Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg - N:r 16 (799). 21 april 1897 - För dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underbar samt för hela den mänskliga
bildningen af högsta vikt. Men hvarigenom
skall hon nu själf bildas? Geijer svarar:
Liksom begreppet blott kan vinna full stadga
och kraft i den värld, där tanken gjort sig
själfständig, i vetenskapens, så kan
inbillningskraften ej heller utveckla sig, om man ej
sysselsätter henne i den värld, där hon är fri
och själfständig; och denna värld är poesiens
eller den sköna konstens. Blott där lär hon
känna sig själf och sina krafter. Att således
genom betraktelse af konstens och vitterhetens
mästerstycken utveckla hennes verksamhet är
i en sund uppfostran nödvändigt, och det
allmänna omdömet rättfärdigar denna fordran,
då det med en bildad människa menar en
människa med smak.
Härmed har Geijer återkommit till en
del af sitt ämne, som han förut förbigått,
enär han velat spara den till sist, nämligen
öfvergångsålderns uppfostran,
hvilken i själfva verket utgör
hufvudföremålet för hans afhandling.
Vi hafva — säger han — för barnet yrkat
en helt och hållet praktisk uppfostran, för
ynglingen en strängt vetenskaplig. Huru sker
öfvergången från den ena till den andra af
tvänne så motsatta metoder? Svaret blir, att
för den ålder, som innefattar öfvergången från
barndom till ungdom äfven ett eget slags
uppfostran är nödig, och den består just i
utvecklandet af den förmögenhet, som förmedlar all
teori och praktik. Vi veta, att denna är
inbillningskraften.
Geijer visste hvad man kan bläddra igenom
så många digra och lärda pedagogiska verk
utan att ens träffa den flyktigaste antydan
om, nämligen att öfvergångsåldern är ett
naturligt utvecklingsskede för sig, med sin
egen psykologi och följaktligen äfven med
sin egen pedagogik. Och han betraktade
detta utvecklingsskede icke med den korrekta
prosamannens misshumör öfver
»slyngelålderns» jäsande oklarhet samt dess däraf
följande öfverdrifter och besynnerligheter
utan med ungdomsvännens sympati för den
människolifvets april, som bildar en
naturlig inledning till dess sommar och höst.
Det är — säger han — en ålder, lik den
tid, då den unga rosen rodnande öppnar sitt
sköte mot ljuset, då mänskliga själen på en
gång öppnar sig och liksom slår i blomma,
då den kärleksanda, som lefver i det stora
hela, på en gång genomtränger själen,
öppnar den i sympati för världen och med
detsamma gör den till ett eget, själfständigt
väsende. Hvem minnes ej den tid, då
människan känner sig och känner allt?
En del af de oarter, som ofta göra
ifrågavarande ålder så frånstötande, äro enligt
Geijer endast naturliga följder af
uppfostrarnes blindhet och oförstånd.
Huru behandlas — frågar han — den unga
människan vid denna för hela hennes lefnad
afgörande tidpunkt? Ofta högst förvändt. Man
är öfverens om, att den är farlig. Faran är
den, att människan, med detsamma som denna
förändring inträffar, på en gång inträder i
världen (ty hon känner nu först sitt
sammanhang med den), inträder i en för henne
fullkomligt ny värld, där hon, drifven af en
lågande inbillning och svallande känslor, lätt
förledes att begå allehanda galenskaper.
För att förekomma dessa hafva öfverkloka
uppfostrare användt tvänne hufvudmedel,
båda lika förvända. Å ena sidan har man
sökt afleda faran genom att så tidigt som
möjligt införa barnet i de vuxnas lif. Men
genom att på dylikt sätt gå naturen i
förväg har man endast mognat detsamma till »en
veklig, småaktig och konstlad varelse». Eller
ock har man gått till en motsatt, men lika
onaturlig ytterlighet, bestående däri, att man
tror sig »möta faran vid utvecklingens
tidpunkt därigenom, att man då fördubblar sin
stränghet och oafbrutet håller den unge fast
vid de tråkigaste och mest mekaniska
arbeten».
Men — utbrister Geijer — den kraft, som
här verkar, låter ej undertrycka sig. Man
hindrar henne lika litet som man hindrar
blixten att bryta ur molnen; man gör genom
tvånget blott hennes verkningar förstörande. Men
naturen visar oss själf, hvart den
öfverflödande lifskraften i denna ålder hör. — Det
finnes ingen sund människa, som ej en gång
i sin lefnad tyckt sig vara poet, som ej en
gång i lifvets blommande dagar med
förtjusning känt naturens harmoni anslagen på det
själens strängaspel, som i skaldens bröst
ständigt är bäfvande och rörligt. — I denna ålder
borde därför människan omgifvas med allt
det sköna, som mänsklighetens välgörare, de
största konstnärer, skapat. — Den brusande
lifskraften, som, emot sin bestämmelse ensamt
vänd på sinnligheten, gör förstörelse och
råhet, mildras, förädlas och sysselsättes enligt
naturens ändamål i umgänget med det sköna.
— Det är så, som i ynglingens själ utbildas
det lefvande ideal af allt förträffligt, för
hvilket han med entusiasm uppoffrar sig, och
utan hvilket han i det verksamma lifvet
ingenting stort och värdigt uträttar. Det är så,
som i denna afgörande tidpunkt för hela hans
lif sättes stämpeln på hans seder. —
Lycklig den, öfver hvilken det ädlas och godas
skyddsängel vakar i denna tidpunkt! Faller
han då, bryter hans sinnlighet i sin mognad
ut i råhet, så är skönheten i sederna för
lifvet förstörd. Hans hufvud må utbildas, hans
vilja må härska öfver hans affekter, han må
vinna fina, anständiga seder, han må bilda
dem till tadelfria: det fel, hans sinnlighet
fick i sin blomning, kan ej försonas; den må
lyda, men den är en rå undersåte; den
naturliga, öppna värdigheten, det genuina
behaget i sederna står genom ingen föresats och
konst att vinna.
Efter att sålunda hafva sökt uppvisa
»inbillningskraftens inflytande på människans
uppfostran genom det sköna, i synnerhet i
lifvets mest kritiska ålder», upptager Geijer
slutligen till bemötande de farhågor för
inbillningskraftens förvillelser, svärmeriet,
vidskepelsen och fanatismen, hvilka från motsatt
sida skulle kunna framdragas.
Endera uppkomma dessa förvillelser —
säger han — af ett öfvermått af inbillningskraft
emot förstånd. Detta behöfver man ej
befara, ty tidens fel är snarare brist på
inbillningsgåfva; i förståndet sätter den däremot
själf sin styrka. Eller också komma de af
en undertryckt inbillningskraft, som på detta
sättet hamnar sig och bryter ut i moraliska
sjukdomar. — Men denna fara af en kufvad
och upprorisk inbillningskraft undviker man
blott på ett sätt: därigenom att man ej mera
kufvar, utan bildar henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
