Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 9
SVENSK LÄRARETIDNING.
127
het, hvilken, med hänsyn till förhållandena
under olika årstider och på olika orter, bör
utsträckas till en eller två timmar.
Det har funnits en tid, då man i
Tyskland ansett sig med en sådan anordning
som den här föreskrifna hafva på ett
ganska tillfredsställande sätt uppfyllt
un-dérvisningshygienens kraf. Men den
tiden är nu icke mer. Den af Wundt och
hans lärjungar grundlagda vetenskap, som
kallas den fysiologiska psykologien, har
redan framkallat en mängd
undersökningar, som för läran om
undervisningsplanen komma att få en afgörande
betydelse.* Efter olika metoder hafva de
nämligen på experimentell väg sökt utröna
de allmänna lagarna för trötthetens
uppstående och försvinnande, och på grund
häraf hafva de kommit att uppställa vissa
fordringar på undervisningsarbetets
reform.
Den främsta af dessa fordringar är:
skoldagens förkortning. Denna åter
förutsätter en afkortning i fordringarna på
skolarbetets resultat, men väl att märka
icke i afseende på bildningsvärdet utan
i afseende på den inpluggade kvantiteten.
Så snart skolan en gång fått klart för sig
- yttrar professor Kraepelin – att
mekanisk inpluggning af en sak icke blott är utan
nytta utan äfven lockar till tanklöshet och
hindrar ett verkligt tillägnande af det inlärda,
då skall den med en viss känsla af lättnad
kunna kasta en mängd barlast öfver bord,
Måtte man härutinnan gå rätt hänsynslöst till
väga! Först då skall man kunna minska
hemarbetet något betydligt. Detta är en så
mycket viktigare sak, som utanlexor (enligt
de anställda experimenten) höra till de mest
ansträngande själsarbeten. - - En
genomgående minskning af det mekaniska
minnesarbetet kan sålunda medföra en afkortning
af skoltiden.
Såsom ett annat hufvudmedel att
förekomma en allt för tryckande andlig
belastning har man anvisat en förkortning
af lektionerna.
En half timmes energiskt arbete med fullt
uthvilade förmögenheter - yttrar samme
forskare - ger större och i synnerhet
värdefullare arbetsresultat än en hel timmes under
växande trötthet. Kunde man alltså genom
lämpliga åtgärder behålla lärjungarne vid full
själsspänstighet under hela lektionstiden, så
vunne man, att de arbetade med hela sin
kraft,, och kunde då ock betydligt minska
lärotideris längd. - - Arbetsordningens mål
borde vara: att tiden användes så väl som
möjligt, att lärjungarne sluppe att sitta och
hänga på bänkarna i ett tillstånd af half
själsslöhet, att arbetsförmågan genom
undervisningen gymnasticerades upp till högsta
möjliga grad genom lämpligt ombyte af hvila
och verksamhet.
I samband härmed står krafvet på
tillräckliga raster. Arbetets verkan är en
tvåfaldig, i det arbetsförmågan samtidigt
ökas genom öfningen och minskas genom
tröttheten. Nu äger det lyckliga
förhållandet rum, att öfningens verkningar äro
synnerligen varaktiga, medan däremot
* Förtjänstfulla orienterande redogörelser
för åtskilliga af dessa undersökningar lämnas
dels i d:r Hjalmar Öhrvalls skrift »Om
psykisk uttröttning med särskild hänsyn till
skolan och universitetet», dels i ett litet arbete
»Om själsarbete» af E. Kraepelin, öfversatt af
L. Ribbing.
trötthetens kunna jämförelsevis lätt
upphäfvas genom hvilotider.
Skall man - säger professor Kraepelin -
kunna genom inskjutna raster hålla den i
annat fall sjunkande arbetsförmågan fortfarande
på ungefär samma höjd, så måste dessa
hvilotider tilltagas så pass i längd, att trötthetens
förlamande inverkan aldrig får öfverstiga den
lättnad i arbetet, som öfningen medför.
Frågan om dessa smärre hvilostunder
har emellertid ingen väsentlig betydelse
för timplanens uppgörande. Det ligger
nämligen i den enskilde lärarens fria skön
att afbryta undervisningen med en liten
rast, så snart tecken till trötthet börja
visa sig, och en någorlunda förståndig
undervisare lär sig snart, att man såväl
intellektuellt som moraliskt endast
förlorar på att i detta afseende »köra
hufvudet i väggen». Däremot är det en
annan fråga, som för timplanens
anordning måste vara af genomgripande vikt,
nämligen frågan om undervisningens
förhållande till dagens hufvudmåltid. Härom
yttrar ofvan anförde forskare bland annat:
Den tid, som förflyter från näringsämnenas
upptagande till deras fullständiga
tillgodogörande, belöper sig på flera timmar. Under
denna tid, synnerligen efter kraftiga måltider,
är förmågan af själsarbete märkbart minskad.
Senare tager den småningom till, och
lättheten att tröttna minskas. Näst efter
morgontimmarna är tiden 3-4 timmar efter det
hufvudsakliga målet den lämpligaste till själsarbete.
