Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 15 (798). 14 april 1897
- Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har han uppträdt såsom »profet», d. ä.
såsom den klarsynte vägvisaren mot de mål,
till hvilka samtidens och framtidens
uppfostrare hafva att sträfva.
*
Det grunddrag, som måhända djupast
kännetecknade Geijers själsart och bestämde
hans egendomlighet såsom skald, historiker
och tänkare, var hans känsla för det
elementära, det omedelbara och ursprungliga,
det som utgör roten och naturgrunden för
lifvets skiftande företeelser. »Mänskliga
lifvet i det hela», säger han i sin föreläsning
om historiens nytta, »är ett enkelt ting.»
Under världshändelsernas vågsvall på ytan
fortgå på djupet det enskilda
människolifvets sig evigt upprepande växlingar mellan
barndom, ungdom, mandom och ålderdom;
det stora samhället hvilar på det lilla,
staten på familjen.
Ingen känsla är hos Geijer starkare än
hemkänslan. Den genomgår såsom en
behärskande melodi icke allenast hans poesi
och musik utan ock hans historiska och
filosofiska tänkande. Den är ock
utgångspunkten och förutsättningen för hans pedagogik.
Hvad beror ej — yttrar han i sina »Minnen»
— i trädets växt på roten? Toppen skall ej
inbilla sig, att han är ett träd för sig, om
han ock sitter så högt, att han ej ser sin rot,
har jag på något ställe sagt. Stiga ej
nedifrån de närande safter till honom, så hjälper
honom ej himmelens dagg, ej solens stråle.
Det är sant och skönt. Så beror ock i
samhället det mesta på dess rötter — på
hushållen, hemsederna. Klipp kronan hur ni vill!
Jag har hört dåliga trädgårdsmästare
disputera därom, under det rötterna torkade. Visa
mig föräldravördnad hos ett folk: jag vill
profetera det en lång framtid. Alla seglifvade
nationer ha tärt på denna oförstörliga
lifsprincip — Israel, Rom, Kina. Hedra fader
och moder, och du skall länge lefva på
jorden — det budet ljuder från Sinai genom
världen.
För Geijer var detta icke blott en åsikt,
det var en personlig erfarenhet. Hans
härliga skildring af sin egen barndom är en
hemlifvets höga visa, som icke kan sjungas
i innerligare toner:
Jag tackar Gud för de bästa föräldrar.
Minnet af den lyckliga fläck, som deras hulda
vård helgade, ligger som ett solsken i mitt
bröst. Det är den fristad i mitt innersta inre,
där jag tycker ungdomskällan ännu sorla.
Allt hvad vårens grönska har saftigt, hvad
skogens skugga har svalkande, den friska
böljan har vederkvickande — lukten af granris
och blomster — landtluft, morgonluft — allt
detta lefver och är närvarande i detta minne;
och stadslif, kammarlif, böcker oändligt, hela
dammet på den lärda stråkvägen har icke
kunnat utplåna det. Det väller fram ur
sanden som en springbrunn i öknen. Jag omför
det med mig och är en ungdomsnarr med
grånande hår.
Och det var ett friskt, kärnsundt
barndomslif, fullt af lust och gamman, som kom
Geijer till del. Han var, berättar han,
»uppfödd vid dans och musik»:
Så snart ungdom kom tillsammans, ställde
min far till dans, om höstarna nästan hvar
kväll emellan sina barn med informatorn
såsom fördansare, och hans egen stora,
vördnadsvärda gestalt, stundom deltagande i
ungdomens nöje, står ännu för min själs öga.
Men — tillägger Geijer — »det var
ingen själlös glädje. Jag har sett världen,
och jag tänker nu med beundran tillbaka
på den sant mänskliga bildning, som lefde
i denna landtliga krets.» Med djupaste
tacksamhet talar han om all den musik, som
klingade emot honom från dessa dagar, och
all den poesi, som i detta hem utgjorde hans
själs näring. Våra äldre goda författare
höllos där i utomordentlig vördning. Redan
som barn hade han därför mer än en gång
hört Gyllenborgs förträffliga fabler, Creutz
Atis och Camilla, Oxenstjernas Skördar och
Dagens stunder, Kellgrens och Leopolds bästa
stycken föreläsas, njutas och beundras.
Äfven öfversättningar från franska och tyska
skalder hörde med till familjens andliga kost,
och Geijer mindes ännu på gamla dagar,
med hvilken förtjusning han hört sin
blifvande svärfar föreläsa en af honom
verkställd öfversättning af Schillers Don Carlos.
*
Under hela sin egentliga barndomsålder
stannade Geijer i hemmet. Först hösten
1795, vid närmare 13 års ålder, sändes han
in till trivialskolan i Karlstad. Under sin
vistelse där bodde han hos dåvarande
lektorn i historia, Axel Fryxell, farbror till
Anders Fryxell samt en af tidens mest
intresserade och fördomsfria pedagoger.
Redan under denna tid gjorde han sig, enligt
Tegnérs berättelse, känd såsom ett geni,
och då han vid 16 års ålder afgick från
skolan, medförde han därifrån de bästa
vitsord.
Det är icke med någon vidare djup vördnad,
som den till Uppsala anlände unge Geijer
yttrar sig om de akademiska studierna,
sådana som de af flertalet bedrefvos.
