Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg
- N:r 17 (800). 28 april 1897
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lofprisade Geijer den s. k. heliga alliansen
och skattade sig lycklig att hafva
»upplefvat den tid, då nästan alla Europas makter
slutit sig till hvarandra i ett heligt förbund
för upprätthållande af kristendomens sanna,
väsentliga grundsatser — — en stor tanke,
den första genom natten brytande strålen
af en ädlare, med religionen åter i förbund
trädande statskonst», och han förklarade sig
vilja »välsigna, äfven midt ibland de
otrognas återhållna löjen, den höga själ (= tsar
Alexander), för hvilken den först uppgick».
Visserligen kunde han icke länge undgå att
uppdaga de gemena syften, för hvilka
religionen här blifvit använd som täckmantel,
och han nödgades därför redan fyra år
efteråt offentligen utbyta sin välsignelse mot
en förbannelse öfver dem, hvilka vågat
tilllåta sig »den största af alla profanationer:
att nyttja det heligaste såsom medel för
orättvisa ändamål». Men han stod dock
ännu en lång tid kvar såsom
konservatismens, ja reaktionens mest framstående
målsman inom vårt land samt bidrog med sin
auktoritet att hämma utvecklingen och att
inom vårt andliga lif åstadkomma en
mångårig stockning eller — för att använda hans
eget senare uttryck — »ett halft, doft,
sömnigt tillstånd».
*
Knappast på något område hafva de olika
utvecklingsskedena af Geijers lifsåskådning
tagit sig ett så klart uttryck som på det
skolorganisatoriska. I sin första stora
pedagogiska afhandling, den om
inbillningskraftens betydelse för uppfostran, är han
visserligen ännu öfvervägande Rousseaus
lärjunge, häfdande den allmänmänskliga
bildningen, den harmoniska utvecklingen af
människans alla förmögenheter i enlighet med
naturens lagar såsom uppfostrans egentliga
mål. Vid sidan häraf framträdde dock
redan nu tydliga ansatser till det reaktionära
åskådningssätt, som sedermera länge skulle
bestämma hans uppfattning i alla
skolorganisatoriska frågor. Vid närmare efterseende
visar sig nämligen, att den fordran på
personlighetens harmoniska utveckling, som är
nämda afhandlings grundkraf, endast skulle
gälla samhällets utvalda, icke dess stora massa.
Det är blott för så vidt ynglingen »vill
höra till en bildad klass», som Geijer
önskar sina uppfostringsråd på honom
tillämpade, och han har endast hån för
upplysningstidens »mest älskade förslag, att
mänskligheten en gång skulle hafva idel upplysta
bönder och handtverkare». De lägre
klasserna i samhället befinna sig, sade han, på
den helt och hållet olärda, af vetenskapen
oberörda ståndpunkten »och måste enligt
sakens natur där förblifva».
Emot dem — fortsätter han — stå de så
kallade bildade klasserna i samhället, och
hvarigenom skilja sig de, som räknas dit,
från de förra, om ej därigenom, att de äro
lärde, att de ej handla efter regler blott
skapade för tillfället och blott dugliga därför,
utan efter allmännare och högre, som endast
genom studium kunna vinnas, att hos dem de
större utsikterna och den massa af kunskaper
finnas, som leda samhällets rörelser? De äro
statskroppens tanke. De nöja sig ej blott med
att handla efter en kunskap, som är lika
mycket tro och känsla som begrepp. De
skola veta hvarför; deras begrepp bör vara
själfständigt. De böra därför öfva sin tanke
i den värld, där begreppet förklarat sin
själfständighet. Men denna värld är vetenskapens,
och i synnerhet den stränga systematiska
vetenskapens.
Det är denna förmenta artskillnad
mellan lärd bildning å ena sidan och folklig å
den andra, som utgör själfva grundtemat för
Geijers uttalanden i skolorganisatoriska
frågor allt intill det s. k. affallet. Detta tema
utfördes vidare i den 1811 utgifna
afhandlingen »om falsk och sann upplysning med
afseende på religionen», hvilken »häftiga,
ungdomliga skrift» Geijer i sitt 1842
skrifna tillägg så träffande karakteriserat och så
skoningslöst till sitt rätta värde reducerat.
I hänförda ord prisades där den nya
tankeriktning, som förmenades för alltid hafva gjort
slut på upplysningstidehvarfvets
sträfvanden att göra vetenskapen tillgänglig för
massan. »Filosofien», heter det, »har kommit
till sig själf och åter upptändt den heliga
elden i templets helgedom, där hon
framgent, dold för hopens ögon, kommer att
vistas. Hon har dragit sig ur societeten,
liksom ifrån torgen och allmänheten» och »för
evigt uppgett att tänka på beröm hos
folket och på pöbelvälde». I samband härmed
hade man ändtligen insett, att den högre
och den lägre samhällsklassen borde hafva
hvar sitt slag af upplysning, båda sanna: för
den förra lärdom och filosofi, för den senare
»sundt förnuft» (sens commun) och praktisk
erfarenhet, men att hvarje försök att höja
den senare till den förra endast måste leda
till bådas förfalskande. De styrda hade nog
af »ett troende förnuft», för de styrande
däremot kräfdes »ett seende förnuft».
Vetenskapen vore endast för »de senare, ty om
densamma gällde ordet: drick djupt eller
smaka icke!»
Jag kan — säger Geijer — ej lämna detta
intressanta ämne utan att ännu göra några
anmärkningar. Jag har sagt, att
vetenskaplig odling bör utmärka de bildade klasserna.
