Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg
- N:r 17 (800). 28 april 1897
- August Hübinette. En veteran i folkskolans tjänst, af Carl Lidman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intryck, att den ännu står liflig för hans själ:
öfverallt själfsvåld, fräcka anleten, smuts
och elände. Väl utkommen, utbrast
ynglingen: »Herre Gud, jag måtte väl aldrig
komma att göra tjänst i en sådan skola!
Jag måste söka mig en annan bana.» Nu
fattade han beslutet att aflägga
studentexamen, och därmed började en tid af
försakelser och svårigheter. Privatlektioner togos
och betaltes genom dylika, som gåfvos. Den
kraftiga viljan segrade. År 1863 aflade H.
studentexamen vid Uppsala universitet, där
han inskrefs i Upplands nation. Kassan
tillät dock ingen vistelse vid universitetet,
hvarför H. tog anställning vid Krafftska
skolan, den han förestod år 1864 samt
vårterminen 1865.
Emellertid hade Meijerberg börjat sitt
arbete vid Stockholms folkskolor och där
åstadkommit en stor förändring till det
bättre. Denna omständighet jämte den ånyo
vaknade hågen drog H. öfver till folkskolan,
där han tog anställning och blef placerad
just i Maria församling. Detta var hösten
1865. År 1866 blef han ordinarie i andra
lönegraden (1,200 kr.) vid nyss nämda skola.
Till dåvarande högsta lönegraden utnämdes
han 1876 vid Nikolai folkskola, där han
äfven sedermera förordnades till förste lärare.
Snart önskade dock öfverstyrelsen, att H.
skulle öfvertaga förste-lärareskapet vid Maria
folkskola. Härpå gick han äfven efter någon
tvekan in, öfverflyttade till Maria 1880 och
har allt sedan tjänstgjort därstädes. Sitt
mesta arbete, sin bästa kraft har han
sålunda kommit att nedlägga just vid den
skola, för hvilken han som yngling bedt
Gud bevara sig. Uti denna omständighet
har han velat se den högstes ledning.
*
Det hvilade högtidsstämning öfver Maria
folkskola i måndags. På det ståtliga
skolhuset vid Ringvägen var flaggan hissad och
bredde ut sin blågula duk för strålande
vårsol. »Expeditionen» och angränsande
korridorer voro festligt smyckade med växter
och flaggdekorationer, och redan vid sju-tiden
på morgonen var den högtidsklädda
lärarepersonalen där församlad för att bringa
förste läraren en öfverraskning och hyllning
på hans hedersdag.
Vid sin ankomst till skolan hälsades
jubilaren med sång. En kör af lärare och
lärarinnor afsjöng en af hr Huldth författad
kantat, till hvilken skolans sånglärare
direktör Edvard Forsström komponerat musiken.
Härpå tolkade, som förut nämts, hr Huldth
i ett varmhjärtadt anförande kårens känslor
och öfverbragte därjämte lyckönskningar
från folkskoleinspektören d:r C. G. Bergman,
som i skrifvelse anhållit att få förena sig
»med Maria folkskolas lärarekår i deras lyck-
och välönskan för skolans förste lärare» och
som tillika uttalade »den förhoppning, att
hälsa och krafter måtte förlänas honom till
fortsatt arbete i folkskolans tjänst».
Därefter öfverlämnades till Hübinette en
inom lärarekollegiet subskriberad minnesgåfva,
bestående af en vackert arbetad hvilstol jämte
tillhörande läsbord och fotlampa med
onyxskifvor. Djupt rörd tackade Hübinette för
hyllningen, för den vackra gåfvan och för
de känslor, som genom densamma gifvits ett
uttryck. Högtidligheten afslöts med
afsjungande af psalmversen: Ȁra ske
Herren, ja, Herren allena ske ära.»
Sist samlades man kring dukade
kaffebord, där hr A. R. Hallström i ett
versifieradt tal, som väckte mycken anklang,
ytterligare hyllade hedersgästen.
Under dagens lopp framfördes
lyckönskningar af representanter för skolrådet,
hvarjämte lyckönskningsskrifvelser och telegram
ingingo.
Äfven af skolbarnen fick Hübinette
mottaga hyllning. En kör af skolflickor
uppvaktade honom med en enkel sång,
författad och komponerad af skolans sånglärare.
*
Ännu kan Hübinette glädja sig åt obrutna
kropps- och själskrafter. Må det blifva
honom förunnadt att länge få stanna kvar på
sin post till välsignelse för den skola, där
han blifvit satt att verka!
Carl Lidman.
Geijer såsom
uppfostringstänkare.
3. Geijers skolorganisatoriska
tankar: före »affallet».
