Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52 (782.) 23 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
738
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 52
Ringen, l^locl^or, ringen!
C7\
l h rytmer,.som ur tempelklockor ljuda,
j& då signad .jul vi hälsa än en gång,
och komma .sinnen att af känsla sjuda,
oss minna om vår barndoms julesång,
om tända granen och om vana händer,
som .ordnade så julebrasans bränder
som julesmyckadt tjäll
i eljest disigt grå decemberkväll.
Pe rytmer, som ur ten\pelklockor ljuda
kring vaknad nejd i arla morgonstund,
som oss till festens höga allvar bjuda
inunder domens hvalf och korets rund,
de tonat för oss förr en gång, då färden
till ottan ställdes - och då barnavärlden
var full utaf mystik
och kyrkan skön med all sin symbolik.
Väl ljuda kyrkans klockor ännu vida
och stämma jämväl sinnet högtidsblidt
hos jordens folk, som tidens strider strida,
om marken täcks af grönska eller hvitt,
men klangen i den malmuppfyllda sången,
ack, den är längesedan halft förgången,
är icke nu som förr
till himlens ljusa vidder öppnad dörr.
pock när hon tonar, julens helga klocka, ,
och hviskar fridens hälsning öfver nejd,
där vinterhvita fjärilar sig flocka,
då stillas för minuten stundens fejd.
försoning! Jijufva ord, som för oss Dagrar
i juletider, och som ej oss vägrar
att i betrycket gå
till fridens furste uppå krubbatns strå!
Och julens klockor göra själar varma,
som eljest frusit uti köld och is.
På räckes ju en h^d åt nödens arma,
då öppnas ock för dem ett paradis.
Och fattigmannen uti nötta kläder
en stund på barnavis sig hjärtligt gläder
åt julefest i nord,
som dukat honom kvällens rika bord.
Och för de unga äro julens under
desamma sbtfr f or oss i vårens dag;
och svinna äfven "barnets spröda funder,
så rubbas likväl aldrig trones lag,
som bjuder oss*vår Järd till krubban ställa
att tacksamhet -och lof :för him^n fälla,
att pands ättlmg. se
i himmelsk stråleglans och > oskuld le. .
Välkommen jultid! T(mgen, klockor, riage^
en sabbatshvila öfver stött’oth ^||f^^
Och julens klara stjärnor, värmen, öringen.-.«
en gloria af ljus kring jlordens "fjäll! ?"
Och, Tjerre, lyssna nådigt ’till de böner,
som stämmas fram af jwdsritef^ns söner!
Och, klockor, to’nen
en segerhymn åt medlaren på tronen!
^Jotoan o/leiluetq.
..’ -\ -. CE^X d
J&
Kärlekens betydelse for
läraregärningen.
Några ord vid julhelgen.
jag talade med människors och
änglars tungor och hade icke
kärleken, sä vore jag en ljudande malm eller
en klingande bjällra.»
Denna sanning, en af de vackraste jag
känner, är visserligen allmängiltig, men den
har dock, om någon, sin särskilda
tillämpning på den gärning, vi lärare hafva blifvit
kallade att utöfva. Lärareverksamhet utan
kärlek är såsom ljus utan värme. De
största kunskaper, det mest regelrätta
uppträdande, det mest metodiska förfaringssätt,
den mest vårdade framställning, allt detta,
äfven om det funnes förenadt hos en och
samma person, blir af jämförelsevis mycket
ringa verkan, om det ej genomdallras af
kärlekens värmestrålar. Och tvärtom: där
blott kärleken är tillfinnandes, förmår den
öfverskyla många brister, godtgöra många
missgrepp
Pestalozzi, på hvars minnesvård en
tacksam eftervärld ristat de stolta orden
»mänsklighetens uppfostrare», var i saknad af många
en utbildad lärares egenskaper, men han
hade däremot i fullaste mått denna kärlek,
denna uppoffrande hängifvenhet, som
fördrager allting, som tror allting, som
hoppas allting, som lider allting. Hvartill
tjänar väl historien, om vi icke skulle taga
lärdomar af henne. Mycket hafva vi att
hämta af Pestalozzis historia, mest dock af
allt, att kärleken är det väsentliga i
läraregärningen ; den är också det minst
förgängliga däri, ty dess stamort är i himmelen,
icke på jorden.
