Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 5
SVENSK LÄRARETIDNING.
65
en sluten kast har i oss alltid haft en
gifven motståndare. Vi hafva därför med
ledsnad lagt märke till en tendens, som
under de senare åren allt mer tyckes
hafva gjort sig gällande, nämligen att
försvåra tillträdet till
folkskollärareexamen för alla sådana, som icke genomgått
de reglementerade fyra seminarieåren.
Enda rimliga meningen med fordran
på formell kompetens är ju att erhålla
någon yttre garanti för tillvaron af verklig
sådan. Där den verkliga kompetensen
finnes, där bör erhållandet af den
formella icke onödigtvis försvåras.
Men å andra sidan borde det ock säga
sig själft, att formell kompetens inom ett
visst tjänsteområde icke får godtyckligt
skänkas bort åt sådana, om hvilka man
icke har något slags säkerhet, att de
äga eller åtminstone varit i tillfälle att
skaffa sig verklig duglighet inom samma
område. Eljest blir ju hela detta
kompetensväsende, som i vårt land spelat en
så betydande roll, rent af en komedi.
Nu är frågan den: kan den af
regeringen föreslagna seminariekursen för
teologie studerande anses vara af sådan
beskaffenhet, att den gifver minsta
garanti för duglighet att sköta
folkskolläraretjänst?
Svaret kan gifvetvis icke blifva mera
än ett - nämligen ett bestämdt nej. Den
ifrågasatta kursen är en godtköpskurs, som
visserligen - för att begagna
ecklesiastikministerns egna ord - kan bereda
prästkandidaterna »någon insikt uti
folkskolans organisation och arbetssätt» samt
»någon öfning att undervisa uti de i nämda
skola förekommande läroämnen», men
som sannerligen icke kan göra dem
dugliga till folkskollärare.
Den rent fackmässiga utbildning, som
skall ådagaläggas i folkskollärareexamen,
är dels teoretisk, dels praktisk.
Till den förra hör bland annat allmän
uppfostrings- och undervisningslära, insikt
i samtliga läro- och öfningsämnens
speciella metodik, kännedom om bestående
skolförfattningar och skolarter samt om
för dem till ledning utarbetade läroplaner,
bekantskap med folkskolans historiska
utveckling o. s. v. För undervisningen
häri äro uti den nu för seminarierna
gällande timfördelningen anvisade 3 timmar
i veckan för andra klassen, 4 timmar i
veckan för tredje och 5 timmar i veckan
för fjärde. Då man nu vet, att
seminariernas läsår omfattar minst 35 hela
veckor, så finner man lätt, att en vanlig
seminarieelev undervisas i pedagogik
och metodik åtminstone 105 timmar i
andra klassen, 140 timmar i tredje och
175 timmar i fjärde, sammanlagdt alltså
i 420 timmar.
Enligt k. m:ts förslag skulle den
teoretiska kursen genomgås på i allt - 30
timmar.
Teologiska fakulteten i Lund har varit
något litet frikostigare. Enligt dess mening
borde nämda kurs »upptaga två
lektionstimmar - hvardera om l 1/2 timme -
i veckan eller inalles 36 timmar», och
skulle, tillägger den, »hvarje lektion
omfatta dels förberedande af nytt lärostycke,
dels förhörande af sålunda förberedt
lärostycke ».
Teologiska fakulteten i Uppsala, som
vill hafva hela seminariekurseri expedierad
på 156-180 timmar, har icke angifvit,
huru lång tid den tänkt sig särskildt för
den teoretiska delen däraf. Men den
hemställer, »huruvida icke undervisningen
i pedagogikens historia och teori snarare
borde förbehållas teologiska fakulteten»,
i hvilket fall denna skulle »söka att med
egna lärarekrafter ombesörja
undervisningen i pedagogik.»
Häruti har lärarekollegiet vid
seminariet i Uppsala instämt: »pedagogikens
historia, uppfostringslära samt
konfirmandundervisningens teori jämte en
grundläggande kurs i psykologi skulle kunna
inordnas i den praktiskt-teologiska kursen
vid universitetet.»
För vår del anse vi en pedagogisk
kurs af denna speciella art vara ur
folkskolans synpunkt alldeles
otillfredsställande. Men äfven för hvad som efter
afskil-jande däraf skulle återstå af pedagogik
och metodik måste 30-36 timmar anses
vara en alldeles orimligt liten tid.
Seminariekollegiet i Uppsala yrkar därför ock,
att någon slutpröfning af
prästkandidaternas insikter^ i nämda ämnen icke skulle
förekomma! Åt genomgående af
folkskolestadga och normalplan skulle -
säger det - icke kunna anslås mera
än 13 timmar, åt allmän
undervisningslära och kristendomsundervisningens
metodik ej heller mer än 13 timmar, och
samtliga öfriga ämnen skulle nödgas nöja
sig med ännu mindre tid. Kollegiet
anser sig därför med goda skäl kunna
öfver den föreslagna teoretiska kursen
uttala följande allmänna omdöme:
Det material af kunskap, som under denna
korta tid kunde inhämtas, vore för litet för
att frambäras i en examen.
