Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 11
nkild begåfning. Äfven här skilja vi oss
"rån danskarne.
Dessa senares begåfning ligger särskildt
:rör de ämnen, som kunna hänföras till
umgänget: litteratur, historia, språk - de
berätta och uppläsa lättare, naturligare,
älskvärdare än vi. Man bör blott höra ett
danskt barn återgifva en biblisk berättelse!
Men också är den dogmatiska
undervisningen mindre framträdande och börjar senare
an hos oss.
Våra barns begåfning är mera riktad åt
^rfarenhetsämnen, naturvetenskap och
mate-imatik: de vilja utgrunda, gå på djupet.
Och så vilja de vara praktiskt verksamma:
rita, konstruera, taga sönder och
sammansätta. Yi ha mer formsinne, och därför
borde äfven geometrien ha en mer
framträdande plats i våra skolor. Och efter
de för oss särskildt egendomliga ämnena
framför allt fordra s j älf verksamhet, så borde
läraren emellanåt låta barnen arbeta mera
på eget ansvar. Här ha vi feriearbetets
stora betydelse.
Hafva vi eller våra grannar hunnit längst?
Det betyder föga, ty vi stå båda i pedagogiskt
hänseende endast vid begynnelsen. Så
underligt det kan låta, hafva vi en bättre ekonomisk
ställning, enär undervisningen i Danmark
mest drifves i privata skolor, och vi ha redan
afgjort åtskilliga frågor, som i grannriket
ännu vänta på sin lösning. Hos oss finns
större offervillighet för allmänt gagneliga
företag. I gymnastik- och
lärarebildnings-frågan hafva vi en bestämdare ståndpunkt.
Danskarne ha hunnit längre i
examensfrågan : de ha en medborgerlig examen - och
vi vilja ha den. Den frågan kan ha stor
praktisk betydelse, men rent pedagogiskt
ingen. I Danmark har betygsfrågan
oändligt större vikt än hos oss - vi skatta oss
lyckliga att ha så litet bråk som möjligt
med af det nödvändiga onda, som kallas
betyg.
Att vi stå blott vid början, bevisas
bäst däraf, att vår modernaste pedagogiska
fråga, barnpsykologien, är oss och ännu mer
danskarne så främmande, och dock är den
mycket naturlig. Man erkänner den
visserligen i teorien men glömmer den i
praktiken.
Låtom oss därför se till hvad som
brister i vår undervisning först och främst!
Den första undervisningen, hvad den så må
kalla sig, skall syssla med bildande ej af
begrepp utan af föreställningar. Här synda
vi mer än danskarne. Är vår
»åskådningsundervisning» öfningar för barnet uti att
föreställa sig och tala om hvad det sett?
Nej, det är öfningar i att systematisera och
definiera: där är fråga om djur, som de
små aldrig sett, och alltid skola de
uppdela dem i hufvud, bål och lemmar. Kunde
man inte ibland tala om ting, som i det
dagliga lifvet möta barnets öga och
sysselsätta dess föreställningsförmåga? Mången
pys passerar dagligen kyrkan och vet
kanske ej hur många torn hon har, men man
begär, att han skall veta hur många
knöltänder lejonet har! »Grå ut från det
närmaste!» lyder en gammal pedagogisk regel.
Men ofta börjar man med det, sqm är
oändligt aflägset, man bjuder barnet
abstraktioner i stället för lefvande lif.
Skolföreståndarinnan Anna Rönström, som
vi rned anledning af föredraget passa på
att presentera för vår läsekrets, är f ödd den
22 juni 1847. Hennes fader var poliskorn
missarie i Stockholm. På mödernet
härstammar hon från skalden Olof Bergklint.
Efter att 1867 hafva aflagt examen vid
högre lärarinneseminariet innehade E.
lärarinneplats i familj till år 1871, då hon
upprättade högre elementarskola i Lund för
flickor, hvilken skolas ägare och
föreståndarinna hon allt sedan varit. Skolan, som
började sin verksamhet med en lärjunge, har
stadigt gått framåt, räknar denna termin
114 lärjungar och åtnjuter för innevarande
år statsanslag af 1,500 kr. och lika stort anslag
af Lunds stad. Sedan ett par år tillbaka
in rymmes skolan i egen fastighet med
nyinredd gymnastiksal, stor lekplats och
trädgård.
Fröken E. har särskildt ägnat sig åt
matematiska studier. Under ett tiotal år bevistade
hon träget föreläsningarna i matematik vid
Lunds universitet.
Utom åtskilliga tidskriftsuppsatser i
pedagogiska ämnen har fröken E. från trycket
utgifvit Lärobok i geometri och Lärobok i
räkning för småskolan. Den förstnämda är ett
försök att på elementarundervisningens
område tillämpa en historisk-systematisk metod.
Den är närmast afsedd för de högre
flickskolorna.