Dä jag nämde kärleken såsom den mest
räsentliga af alla läraregåfvor, så skulle
möjligen någon i detta uttalande kunna se
ett tillbakasättande af gudsfruktans
betydelse. Dock ingalunda med rätta, ty enligt
min mening måste lärarens kärlek först och
främst vara en kärlek till Gud, till honom,
som är hvarje uppfostrans egentliga urkälla.
Blott då man betraktar sig som verktyg i
den allsmäktige Gudens hand, och då han
därför sträfvar efter att göra icke rsm vilja
utan Guds vilja, kan läraren hafva hopp
«om framgång.
Gudsfruktan är icke. allenast vishetens
utan äfven kärlekens och
uppfostringskonstens a och o. Därför är det miE^ Hligaste
öfvertygelse, att blott den lärare, som
fruktar Gud, är en lärare i rätt mening, och
att blott en sådan lärare kan hafva hopp
om, att hans arbete bringar välsignelse och
varder beståndände. Att utöfva
lärareverksamhet har också af ålder kallats att göra
»Guds verk»; och sanning ligger i Tegnérs
ord, då han säger: »Huru kan man bättre
tjäna Herren än därigenom, att man
förädlar hans ädlaste verk, som är människan,
och utvecklar de förmögenheter, som Han
hos henne nedlagt?»
Har läraren kärlek till sin Gud, så
måste han äfven hafva kärlrk till sitt kall,
ty är detta för honom ett verkligt kall och
icke blott ett lefvebröd, så ser han däruti
nödvändigtvis en från ofvan anförtrodd
uppgift, den högsta och viktigaste, som kan
någon människa gifvas. Det skall icke
heller töfva länge, innan för honom varder
klart, att denna kärlek till kallet är
alldeles nödvändig, om han utan att förtröttas
skall kunna bära dess många vedermödor
och motgångar.
Den kärleksrike, högt begåfvade,
framstående svenske skolman, hvars stoft under
förra veckan vigdes åt grafvens rö,
öfverhöljdt med den vackraste blomsterskörd af
alla: forna lärjungars tacksamhet’ och
välsignelse, säger på ett ställe om lärarens
verksamhet: »Intet kall är tyngre för den,
som saknar håg och kärlek därtill, intet
medförande mera uppmuntran och
tillfredsställelse för den, som ödmjukt ined lust och
fröjd däråt offrar sitt lif.»
Men – äfven detta bör påpekas - har
läraren kärlek till sitt kall, så måste denna
kärlek nödvändigt leda honom till att
jämväl älska sina lärjungar. Uppfostrare är
detsamma som uppdragare, och liksom
trädgårdsodlaren, i detta uttrycks bästa mening,
med all säkerhet drifves till att älska de
plantor, han ansar och vårdar, så drifves
äfven den verklige läraren att älska de
lärjungar, som samla sig omkring honom.
Och huru skulle han väl kunna göra
annat? Läraren - jag talar här om den sanne
läraren - har ju att åt sina lärjungar gifva
det bästa han själf har, sitt eget inre jag,
ty detta är och måste vara ett oeftergifligt
villkor för att kunna lyckas. Men sådant
gifver man förvisso icke åt någon utan att
samtidigt kärlekens och tillgifvcnhetens
trådar spinnas från hjärta till hjärta. Om vi
icke älska våra lärjungar, hafva vi reclan i
andan öfvergifvit dem och det kall, vi från
Guds hand fått mottaga. . ’ j
Otto Salomon.
Rekvirera profnummer af Svensk
Läraretidning lör utdelning till
lärare, lärarinnor och s kol vänner! \
Fås gratis och portofritt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