Häraf torde man sluta, att jag ej vill lämna
någon annan än den förstnämda, helt och
hållet olärda upplysningen åt de lägre och
arbetande klasserna. Alldeles! Det är min
fullkomliga mening, att jag ville lämna dessa
klasser fullkomligt olärda, och det af ren och
uppriktig aktning för det sunda förnuftet. Den
enda undervisning, som för dem är
nödvändig, innefattas i religionsundervisningen,
hvilken också naturligtvis är nästan helt och
hållet muntlig och mer talar till känslan än
förståndet. Vill en och annan lära sig skrifva
och räkna — välan! Men deras förträffliga
minne, hvari de utskämma så många, som
blott läst sig själfva till fördärf, gör det för
dem i allmänhet onyttigt. Men att man kunde
tro sig få ett upplyst folk, om man en gång
komme så långt, att hvar bonde, utom sin
religion, hade lärt litet moral, litet geografi,
litet af fäderneslandets historia och litet af
de första begreppen i vetenskaperna, och Gud
vet allt, det är visserligen högst ytligt och
falskt sedt. Är det för hans timliga eller
eviga väl, som man anser detta så
nödvändigt? Denna upplysning, med det sunda
förnuftets namn beständigt på tungan, föraktar
det i själfva verket hjärteligen. Det är
liksom man ville skämmas, att dessa
bondesjälar skulle komma så olärda in i godt sällskap
i himmelriket. Dåre! Med din tomma
mångkunnighet, med din ytliga upplysning, med
din skrytsamma, halfva, förvirrade lärdom,
är du inför det ofördärfvade, olärda, sunda
förnuftet en usel dvärg; med några enkla
frågor och inkast gör dess träffande,
enfaldiga omdöme dig förvirrad och kommer dig
att rodna, om du det kan.
Lika romantisk som denna tro på den
bristande läs- och skriffärdighetens kraft att
bevara bondenaturens rena oskuld obesmittad
af den falska upplysningens flärd, lika
romantisk är ock den gycklande
öfverlägsenhet, med hvilken Geijer från höjden af sin
schellingska filosofi blickade ned på de
stackars filantroperna (Salzmann, Rochow och
väl äfven Pestalozzi?) med deras drömmar om
en lyckligare och humanare framtid, då alla
människor skulle betraktas såsom människor
och ingen lämnas i okunnighet och nöd.
Dessa filantropers mål hade — yttrade han —
varit att »låta till eftervärlden komma en
ras af sådana mänskliga människor»:
Och i hast upprättades en mängd
filantropiska anstalter och undervisnings- och
bildningsinstitut, hvilka dock, på det att ej så
dyrbara plantor, själfva framtidens hopp,
genom någon åverkan skulle förstöras, samtliga
kommo att likna drifhus. Därifrån skulle då
den eftervärld utgå, som ej behöfde några
hjältar, några svärmande snillen, staters och
systemers omkullstörtare, utan skulle bestå
af idel bildade människor, som makligt skulle
sitta ner, befordra jordens fruktbarhet under
njutningen af huslig sällhet, sprida
humanitetens söta lukt öfver hela världen och
slutligen inom några år uppnå mänsklighetens
högsta mål: den tid, då mat ej fattas för
någon mänsklig mage. O, I Upplysare, I bildare,
I humanitetens förädlare! Hvilken
tordönsröst har ej väckt er ur edra ljufva
matsmältningsdrömmar för mänsklighetens bästa och
framsopande förstört edra kålgårdar, edra
drifhus, edra filantropiska anstalter, ja, själfva
edra stater! Och mänsklighetens gyllene mål,
som I tyckten er kunna fatta med händerna
— ack, det är oss undanryckt på millioner
års afstånd!
Man kan icke neka, att denna teckning,
såsom karrikatyr betraktad, är god, men
dess mest komiska drag är utan tvifvel det,
att mänsklighetens framåtskridande tänkes
vara för millioner år hämmadt genom en
begåfvad korsikans manövrer och intriger! Så
kunde emellertid anno 1811 sakerna te sig
äfven i så ljusa hufvuden som Geijers.
Samma åtskillnad mellan tvänne
samhällsklasser och tvänne bildningsarter återkom,
ännu mera filosofiskt tillspetsad i den
likaledes år 1811 utgifna afhandlingen »Om
historien och dess förhållande till religion,
saga och mytologi».
Det gifves — heter det där —
egentligen blott två stånd i samhället: det ena
utgöres af den bildade, det andra af den
arbetande klassen. Af den senare fordrar man
ett kraftfullt sundt förnuft och kunskaper,
som ur dess egen erfarenhet äro utvecklade,
af den förra nödvändigt äfven vetenskaplig
odling. Den senare betalar samhället sin
skuld genom sitt arbete, den förra genom
vishet, tapperhet, med ett ord genom personligt
värde. Den, på hvars personliga värde staten
räknar, hörer i den enda sanna mening till
det ädla ståndet eller är adelsman. Att
befästa detta stånd (som i de moderna
monarkierna ungefärligen svarar mot de frias i de
gamla republikerna) därigenom att det
gjordes ärftligt, är visserligen ingen så orimlig
idé som nyare tiders ropare påstått. Hvad
man ärfver är egentligen sin uppfostran, och
på den beror all bildning. Orättvis kan man
ej kalla denna inrättning, så länge ej
ståndsskillnaden är oöfverstiglig.
Af våra gamla fyra stånd blefvo
naturligtvis af samhällsfilosofen Geijer borgare
och bönder hänförda till hans arbetande klass,
hvilken måste nöja sig med en helt och hållet
olärd upplysning, bestående af idel sundt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:40:56 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1897/0231.html
