Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 7
SVENSK LÄRARETIDNING.
95
af 1520-talet upplösa sin privattÉola,
Hufvudorsaken var, att lian allt mera blef
tagen i anspråk af en hel del offentliga värf,
i hvilka dock hans egenskap af pedagog
koin honom väl till pass. Sedan han jämte
Luther deltagit i den stora Visitationen af
församlingarna i Sachsen, utarbetade han på sin
furstes uppmaning den berömda kursachsiska
skolplanen af 1528, som blef ett mönster
för så många andra skolordningar, däribland
äfven för vår första svenska, den af 1571.
Enligt nämda skolplan, som närmast var
afsedd för de sachsiska småstäderna, borde
barnen i hvarje skola vara fördelade i minst
tre »hopar» eller klasser, dock icke fasta
utan med fri flyttning allt efter graden
af inhämtade kunskaper. Hvarken i
afseende på organisation eller
undervisningsämnen skulle någon fullständig brytning med
det medeltida skolskicket äga rum. Väsent*
ligaste ändringen bestod däruti, att den rent
kyrkliga sidan af undervisningen (den bi
trädande tjänstgöringen i kyrkan o. d.) i
någon mån trädde tillbaka, inedan
språkundervisningen däremot erhöll vidgadt
utrymme. Öfriga skolämnen fingo lika liten plats
som förut. Bakning t. ex. förekom icke
alls, och först då ynglingarne kommo till
universitetet i Wittenberg, fingo de där lära
sig de fyra räknesätten i hela. tal.
Modersmålet var icke blott försummadt; det var
rent af förbjudet. Till och m-ed själfva
abc-boken var latinsk, och det betecknades i
skolordningen formligen såsom ett
bekla-gansvärdt missbruk att meddela undervisning
i tyska.
Melanchthon befann sig härutinnan i full
öfverensstämmelse med då allmänt gängse
uppfattning inom den lärda världen, l
en ungefär samtidigt utarbetad liten
lärobok i pedagogik af skolmästaren Joh.
Musehler i Öttingen heter det bland annat:
Det är en bakvänd väg utan någon grund,
att man låter en gosse, som skall framhärda
och uppväxa i studier, först gå i de tyska
skolorna för att lära läsa och skrifva. Ty jag har
af egen liksom af andra mästares erfarenhet
inhämtat, att de, som sålunda först börjat
läsa tyska, de hafva därigenom blifvit mera
oskickliga och otympliga för latinet, och det
är mig rent obegripligt hvad som kan förmå
föräldrar att med sådan ifver omfatta
modersmålet, att de med stora kostnader hålla sina
barn till inlärandet af tyskan fore latinet och
grekiskan, ehuruväl de hafva modersmålet af
naturen, och hvarenda olärd lekman kan af
sig själf med tiden vänja och öfva sig däri
samt lära tala detsamma.
Ben åsikten, att »den tyska skolan» (första
begynnelsen till vår tids folkskola) skulle
vara ett slags bottenskola för latinläroverket,
hade .-som man af det anförda finner - redan
då ett visst stöd i allmänhetens sunda
förstånd. Sin målsman bland de lärda fick
denna uppfattning först i den moderna
pedagogikens grundläggare, Comenius.
lle-forniatorerna stodo i allo på Muschlers
ståndpunkt; de hyllade den ända intill våra
dagar nedärfda teorien om »parallella
skol-typer». Särskildt gäller detta om
Melanchthon, som för öfrigt genom sin anläggning och
utveckling var en bildningsaristokrat i långt
högre grad än den mera folklige och
grof-huggne Luther. Om Melanchthon har
någon betydelse för folkskolan -. och detta
torde ej kunna nekas - så har han det me-
det barligen genom sitt inflytande på det lärda
undervisningsväsendet och därmed på
bildningsarbetet öfver hufvud taget.
I vissa afseenden var detta inflytande
synnerligen storartadt. Hans oerhördt
omfångsrika brefväxling, som först i våra
dagar börjat fullständigt samlas och studeras,
ådagalägger nogsamt, att han på nämda
område betraktades såsom den enastående
auktoriteten. Så snart en furste behöfde en
professor för sitt universitet eller en stadsmagistrat
Önskade en rektor eller lärare vid sin
latinskola, så var deras första tanke alltid den
att vända sig till Melanchthon for att få
råd och anvisning. Och de visste, att han
efter bästa omdöme och med största
grannlagenhet skulle gå deras önskningar till
mötes. Under en tid, då den stora mängden j
af lärda män sökte genom det mest äckliga
kryperi ställa sig in hos de makthafvande för
att därigenom bereda sig personliga fördelar,
höll Melanchthon sina händer fullständigt
rena. För andra hände det väl, att han
emellanåt tog furstarnes frikostighet i
anspråk, för sig själf aldrig.
Få torde inom det protestantiska
Tyskland de skolor häfta varit, där
Melanchthon under senare delen af sitt lif icke hade
forna lärjungar anställda såsom ledare och
lärare. Med undantag af Johannes Sturm
i Strassburg, som hörde till Kalvins
anhängare, voro ock tidens mest bekanta
latin-pedagoger utgångna ur Melanchtons skola;
så Michael Neander, Valentin Trotzendorf
m. fl. Han var dön, till hvilken alla inom
skolvärlden blickade upp och hvars lof blef
sjunget i de högsta toner.
