Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 6
SVENSK LÄRARETIDNING.
79
Johan Peter Dahlstedt
»Huru äro de hjältar fallne!»
För tredje gången under loppet af några
månader har vårt lands lärarekår träffats
af ett smärtsamt sorgebud. De nyligen
hädangångna seminarierektorerna Norlén och
Anjou ha i dagarna följts i den sista
hvilan af en lika ädel och vördnadsbjudande
kämpe på folkundervisningens fält.
Underrättelse har nämligen ingått, att förre
seminarierektorn och folkskoleinspektören,
sedermera kyrkoherden Johan Peter Dahlstedt
efter en kort sjukdom (lunginflammation)
aflidit i sitt hem i Nöbbeleds prästgård, något
öfver 77 år gammal.
Dahlstedt föddes på gården Kindkälla i
Ökna församling af Jönköpings län den 19
december 1819. Föräldrarna voro
hemmansägaren Håkan Håkansson och hans hustru
Maria Katrina Andersdotter. Vid 14 års
ålder inskrefs han i Växjö lärdomsskola och
aflade studentexamen i Lund höstterminen
1841. Då han från fädernehemmet ej vidare
kunde erhålla något understöd, måste han
genom kondition såsom informator i rika och
adliga hus själf förskaffa sig sitt underhåll.
Men under tiden fortsatte han med kraft
sina egna studier, så att han redan 1845
kunde prästvigas.
Denna verksamhet såsom informator, i
och för sig af underordnad vikt, blef dock
för Dahlstedt af en stor framtida betydelse,
ja i viss mån grundläggande för hela hans
lärareverksamhet. Han förvärfvade därunder
inom de högre samhällslagren en mängd
vänner, hvilka snart skulle komma i
tillfälle att lämna ett otvetydigt bevis på sin
aktning för den unge prästmannen. Under sin
ansträngande verksamhet såsom pastorsadjunkt
hade han ådragit sig en bröståkomma, som
genom en felaktig diagnos af en läkare
förklarades vara lungsot. Hans vänner och gynnare
försträckte honom nu medel till en längre
utrikes resa. Meningen var, att han under ett
eller annat år skulle vistas i Brasiliens
varma klimat. Men häraf blef ingenting.
Dahlstedt anträdde visserligen resan, men vid
ankomsten till Lund kom han af en ren
händelse att rådgöra med en specialist för
bröstsjukdomar, och denne förklarade hans
lungor friska. Hastigt skyndade han till sin
faderlige vän doktor Fjellstedt, hvilken då
vistades i Lund, och meddelade honom den
glada nyheten, att han finge återvända. Men
denne utbrast: »Har du fått medel till en
resa, så är detta en försynens skickelse.
Res du i G-uds namn, men icke till
Brasilien utan till Tyskland! Ett års vistelse
där skall bli dig till stor välsignelse.»
Försedd af Fjellstedt med
rekommendationer till åtskilliga framstående tyska präster
och pedagoger, anträdde han också resan
till den just vid denna tid i flera afseenden
uppvaknande kulturstaten, där han på olika
platser vistades ungefär ett år. Det är
mycket sannolikt, att han på denna resa under
umgänget med Tysklands främste dåvarande
pedagoger insöp den varma kärlek till folk-
skolan, som sedan kännetecknade hela hans
lif. Omedelbart efter ankomsten till
Tyskland fick han också en nedslående
erfarenhet af den dåvarande svenska
elementarundervisningens brister. »Jag kände mig
ytterst förödmjukad», säger han själf, »då
jag efter landstigningen i Hamburg fick höra
ett språk, som jag visste vara tyska, men
hvaraf jag i början ej begrep ett ord.»
Detta var 1853.
År 1856 blef Dahlstedt komminister i
Solberga församling af Växjö stift, men den
pedagogiska väckelse han fått i Tyskland
drog hans håg åt lärarekallet, och i maj
1863 emottog han föreståndarebefattningen
vid Växjö folkskollärareseminarium, där han
till en början var nästan ensam lärare.
Rektorstiteln erhöll han först år 1866. Under
sommaren 1867 företog han med understöd af
statsmedel en pedagogisk studieresa i
Tyskland. På våren 1881 lämnade han seminariet
och tillträdde såsom kyrkoherde Nöbbeleds
och Östra Torsås regala pastorat, ungefär
2Va mil sydost om Växjö. Under större
delen af sin rektorstid och äfven flera år
efter det han blifvit församlingsherde var
han folkskoleinspektör öfver en del af Växjö
stift.