I allmänhet — skrifver han till hemmet
— äga de få grundliga kunskaper, som
komma hit endast för att i största hast fullgöra
en examen, som är nödvändig för den
okunnige att få en skylt, hvilken visar hvad
innanföre — icke finnes, och för den upplyste att
få sina kunskaper stämplade i en viss form,
utom hvilken de skulle gälla för kontraband.
De läsa för att för ögonblicket kunna och ej
för att sedermera däraf draga nytta. För att
få berömliga videtur läser den brådskande
kandidaten utantill allt hvad som i hvarje
vetenskap är svårast, hoppar öfver det som
skulle föregå, och sedan han läst upp sin
läxa för filosofiska fakulteten, glömmer han
det. Därifrån den oräkneliga hjorden af
examinerade och approberade akademici, hvilka
äro de största idioter i allt hvad som äger
nytta och tillämpning, som är angelägnast för
hvarjom och enom.
Och då han en hösttermin återkommer
till Uppsala, berättar han om den snillrikaste
bland universitetets dåvarande lärare:
Adjunkten Benjamin Höijer har ej kunnat
läsa af brist på åhörare. Han läser likvisst
så intressant. Ett bevis, att man blott
springer och lyss och läser öfver för dem, som
kunna ge ej blott kunskaper utan äfven, hvad
bättre är, ett betyg, som verkar i en examen,
— och efter examen? — en syssla, full mage
och goda dagar, och så döden och den eviga
hvilan.
*
Till studier af denna art kunde
naturligtvis Geijer ej bekväma sig. Det var
ock under de nu följande åren, som den
förut omtalade känslan af gränslös
mottaglighet, af oändlig andlig hunger plågade
honom som mest. Men det var naturligtvis äfven
under samma år, som han samlade denna
rikedom af djupa och mångfaldiga intryck,
ur hvilka hans lifsåskådning sedermera så
att säga grodde fram.
Utom de filosofer, som behärskade tidens
tänkande — för den äldre riktningen Locke
och Condillac, för den yngre Kant, Fichte
och Schelling — var det i synnerhet fyra
författare, som på hans inre utveckling
utöfvade en, såsom han själf kallade det,
»stor och evärdelig inflytelse: Rousseau och
Schiller — Shakspeare och Göthe», de båda
förra under det tidigare skedet, de båda
senare under det efterföljande ända intill
hans dödsdag.
Söker jag — säger han — en gemensam
orsak till deras inflytelse på mig, så är det
utan tvifvel den, att man icke kan njuta
någondera utan motstånd eller utan att de
uppkalla hela spänstigheten af en liflig
själfverksamhet. — — De draga ej blott till sig; de
drifva tillika hvar och en inom sig själf, som
med dem sysselsätter sig. De verka endast
själfständighet.
En dylik stärkande, till själfverksamhet
eggande inflytelse utöfvade ock den »flod af
ny åskådning», som strömmade in i »den
dunkla, ofruktbara obestämdheten» af hans
väsende under en resa, som han vid 26 års
ålder fick företaga till England såsom
följeslagare åt sin lärjunge, sedermera
kammarherre J. F. von Schinckel. Den engelska
kulturen, med sitt starka häfdande af
hemlifvets helgd och af det historiska
sammanhanget, sin prägel af soliditet, flärdlös
manlighet och seg energi kunde ej annat än på
det lifligaste tilltala Geijer såsom något med
hans egen natur djupt befryndadt. Men på
samma gång kunde denna kultur ej heller
undgå att stöta honom tillbaka genom det
prosaiska och torrförståndiga i sin karaktär,
och detta så mycket mer, som Geijer genom
härstamning och uppfostran var mera
besläktad med den tyska själstypen.
Engelsmännen — skrifver han till sin
trolofvade — äro visserligen ett af de
förståndigaste folk på jorden. Det är min fulla
öfvertygelse, och att jag efter så kort vistande
ibland dem kunnat finna det, skulle ej vara
en ringa artighet åt mitt eget förstånd, ifall
jag ej på ditt leende såge din mening, att
jag möjligen upptäcker förståndet såsom vissa
djur sina fiender — genom instinkten.
Huru rika och väckande de intryck än
varit, som Geijer i England mottagit, någon
inre harmoni hade de sålunda ej kunnat
gifva. Då han sommaren 1810 återvände
till Sverige, led han därför, enligt sin egen
utsago, af samma plågsamma oklarhet som
förut.
Glädjande voro ej heller de förhållanden,
som mötte honom hemma. Finland var
förloradt och Sverige med nöd räddadt från
undergång.
Men här, liksom i Tyskland, verkade
olyckorna icke blott förödmjukelse utan
äfven besinning och väckelse. De nödgade
alla unga sinnen, som ännu trodde på en
framtid, att gå in i sig själfva och söka
komma till klarhet öfver tidens tecken. En
af de första upptäckter, som då visade sig
för deras blick, var den, att en ny tid
kräfver en ny mänsklighet, och att härtill
behöfves en ny uppfostran.
Så kom det sig, att det första arbete,
hvari Geijer fann sig själf, blef ett
pedagogiskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:56 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/0206.html