Hvad som förlänar Geijer hans
enastående plats i Sveriges litteraturhistoria
är, att ingen annan enskild personlighet i
samma grad som han genom hela sitt lif
gifver en spegelbild af den samtida svenska
odlingens utveckling. Ja, rätteligen sedt
säger ordet »spegelbild» här för litet. Ty
Geijer hörde hvarken till de okultiverade
naturer, som i sitt inre hålla sig så
oberörda af tidens stora företeelser, att dessa
endast flyktigt afteckna sig på deras själs
yta, icke heller till de i viss mån
öfverkultiverade, hvilkas andliga innehåll så
uppslukas af den härskande strömningen för
dagen, att de kastas hit och dit och
besjälas af en lifsåskådning det ena året och
af en annan det nästa. Han lefde alltid
starkt med i sin samtids skiftande rörelser
och motrörelser, men dessa mötte hos
honom en kraftigt utpräglad individualitet,
som icke motståndslöst lät sig af dem
öfvervinnas, utan upptog dem inom sig och
lät dem brytas med hvarandra samt aldrig
slog sig till ro, förr än striden var
utkämpad, motsägelserna lösta och sammanhanget
klarnadt. Det är därför icke nog med att säga,
att Geijers utveckling afspeglade vår nations
samtida utveckling; den var tvärtom själf
ett så väsentligt stycke af denna utveckling,
att den kan betraktas såsom ett
personifieradt sammandrag däraf. Liksom Geijer
med en viss rätt kunde säga, att Sveriges
historia under ett visst tidsskede var dess
konungars, så kunde man ock om vår
andliga kulturhistoria under århundradets förra
hälft med en viss rätt säga, att den är
Erik Gustaf Geijers.
Näppeligen har ock någon föregående
sekelhälft innefattat en så genomgripande
förvandling af åskådningssätt och
samhällslif som just denna. Geijer var själf djupt
medveten häraf. Då han den 17 november
1844 började sina föreläsningar »om vår
tids inre samhällsförhållanden, i synnerhet
med afseende på fäderneslandet», inledde
han dem med en återblick på det stycke
världshistoria, han genomlefvat.
Tiden är — yttrade han — ej mer
densamma. Jag säger det ej med afseende på
de växlande meningarna för dagen. Jag
säger det med afseende på tidens egna stora
skiften, som mer än någonsin rört och röra
allas intressen, och som lagt mänsklighetens
högsta problemer liksom för hvars och ens
dörr. Den som ännu minnes det adertonde
seklets slut och har lefvat med det nittonde
intill denna dag; den som i sin barndoms
halfdunkla föreställningar ännu förnam, likt
en aflägsen åska, franska revolutionens
utbrott; den hvars ungdom möttes af dess
verkningar, som skakade Europa; den som i
Napoleons upphöjelse och fall varit vittne till de
största omväxlingar mänskliga öden synas
kunna erbjuda; den som sedan, efter de stora
krigen, har erfarit och med sig känt
beskaffenheten af den fred, som därpå följde, en fred,
som under tilltagande djup inre oro mindre
har fruktat yttre vapen, emedan den synes
ha att frukta det borgerliga kriget — den
som sett och betänkt allt detta, hvad har
han ej erfarit, hvad borde han ej hafva lärt,
lefde han äfven i en vrå af världen, såsom
jag lefvat, och vore äfven hans egna öden
dunkla och obetydliga, såsom mina varit?
*
Geijers barndom inföll under det sista
skedet af encyklopedismens,
»upplysningsfilosofiens» herravälde. Detta åskådningssätt
med sitt ensidiga öfverskattande af människans
förståndssida var då redan invigdt till
undergång. Reaktionen mot Voltaire var
börjad af Rousseau och fortsatt af hans
efterföljare, i Tyskland exempelvis af Göthe och
Schiller, i Sverige af Thorild.
Till en början var det väsentligen i
känslans och fantasiens namn, som man
protesterade mot den torra begreppsmässighetens
härskareanspråk, och det är denna protest,
som fulltonigt klingar oss till mötes i
Geijers ungdomsskrifter med deras bittra
polemik mot voltairismen, deras entusiastiska
anslutning till Rousseau samt deras i
samband härmed höjda rop på återgång från
förkonstling till natur, från öfvercivilisation
till ursprunglighet, från nutidens gubbaktiga
klokskap till forntidens på en gång
barnsliga och manliga enfald.
Men det låg i tidsomständigheterna, att
denna återgång icke kunde stanna vid den
gräns, inom hvilken densamma var
berättigad. I krafvet på återgång till forntiden
låg icke blott en protest mot
upplysningsfilosofiens ensidigheter och öfverdrifter, utan
därjämte äfven en förnekelse af hela den
nyare utvecklingens berättigande och ett
fördömande af allt ytterligare framåtskridande.
Återgången från Voltaire till Rousseau
fortsattes af en återgång från Rousseau till
romantikerna, bland hvilka ock de
följdriktigaste inom kort hamnade i den argaste
politiska och religiösa reaktion: i blind
underkastelse under despotismen, ja t. o. m.
i öfvergång till katolicismen. Från dessa
yttersta konsekvenser ryggade visserligen
våra svenska göter och fosforister tillbaka,
men de voro dock ett godt stycke på
vägen. I sitt tal vid reformationsjubileet 1817
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:56 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/0230.html
