- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 16:e årg. 1897 /
204

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 15 (798). 14 april 1897 - Joh:s Johansson - Gamle »Mästers» påskamat. Ett Skåneminne, berättadt af Henrik Wranér

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gamle "Mästers" påskamat.


Ett Skåneminne, berättadt för Svensk Läraretidning
af
Henrik Wranér.

På slätten i »den gamla goda tiden» —
som tidt var ganska ond, precis som vår,
fast mången klagar, att den är förliden —
det var en öflig sed se’n många år,
att barnen skulle ägg till »mäster» bära
hvar påsk som tack för allt hvad de fått lära.

Soldat var Svärd en gång i ungdoms vår.
Han hade nu med rottingen regerat
och flinkt med katekesen exercerat
i Bollby skola sina femti år.
Med ynklig lön men talrik barnaskara
hvar vår han trådde efter påsken bara,
då äggens skörd från gårdar och från hus
i hans bekymmer skulle sprida ljus.
Ej att sig själf med dem han »moja» nändes —
nej, strax i staden de i pengar vändes,
och se’n blef myntet vadmal, skor och mat. —
Hvad fröjd att fylla fastans tomma fat!
Skärtorsdag han af gammalt äggen fick
och gaf så påsklof, tjust åt ägg och hvila;
se’n sågs till staden han påskafton kila,
af korgar tyngd men med en ynglings skick.

Nu äggens dag var inne. »Mäster» stod
vid fönstret och af fröjd hans hjärta svällde:
han barnen såg, som tunga stegen ställde
mot skolan — säkert blefve skörden god!
Så gjordes bön. Den första timmen rann,
fast han som barnen fasligt lång den fann.
Det frisiund blef, och »marschen fram» tog vid
med hälsning hemifrån och tack till »mäster».
Blott äggens räkning tog en grundlig tid,
och barnen se’n från öster och från väster,
som alla skulle ha en kaffeskvätt
med styfversskorpa — på det gamla sätt!

Så såg sig »mäster» om. »En härlig dag!
Jag tror nu knappt, att allt jag själf kan bära,
men tvillingarne få gå med ett slag —
det är på tid, att de kommersen lära.
Men hvem är hon, som, böjd på bänken där,
med händren döljer ögonpar och panna?
Det är ju griffeltaflemakarns Anna!
Hvad gör att hon i dag så mulen är?
Ett raskt och muntert tösabarn för resten,
som nästa vinter läsa skall för prästen!

Jag ej i dag har henne »offra» sett;
tänk, om den slynan inga påskägg gett,
när alla andra kommit med sin gåfva!
Här ska’ bli annat af — det vill jag lofva!»

Han raskt steg ner. »Hvad är det, kära barn?
Har ej du kaffe fått?» han sa’ med skärpa.
»Ack, »mäster!» Hönan är ett riktigt skarn:
hon är omöjlig rent att få att värpa,
fast kalk af väggarne jag rifvit har
och jämt till henne bröd och flugor bar!
Jag tyckte det var både synd och skam,
att när med korgar alla gingo fram,
jag skulle här som ett spektakel sitta!
Men det är hönans fel och inte mitt,
att inga påskägg där till »mäster» bli’tt,
och ingen slant jag hemma kunde hitta — — —»
Med ens tog hennes raska talan slut,
och i en tårestörtskur brast hon ut.

Där drog ett löje öfver »mästers» panna
och tyst han locken strök på liten Anna.
Men när den sista läxan uppläst var,
och det med munter flock på dörren bar,
på trappan »mäster» lilla tösen tog
och vänligt henne ut i köket drog.
Här fick hon kaffekopp och tefat fulla
och fyra tjocka skifvor af en bulla.
Se’n »mäster» log så godt i snöhvitt skägg.
»Då sådant ’skarn’ hon är, er gamla höna,
det kanske kan sig inte mycket löna
att nu till påsk af henne vänta ägg.
Men utan ägg är påsken ingen fest,
och synd det vore om dig, lilla Anna,
om du, som dock i skolan skött dig bäst,
i påsken skulle gå med mulen panna.
Den store Barnavännen huldrikt ser
till viljan blott, men ej till vår förmåga;
hur skulle då den gamle mäster våga
af fattigt barn begära något mer?
Och därför denna äggkorg med dig tag!
När ’skarnet’ värpt en solhet sommardag,
du mäster kan igen dem dubbelt gifva —
på sådant sätt vi båda hulpna blifva!
God afton med dig nu, min stumpa lilla,
och akta dig att kull med korgen trilla!»


önskade »se föreningen verka på kristligt sedlig
grund utan att vara någon partiförening»,
såsom det heter i ett af de öppna
valuppropen, borde kunna ena sig om hans
inväljande i centralstyrelsen.

Den uppmaningen hörsammades af icke
mindre än 1,363 föreningsmedlemmar, eller
omkring 500 mer än som förut gifvit en nyvald
förtroendeman sin röst. Och de, som
gifvit hr J. sitt förtroende på de grunder,
som ofvan anförts, torde icke ha misstagit
sig om hans ståndpunkt. Afvisande mot
tomma om än så skenfagra fraser på det
religiösa och kyrkliga området, helst om de
därtill hota att splittra, där de skulle ena,
anser han det helt enkelt ligga i sakens
natur att den, som verkligen vill höja vår
folkbildning, måste bygga på kristlig grund.
Det är också en sanning, att lärarnes
sammanslutning alltid i J. haft en varm
anhängare, icke blott sammanslutningen i den
trängre kretsen utan äfven den större.
Göteborgs skolförening har han varit med om
att stifta, och det kan ifrågasättas,
huruvida någon dess medlem offrat så mycket
arbete och intresse för dess utveckling som
han. Under mer än ett årtionde var han
föreningens ordförande, och många äro de
föredrag, kommittébetänkanden och
utredningar, som hafva J:s stora arbetsförmåga
att tacka för sin tillkomst och grundlighet.
De kamratsammankomster, vid hvilka J. ej
varit närvarande, äro lätt räknade, fast
många andra göromål tagit hans tid i
anspråk.

Att uppräkna de förtroendeuppdrag, han
erhållit af sina kamrater, skulle föra för
långt. Att beklädas med sådana är en heder
blott under den förutsättning, att
innehafvaren genom god vilja och förmåga
motsvarar förtroendet. Och till J:s
oomtvistade heder måste erkännas, att, där han
varit med, har han oegennyttigt arbetat,
detta till och med i uppdrag, som mången
i hans kläder skulle finna för anspråkslösa
i förhållande till det arbete, som kräfts.
I samarbetet med honom värderar man snart
förmånen af hans foglighet och frihet från
rätthafveri och principrytteri.

Af Göteborgs samhälle, som han under
hela sitt lif tillhört och för hvars
utveckling han gifvetvis måste hysa ett uppriktigt
intresse, har han äfven tagits i anspråk,
någon gång for kommunala och ofta för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:56 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/0208.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free