Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 6
kom allt emellanåt på besök till Pforzheim.
Grenom sin flit och sitt goda hufvud väckte
Filip snart Reuchlins uppmärksamhet, och
en dag skänkte honom denne en grekisk
språklära samt lofvade, att så snart han
inhämtat konsten att skrifva latinsk vers,
skulle han därjämte erhålla en grekisk
ordbok, ett för den tiden särdeles kostbart
arbete. Då Reuchlin efter några dagar kom
tillbaka, var Filip färdig, presenterade sina
verser och fick dem gillade samt mottog sin
belöning. För att göra sin berömde frände
ett nöje instuderade han och hans kamrater
därpå en af Reuchlin sammansatt latinsk
skolkomedi samt uppförde densamma
offentligen vid ett af författarens följande besök.
Möjligen var det vid något af dessa
tillfällen, som den unge Filip Schwarzert första
gången fick sitt tyska namn enligt tidens
lärda sed »greciseradt». Reuchlin roade sig
nämligen med att öfversatta det på grekiska
till Melanchthon (schwarz = svart = melas,
erd = jord = chthon), hvilken mera
fantastiska än riktiga öfversättning några år
därefter blef fastslagen såsom den egentliga
benämningen och sålunda öfvergått i
världshistorien.
#
På hösten 1509 inskrefs den ännu ej
tret-tonårige Melanchthon såsom student vid
universitetet i Heidelberg. Här kom han snart
hos alla i stort anseende. En dag, då under
en föreläsning läraren plötsligen blef sjuk
och måste bryta af, ropade han till
Melanchthon: »Filip, kom hit i mitt ställe och
låt dina kamrater fortsätta!» - en
heders-bevisning, som på den unge
professorsvikarien likväl hade den verkan, att han brast
i gråt. En annan gång hände det en af
lärarne, att han under sin föreläsning stötte
på ett spörsmål, för hvars besvarande
fordrades att vara hemmastadd i grekiska,
hvilket han själf ej var. Då han härvid
utbrast: »Hvar få fatt i en grek, som kan
hjälpa oss med detta?» ropade alla
studenterna genast med en mun: »Melanchthon!
Melanchthon!»
Sommaren 1511 genomgick Melanchthon
den första akademiska pröfningen, den s. k,
baccalaureat-examen. Samtidigt erhöll han
förtroendet att vara guvernör för de båda
grefvarne Ludvig och Fredrik von
Löwen-steine. Ett år därefter ämnade han taga
magistergraden. Åtskilliga af lärarne ansågo
emellertid, att denna värdighet omöjligen
kunde gifvas åt en yngling, som ännu ej fyllt
16 år. Förtretad häröfver begaf sig
Melanchthon till universitetet i Tubingen, där
ett par af hans forna lärare i Pforzheim nu
voro professorer och där för öfrigt ett mera
vaket lif rådde.
Efter något öfver ett års ifriga studier tog
han med glans sin grad och blef därpå, vid
17 års ålder, anställd såsom ett slags docent
vid universitetet. Hans håg låg vid denna
tid helt och hållet åt den s. k. humanistiska
forskningen, d. v. s. åt studiet af den antika
odlingen och de klassiska författarne, bland
de senare förnämligast Aristoteles, hvilken
af de medeltida skolastikerna varit så högt
lof prisad men så föga känd och så illa
missförstådd. Han hyste till och med den djärfva
planen att utgifva en upplaga af »den äkta
Aristoteles», inrymmande dennes verkliga
arbeten men befriad från de skolastiska
tillsatser och kommentarier, hvarmed dessa
blifvit vanställda.
Ett hinder kom emellertid i vägen. År
1518 skrei kurfursten Fredrik den vise af
Sachsen till Reuchlin och begärde
anvisning på en lämplig lärare i grekiska för
universitetet i Wittenberg. Reuchlin
förordade Melanchthon, och fastän Spalatin och
Luther verkade för en annan, följde
kurfursten Reuchlins råd. Om han ej så gjort,
skulle reformationens gång i flera afseenden
helt visst blifvit en annan.
Melanchthon begaf sig genast till
skådeplatsen för sin blifvande verksamhet. Det
första intryck, soni wittenbergarne af honom
erhöllo, var icke respektingifvande; därtill
var han för ung samt för oansenlig till sitt
utseende och för tillbakadragen till sitt sätt.
Men då han på fjärde dagen efter
ankomsten höll sin tillträdesföreläsning, blef
ställningen med ens förändrad. På flytande latin
framlade han sitt nya bildningsprogram.
Den skolastiska skenlärdomen med sina
spetsfundigheter och tömma formler skulle
bort, och studierna skulle samlas kring de
klassiska författarne, detta icke blott för
att man skulle efterlikna deras eleganta
förrn utan tillika för att man skulle lära af
deras innehåll. För teologien särskildt vore
studier af dylik art så mycket mer
nödvändiga, som denna vetenskaps oumbärliga
förutsättning vqre en grundlig kännedom af
grekiska och hebreiska.