År 1892 invaldes E. i Lunds stads skolråd
och har sedan dess tillhört detsamma och
verksamt deltagit i dess arbete. Af Lunds
pedagogiska sällskaps styrelse är hon ledamot
sedan dettas bildande. Af Lunds kretsförening
är hon ock medlem. Lifligt intresserad för
pedagogiska spörsmål och med själfständig
uppfattning i undervisningsfrågor deltager fröken
E. gärna i skolmöten.
Som skolföreståndarinna har hon förstått
att i hög grad tillvinna sig sina
medlärarin-nors och lärjungars förtroende och
tillgifvenhet.
Sdngundervisningen xnd
x>dra skolor.
Vid det sammanträde, som Pedagogiska
sällskapet härstädes höll sistlidna lördag,
utgjorde ofvanstående ämne föremål för
en mycket liflig öfverläggning. Densamma
inleddes af sånglärarinnari fru Elsa
Upp-ling, född Posse. Hennes
inledningsföredrag var af i hufvudsak följande
innehåll.
Vårt lands skolor kunna i många
afseenden tjäna såsom mönster för utlandet.
Frän alla håll komma ju också utländingar
hit för att studera vår undervisning i slöjd,
i gymnastik o. s. v. Ännu har man dock
aldrig hört, att någon kommit hit för att
studera vår svenska skolsång. Orsakerna
till detta förhållande äro väl värda en
närmare undersökning.
Svenskarne äro af gammalt kända som
ett musikaliskt folk. Visserligen har det
påståtts, att förmågan att kunna sjunga är
stadd i märkbart aftagande i värt land, och
att få länder gifvas, där man får höra
så litet sång som nu för tiden i Sverige.
Den mängd enskilda sångföreningar, som
äro i verksamhet i landets olika delar, och
hvilkas antal oupphörligen ökas, vittna
emellertid icke därom. Tvärtom synes det för
närvarande vara ett mode, och ett mycket
godt mode, att alla skola sjunga.
Tvifvelsutan är det folkskolans obligatoriska
sångundervisning, som lockat f ram och
uppmuntrat denna sånglust. Villigt erkännes dock,
att ofantligt mycket återstår att göra, innan
vårt folk blir ett i verklig mening
»sjungande folk».
Skall sångundervisningen kunna medföra
de resultat, som den bör göra, så behöfver
den med nödvändighet tillräcklig tid åt sig
anslagen. Härmed är det dock i allmänhet
illa ställdt. Skolor finnas, där alla skolans
klasser endast ha en enda gemensam
halftimme i veckan för sång. Den åtgärd, som
oftast vidtages för besparande af tid,
nämligen sammanslagning af flera klasser under
sånglektionen, är skadlig i många afseenden.
Undervisningen kan då omöjligen ordnas på
ett progressivt sätt utan måste
hufvudsakligen gå ut på gehörsång.
Grehörsången är emellertid icke tillräcklig
att hos vår tids människor uppehålla
intresset för sång. Den äger ingen möjlighet
till utveckling utan är lika på alla stadier
och för älta åldrar. Visserligen kan
gehörsångaren, då han från skolan går ut i lifvet,
föra med sig ett större eller mindre antal
sånger, men då han ledsnat på dessa och
vill sjunga nya, står han där hjälplös. Vilja
vi uppfostra de unga till ett sjungande folk,
som äfven ute i lifvet har glädje af sin
sång, så måste vi gifva dem en själfständig
musikalisk grund att bygga på, vi måste
lära dem att läsa noter, liksom vi lära dem
att läsa i bok, samt vänja dem att på detta
sätt taga ut sina sånger och ej blott och
bart efterapa dem på gehörets väg. Att
söka lära barn musik utan att undervisa
dem i noter och takt är detsamma som att
söka undervisa dem i öfriga ämnen endast
genom berättelser och eftersägning utan att
lära dem läsa innantill och på så sätt gifva
dem förmåga att själfständigt öka sitt
vetande. Undanhåller man det uppväxande
släktet en allmän och grundlig insikt i
musikens elementer, så gör man därmed
musiken till ett fåtals tillhörighet, då man
i stället borde göra den tillgänglig för alla
samhällslager.
Ett reformatoriskt arbete i och för
införande af en planmässig sångundervisning
har länge med framgång bedrifvits i våra
skolor, och en förträfflig lärobok, utarbetad
i samma syfte, har nyligen utgifvits.
Erfarenheten från skolor såväl i vårt eget
land som utlandet har visat, att en sådan
systematisk sångundervisning ledt till
utmärkta resultat.
Talarinnan hade varit i tillfälle att
särskildt i Paris folkskolor studera dylik
undervisning i sång. Barnen sjöngo med mjuk
tonbildning, tydligt och korrekt textuttal,
ren intonation och fin nyansering, och deras
säkerhet i tonträffning och rytmik var rent
af förvånande. De kunde i detta senare
hänseende fullt ut mäta sig med våra
konser-vatorieelever. I de lägre skolklasserna
undervisa skolans egna lärare, men i
mellanklasserna och de högre klasserna speciellt
utbildade sånglärare. Till sången äro anslag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
