det sista, då han
insomnade lugnt och fridfullt strax efter
kl. 2 middagen.
Så hade han slutat, den älskade läraren,
ett skönt slut på ett rikt och skönt lif.
Välsignadt vare hans minne!
J. W-st.
vensJk
Lärare-
utsänder år 1897 sin
16? årgång.
program, pris, utgifningstider och
utstyrsel förblifva
oförändrade.
Öfver 700 stora kvartsidor
för det billiga priset af
3 Kr. 50 öre<
prenumerera på närmaste
postanstalt
fore julafton
så får ]N(i tidningen genast på
nyåret och slipper vänta
på ?dra skolnyheter.
FÖR DAGEN.
Kritik och reform.
3
Den från sommarkurserna i Uppsala
välbekante laboratorn d:r Hjalmar
Öhrvall har nyligen inom studentföreningen
Verdandi hållit ett föredrag »om reformer
i undervisningen», hvilket blifvit utförligt
refereradt i Upsala Nya Tidning för den
23 sistlidna november.
Detta föredrag har väckt en vida
mindre uppmärksamhet än de i
Stockholms-Tidningen offentliggjorda
sensationsartiklarna men förtjänar i själfva verket en
vida större.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