Sådana äro de allmännaste yttre dragen
af den nu bortgångne mannens lif.
Närmast sörjes han af sin efterlefvande maka,
född Reutersvärd, samt två döttrar, af hvilka
den äldsta är gift med utnämde
komministern i Hälleberga Jakob Rosengren.
Dahlstedt var en handlingskraftig,
karaktärsfast, ädel och varmhjärtad personlighet,
imponerande lika mycket genom yttre som
inre egenskaper. Såsom rektor utmärkte han
sig genom en sällspord plikttrohet, kraft
och förmåga såväl med afseende’ på
undervisningens och disciplinens handhafvande
som i fråga om skötseln af seminariets
öfriga angelägenheter. Såsom undervisare torde
han ägt få sina likar. Den klara, i hög
grad lättfattliga utredningen af äfven de
djupaste dogmatiska sanningarna, belysta
med en mängd af exempel, den
klangfulla stämman, den lifliga framställningen,
som dock aldrig Öfvergick till ett nervöst
jäktande, den varma hänförelse för
religionens sanningar, som strålade ur ögonen:
allt detta gjorde ofta hans katekestimmar
till verkliga högtidsstunder. Måhända härtill
också bidrog det förhållandet, att han icke
fordrade den Lindblomska förklaringens
inlärande. Han tyckte själf icke om den och
frågade därför sällan efter annat i
densamma än bibelspråken. Sedan den nya
utvecklingen antagits, följde han dock denna
närmare.
Dahlstedt var sträng, tnen i ordets bästa
bemärkelse. Strängheten yttrade sig endast
mot slarf vet och det dåliga uppförandet;
aldrig mot oförmågan. Han kunde visa det
med det mest beundransvärda tålamod gent
emot sådan okunnighet, som han fann
här-flyta af bristande begåfning. Men stackare
den, som ertappades med oarter eller
benägenhet för utsväfningar: då ljungade den
väldiga stämman, då slungade ögonen
blixtar, och den vilsekomne darrade som ett
asplöf. Mången tyckte nog under
seminarietiden, att han i detta afseende gick för
långt. Men efteråt har snart sagdt hvarenda
sådan erkänt, att denna stränghet varit
honom till välsignelse.
Man skall också bland Dahlstedts många
f. d. elever svårligen finna någon, som ej
hyser den innerligaste kärlek till och
djupaste vördnad för sin forne rektor.
Förklaringen härtill ligger däruti, att man om
icke genast dock slutligen insåg, att
motivet till bestraffningarna alltid var hans
kärlek till sina lärjungar. De voro icke blott
hans elever, de voro hans barn, som kosta
hvad det ville måste räddas från fördärfvet.
Grenom hela hans väsen flöt en ström af
människokärlek, så djup, så mäktig, att den
som med honom kom i närmare beröring,
nödvändigt måste värmas däraf. Detta förstod
och kände man särskildt vid afslutningarna, då
han darrande af sinnesrörelse med utbredda
armar och tårdränkta ögon gång efter
annan kunde utropa: »Mina kära,, kära
elever!» Äfven såsom inspektor visade han
detta hjärtelag. En lärare, som några
gånger bytt om platser och därför äfven lärt
känna olika inspektörer, yttrade en gång:
»Min första inspektör kom som en vän;
min andre som en domare, men Dahlstedt
kom som en far.»
Detta yttrande karakteriserar tillräckligt
Dahlstedts förhållande till sina underordnade.
Folkskollärarne voro i andlig mening hans
barn, och det var icke rådligt att i hans
närvaro tala förklenande om folkskolan eller
hans forna elever. Ehuru på grund af sina
gedigna egenskaper gärna sedd i finare
kretsar, undvek han likväl så mycket som
möjligt sällskapslifvet; men det fanns dock
sällskap, i hvilka han trifdes godt, och det
var i sällskap med barn eller med
folkskollärare.
Få personer ha bättre än han förstått
att umgås med och tala till barn. När det
i stadens söndagsskola nämdes, att
»rektorn» skulle komma, då flög ett glädjeskim-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