För vår tid äro dessa tankar gamla och
väl bekanta. Men för den tiden ägde de
ännu nyhetens och friskhetens behag. Bland
åhörarne rådde stor förtjusning. Luther,
som själf varit en af dem, skref till Spalatin
och förklarade sig helt och hållet hafva
öfvergifvit sin förutfattade mening. Melanchthon
vore, trots sin ungdom och sitt oansenliga
yttre, just den man, som Wittenberg
behöfde; hans hörsal vore fullpackad af
åhörare, och det grekiska studiet hade genast
tagit ett stort uppsving. Melanchthon å sin
sida återgäldade till fullo Luthers beundran
och tillgifvenhet, och så knöts mellan de
båda förut för hvarandra främmande
männen ett innerligt vänskapsband, som trots
all olikhet i skaplynne, och trots alla
tillfälliga slitningar varade lifvet ut.
Melanchthons sträfvan var att göra
teologerna till »humanister». Men Luther, som
med sitt snilles skarpblick genast funnit,
hvilken mäktig bundsförvant han för sina
syften i Melanchthon hade att tillgå,
föresatte sig att i stället göra humanisten till
teolog. För detta ändamål förmådde han
honom först att aflägga baccalaureat-examen
äfven i teologiska fakulteten samt att hålla
föreläsningar öfver Paulus. Därpå sökte
han öfvertala sin kära »magister Philippsen»
att helt och hållet öfvergifva det grammatiska
bråket och den i hans ögon värdelöse
Aristoteles. Melanchthon spjärnade emot; endast för
att hjälpa Luther, medan denne var upptagen
af andra viktiga saker, hade han åtagit sig
teologiska föreläsningar; men han kände sig
i dem som, enligt det gamla ordstäf vet,
»åsnan i mysterierna», och han längtade
därför åter till studiet af sina älskade
klassiker. Teologer gåfves det i mängd, men
för ungdomens handledning i vetenskaperna
funnes få dugliga krafter.
Luther gaf sig emellertid icke. Han
öfverhopade kurfursten med böner om att
förflytta Melanchthon till teologiska
fakulteten, och trots allt motstånd dref han
slutligen så till vida sin vilja igenom, att
Melanchthon blef professor både i grekiska och
i teologi.
Att Melanchthon, trots sin inre
motsträf-vighet, underkastade sig detta berodde
uteslutande på det öfverväldigande inflytande,
som Luther på honom utöfvade. För de
klassiska studierna såsom sådana hade Luther
ingen aktning, och den under katolicismens
välde så afgudade Aristoteles var honom
särskildt en styggelsens man, hvilken han
aldrig tröttnade att brännmärka såsom en
blind, hednisk villolärare, en fördömd skurk,
hvilken med sitt tankegyckel och sin
högmodiga etik vore nådens argaste vedersakare
o. s. v. Ju närmare Melanchthon kom
Luther, ju mera blef äfven han gripen af
samma åskådningssätt; den aristoteliska
filosofien» vore idel tomma tankelekar, i »den
paulinska filosofien» funnes allena frälsning.
Det lider intet tvifvel, att Luther var i
sin goda rätt, då han så att säga med lock
och pock dref Melanchthon in i den teologiska
kampen. Hade han härutinnan varit mindre
hänsynslös, så skulle Melanchthon visserligen
haft sitt gifna rum i reformationstidens
litteraturhistoria bredvid en Reuchlin, en
Erasmus samt andra lärda humanister. Men
den i tidens utveckling djupt ingripande
reformatorn hade han icke blifvit, icke heller
den store ombildaren af Tysklands
skolväsende, och något fyrahundraårs-minne hade
den bildade världen ej i dessa dagar för
hans skull haft anledning att fira.
För Melanchthon personligen innebar
emel-tid den honom af Luther tilldelade rollen
en stor uppoffring. Luthers eldiga stridslust
och kraftiga ensidighet öfverensstämde ej
med Melanchthons natur. Dennas utmärkande
egenskaper voro nämligen en för den tiden
ovanlig fördragsamhet och förmåga af lugn,
allsidig pröfning. Efter att under några år
hafva hållits undertryckt genom trollkraften
af Luthers personlighet, tog denna hans
natur ock småningom ut sin rätt. Af
partilidelse lät sig Melanchthon ganska sällan
hänföras, och äfven under Luthers bittraste
fejder med Erasmus, Pirckheimer och andra
reformationens vetenskapliga motståndare
underhöll han med dessa en vänskaplig
förbindelse. De hårda omdömen öfver den
klassiska tankevärlden, hvartill han en tid
låtit sig ryckas med, tog han senare tillbaka
eller mildrade, och han följdes härvid delvis
af själfva Luther. Den teologiska
stridsrustningen tryckte och plågade honom, och
så snart omständigheterna det medgåfvo, lade
han den af och klädde sig i humanistens
lättare och friare toga. Fullt i sitt element
kände han sig endast som filolog och som
skolman. Fridtjuv Berg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