Och detta omdöme torde svårligen af
någon fackman kunna jäfvas. Men om
så är, huru skulle då denna lilla smula
af pedagogisk kunskap kunna gifva
kompetens såsom folkskollärare?
Vid sidan af nu omhandlade teoretiska
diminutivkurs på 30 timmar, tar sig vid
flyktigt påseende den föreslagna praktiska
kursen på hela 150 timmar helt statlig ut.
Men endast vid flyktigt påseende.
Teoretisk undervisning kan nämligen en klass
på 25 teologie studerande mottaga
samtidigt, ehuru det med »förhörandet» af
hvarje »förberedt lärostycke» visserligen
då blifver både si och så. Med
praktisk undervisningsöfning däremot måste
det enligt sakens natur förhålla sig på
ett helt annat sätt.
Seminariernas nu gällande tim
fördelning anvisar åt praktiska öfningar i skolan
2 timmar i veckan under andra året, 2
timmar i veckan under tredje och 6
timmar i veckan under fjärde (ifall
klassen måste delas i två grupper respektive
4, 4 och 12). Sammanlagdt torde detta
blifva för andra klassen ungefär 70
timmar, för tredje likaledes 70 och för fjärde
210, för hela seminariekursen alltså 350.
Om dessa öfningars anordning lämnar
seminariestadgan följande föreskrifter:
Den praktiska undervisningen begynner i
andra klassen på det sätt, att eleverna i
bestämd ordning få dels åhöra, dels deltaga uti
undervisningen i öfningsskolans
småskoleaf-delning, fortsattes med eleverna i tredje
klassen, hvilka skola på enahanda sätt åhöra och
deltaga uti undervisningen i öfningskolans
folkskoleafdelning, och afslutas medelst
fortsatta, för eleverna i fjärde klassen anordnade
öfningar i folkskoleafdelningen.
De praktiska öfningarna anställas dels med
hela skolafdelningar, dels med särskilda
årsklasser, och må seminariets elever antingen
klassvis eller delade i grupper deltaga däruti.
Dessutom böra enskilda elever under hela
dagar turvis följa undervisningen i skolans
olika afdelningar och därvid, när så
lämpligen ske kan, under vederbörande lärares
handledning och uppsikt öfvas att meddela
undervisning i de särskilda öfningsämnena.
Aldrig har hittills blifvit förspordt, att
denna praktiska kurs skulle innebära
något för mycket. Allmänna meningen
är tvärtom, att den ingalunda gifver
nödtorftig garanti för praktisk duglighet.
Sedan lång tid tillbaka har därför inom
folkskollärarekåren blifvit yrkadt, att
redan för inträde i seminariet borde fordras
ett eller annat års föregående praktisk
tjänstgöring i skola under erfaren lärares
ledning; härigenom skulle de nödiga
förutsättningarna för ett rätt tillgodogörande
af seminariets undervisning och
ytterligare handledning kunna erhållas. Ty
350 timmars mer eller mindre passiva
deltagande i öfningsskolans praktiska
öfningar gör sannerligen icke tillfyllest.
Vid försöket att organisera en
praktisk lärarebildningskurs på summa 150
timmar har man naturligtvis måst
tillgripa de mest heroiska utvägar. I den
svenska folkskolans läroplan ingå t. ex.
slöjd samt trädgårdsskötsel och
trädplantering, och enligt nu gällande stadga
bör folkskolläraren vara kompetent att
häri meddela undervisning. Icke desto
mindre anser seminariekollegiet i
Uppsala, att teologie studerande böra erhålla
rätt att bekläda folkskollärare tjänst utan
minsta kännedom om dessa ämnen.
Hvarför? Jo, emedan de »i allmänhet äro
obekanta» därmed! Stadgans fordran,
att folkskollärare skall kunna undervisa
i gymnastik, teckning och sång har
se-minariekollegiet dock icke kunnat
uppgifva. Domkapitlet i Uppsala åter har
ansett äfven detta vara »öfverflödigt» -
nota bene för sådana folkskollärare, som
förut varit teologie studerande!
Huru lång tids praktiskt
undervisningsarbete, som skulle komma på hvarje
prästkandidats egen del, kan man med
stöd af de i propositionen lämnade
antydningarna icke beräkna. Många timmar
mätte det i alla händelser icke blifva.
Den praktiska kursen borde nämligen,
enligt Lundafakultetens förslag, till
väsentlig del »sammanfalla med vederbörande
seminarieelevers skolbesök och praktiska
öfningar», och den skulle omfatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