& ’ . ’
Trots allt detta var (Jen åldrande
Melanchthon djupt olycklig. Såsom tjuguettårig
yngling hade han kommit till Wittenberg med
fast föresats att störta den hatade skolastiken
från dess härskaresäte och sålunda
genomföra en oblodig universitetsrevolution. Han
hade härutinnan lyckats, men efter den
vetenskapliga omstörtningen hade följt en vida mera
genomgripande kyrklig, och denna åter hade i
sin tur gifvit impulsen till en politiskt-social
omhvälfning, som aldrig tycktes vilja taga
något slut. Det lösslitande från forna
auktoriteter och den upplösning af gammal
ordning, som reformationen inneburit, hade
naturligtvis icke kunnat undgå att medföra de
olägenheter, som äro förbundna med hvarje
världshistorisk kris. Enligt otaliga vittnesbörd
var tuktlösheten bland de studerande i
tilltagande, och själfva lärarne föregingo de unga
med motbjudande exempel af hat och
förkätt-ring. Det lif af stilla sanningssökande, för
hvilket Melanchthon egentligen var skapad, hade
visat sig vara en dröm. Den gamla
skolastiken hade han visserligen lyckats slå till jorden,
men i dess ställe fann han sig till sin
grämelse snart omgifven af en ny sådan, som
var sju resor värre. Den förras strider hade
i allmänhet varit tomma tankelekar,
visserligen onyttiga men dock jämförelsevis
ofarliga. Den senares däremot voro fulla af
lidelse och brutal energi. För en fridsam
förhandling med lugnt afvägande af skäl mot
skäl fann man ingenstädes gehör; i
Wittenberg och Jena. i Frankfurt och Königsberg^ i
Nurnberg och Strassburg - öfverallt endast
gräl och bråk, inkvisitioner och förföljelser.
Hvar och en, soin sökte föra förståndets
och besinningens talan, var viss om att
blifva utskälld såsom en kättare, i främsta
rummet af sina närmaste kolleger.
Melanchthon hade häraf under sina teologiska
medlingsförsök fått den rikaste erfarenhet,
exempelvis genom de råa och plumpa anfall,
som den fanatiske Osiander m. fl. mot
honom riktade.
Intrycket af detta föga uppbyggliga
skådespel grep så djupt Melanchthons
känsliga sinne, att han tidigt började
längtans-fullt motse sin död såsom den enda
möjligheten till befrielse därifrån. Bland hans
efterlämnade papper fann man ett blad med
ofverskriften: »Orsaker, hvarför man icke må
frukta för döden>. Bland de positiva
grunderna härför uppräknade han bland annat, att
han efter döden skulle få komma till
ljuset och se Gud samt lära känna de
underbara hemligheter, hvilka i lifvet varit
honom fördolda. De negativa skälen hade han
formulerat sålunda:
Du skall varda förlossad från synderna.
Du skall varda befriad från all nöd och från
.teologernas raseri (rabies theologorum).
Melanchthon har i dessa sista ord
sammanfattat det onda, som förgiftade hans
lefnadsglädje och under tunga stunder till
och med ingaf honom den öfvertygelsen, att
hela hans lif varit förgäfves - att den
ljusets och bildningens värld, som han älskat
så högt, vore dömd att gå under i mörker
och barbari.
Mer än tre sekel hafva förflutit, sedan
Melanchthon den 19 april 1560 ändtligen
fick sin önskan om befrielse uppfylld.
Utvecklingen har delvis gifvit honom rätt (på
reformationen följde religionshatet,
religionskrigen, ortodoxismen och trolldomsväsendet),
men i det stora hela har den dock dess
bättre icke bekräftat hans missmodiga
farhågor. Fanatism och skolastik äro
visserligen ännu ingalunda utrotade, och äfven
vårt århundrade är ett upplösningens och
nydaningens tidehvarf. Men trots all oro
och all jäsning gifvas dock numera vida större
möjligheter för det tankens och forskningens
stilla lif, som var Melanchthons ideal, och
om den store humanisten från
reformationskampens stormålder nu stode upp, skulle
han måhända med skalden kunna säga:
Lifvet har klädt sig i bättre former,
och bättre dess art nu i dagen träder;
kring hjärtats rosor och doftande blomster
nu spelar en renare fläkt och anda:
frihetens sommarväder.
Och lidelsen går ej mer som ett vilddjur
omkring öfverallt och sin skräck förnyar;
numer kan ett lif förflyta i stillhet
och spegla på djupet eviga tankar,,
ljusa som himlens skyar.
Fridtjuv Berg.
FÖRDAGEN.
Om undervisningen i slöjd,
dess raska uppsving och nuvarande
ställning lämnar den af
ecklesiastikdepartementet, utgifna berättelsen om folkskolorna
i riket för 1894 följande upplysningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