Från denna af ingen bestridda
utgångspunkt kan man komma till tvänne
väsentligen olika timplaner: den ena med
delad skoldag, den andra med samlad.
Professor Kraepelin, som närmast
synes hafva de högre läroverkens lärjungar
och deras sociala förhållanden för
ögonen, tänker sig följande anordning såsom
den lämpligaste:
1) Efter en ej för knapphändig frukost en
ledighet af ungefär en timme.
2) Efter denna ledighet skoldagens första,
längre hufvudafdelning.
3) Därpå middagsmålet med efterföljande
ledighet af minst två timmar. Med
inräk-ning af tiden för middagen samt för
vandringen till och från skolan skulle afbrottet i
undervisningen här alltså blifva åtminstone
tre timmar.
4) Efter middagsledigheten skoldagens
andra, kortare hufvudafdelning.
5) Efter skoldagens slut tid till själfständig
sysselsättning med själfvalda
älsklingsgöro-mål, till umgänge med kamrater och
anhöriga, till fri rörelse ute, till lekar o. s. v.
Hemarbetena för skolans räkning borde så
mycket som möjligt inskränkas.
Detta är onekligen en arbetsordning,
som låter höra sig. Men en annan fråga
är, huruvida den äfven låter genomföra
sig. På den frågan torde man i
allmänhet nödgas svara nej. Med den af vår
svenska folkskolestadga anvisade och
tillåtna har den i alla händelser så godt
som ingen likhet.
Under senare tider hafva ock
Sträfvandena för åstadkommande af en på
hygieniska grunder hvilande timplan gått i
en helt annan riktning. Vi hänvisa med
afseende härå till ett i dessa dagar
utkommet arbete »Om timplanen. Ett
kapitel ur den pedagogiska psykologien
och fysiologien», författadt af H. Schiller,
professor i pedagogik vid universitetet i
Giessen samt. tillika rektor vid därvarande
gymnasium, en inom den pedagogiska
litteraturen sedan länge känd och högt
aktad man.*
Professor Schiller utgår i sin
framställning från en kritisk granskning af
de tidigare undersökningarna i ämnet.
Dessa hade i allmänhet blifvit anställda
af män utom skolan och på grund häraf
under förutsättningar, som icke
öfverensstämde med det dagliga skolarbetet och
alltså icke heller kunde leda till
slutsatser, som ägde full tillämplighet på detta.
De öfningar, som vid experimenten
begagnats, hade dels varit allt för svåra,
dels allt för enformiga och intresselösa
samt af båda anledningarna allt för
tröttande. Därför hade ock den skildring,
som experimentatörerna uppdragit af det
nuvarande tillståndet i skolorna, blifvit
allt för svart. Sålunda hade professor
Kraepelin yttrat:
Den bild, som vi med ledning af de vunna
erfarenheterna måste göra oss af skolbarns
tillstånd vid undervisningen, är rent
förfärande. Då hos 12-åringar ett helt enkelt
arbete af mindre än en kvarts längd redan
verkar en begynnande trötthet, så måste en af
helt korta raster afbruten, flera timmars
undervisning mycket snart leda till fullständig
slapphet. Uppmärksamhetens spännande
varar mycket för länge, rasterna äro mycket för
korta, för att frisk arbetskraft skall kunna
hållas vid makt något så när. Om man
undantar första timmens början, befinner sig
lärjungen i en ständig trötthetsnarkos,, som gör
honom oförmögen att använda sina normala
krafter att fatta det ämne, som föredrages.
Visserligen hade professor Kraepelin
medgifvit, att hans bild vore hållen i för
mörk ton, och att i själfva verket
jämförelsevis få lärjungar toge allvarsam
skada genom öfveransträngning i skolan.
Men förklaringsgrunden härtill hade han
funnit hufvudsakligen i lärjungarnes
allmänna ouppmärksamhet och i tillvaron
af slappa och sömngifvande lärare l
Professor Schiller medgifver, att någon
sanning kan ligga i detta resonnement, men
häfdar tillika bestämdt, att det är i hög
grad öfverdrifven Skolarbetet behöfver
ingalunda, säger han, vara så tungt, så
enformigt och intresselöst som de vid
experimenten använda öfningarna, och där
undervisningen skötes efter sunda
pedagogiska grundsatser, verkar den därför ej
heller så tröttande. Och han stöder detta
sitt påstående ej endast på den bland
skolmän gängse meningen - som ju
kan vara partisk och fördomsfull - utan
på direkta undersökningar**, anställda
under vanlig undervisning men under olika
* Arbetet utgör första häftet af en
»Samm-lung von Abhandlungen aus dem Gebiete der
paedagogischeii Psychologie uiid Physiologie»,
utgifven af professor Schiller tillsammans med
. den bekante psykologen professor Th. Ziehen
i Jena.
** Hufvudinstrumentet har härvid varit den
s. k. känselmätaren (aesthesiometern), d. v. s.
en enkel passare,, hvars spetsar, med något
afstånd sinsemellan, sättas mot huden. Ju
mera tröttheten tilltager, ju slöare blir
nervsystemet, och ju lättare sammansmälta de
båda känselintrycken af spetsarna till ett enda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
