Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg - N:r 20 (803). 19 maj 1897
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
främste målsman gent emot det oaflåtligt
framträngande jämlikhetssträfvandet. Den nya
tidens vänner sågo i honom sin svåraste
motståndare; det beståendes anhängare blickade
upp till honom såsom sitt orubbligaste stöd.
För den stora allmänheten kom därför
den signalförändring, som skedde genom
»Litteraturbladet» 1838, såsom en fullständig
öfverraskning. Hos de forna
bundsförvanterna väckte den sorg och harm, hos de
nya triumf, men å båda sidor förblef den
för många en psykologisk gåta.
Nu — ett halft århundrade efter Geijers
död — ter sig emellertid denna
signalförändring såsom den enklaste och
naturnödvändigaste sak i världen. Nu inser en hvar,
att den ingalunda innebar något
öfvergifvande af Geijers föregående själsutveckling
utan endast ett fullföljande däraf, samt att
det sålunda för honom icke egentligen var
ett »affall» utan fast mer ett genombrott.
Den grundtanke, som uppbär Geijers
lifsåskådning efter det s. k. affallet, är som
bekant personlighetsprincipen. I dennas
frambrytande ser han djupaste orsaken till
nutidens stora rörelser på alla områden:
på uppfostrans, på politikens och
näringslifvets, på forskningens, poesiens och
religionens. Att denna princip allt ifrån
begynnelsen, ehuru omedvetet, legat på
bottnen af hans tankearbete, intygar han själf
i det redan förut anförda yttrandet från
hans sista år:
Det ligger en grundtanke i min hela lefnad,
som allt tydligare träder fram och som ej är
mitt verk, ty den har ledt mig och fört mig
allt intill denna dag. Skulle jag gifva den
ett namn, så är den ingen annan än den så
mycket omtalade personlighetsprincipen, hvars
profet jag nästan mot min vilja blifvit.
Hvad som innerst gjort honom till en
sådan »profet» angifver han sålunda:
Jag menar därmed, att jag från mig
afhållit och afskuddat allt som kunnat hindra och
hämma utvecklingen af mitt eget innersta
väsende. Det har mest skett utan mitt eget
medverkande. Men detta har nu kommit öfver
mig, och det blifver mig klart, att hvad jag
litterärt, politiskt och religiöst har fäktat för,
egentligen är denna min innersta
personlighet och dess rätt i den bästa mening.
En mera träffande förklaring till Geijers
s. k. affall kan i grunden ej gifvas. Han
var själf en ursprunglig, djupt anlagd
personlighet, och personlighetskrafvet måste
därför hos honom med oemotståndlig makt göra
sig gällande.
Det gick på grund häraf till en början
med honom som med så många andra af
reaktionens snillrika banérförare, nämligen
att de genom sin anslutning till det
bestående stånds-samhället blefvo försatta i en
högst egendomlig motsägelse: Å ena sidan
tvungos de härigenom till förkunnande af
den läran, att den enskildes uppfostran,
lefnadskall och samhällsställning icke finge göras
beroende af hans individualitet utan måste
förutbestämmas genom hans stånd. Å andra
sidan gjorde deras egen individualitet
uppror mot hvarje sådan underkastelse; för sin
egen personlighet fordrade de fullt utrymme.
Denna motsägelse kunde gifvetvis icke lösas
genom annat medel än det af romantikens
alla tänkare tillgripna: människornas
fördelning i två till sin natur skarpt skilda arter:
hvardagsmänniskorna och snillena, den stora
hopen och de få utvalde. För de förra
gällde på så godt som alla områden en
obetingad auktoritet, för de senare en nästan
lika obetingad subjektivism.
Betecknande är i detta afseende, att Geijer
vid framställandet af sin tidigare, reaktionära
uppfattning i uppfostringsfrågor nödgas göra
ett uttryckligt förbehåll för snillena, de
utpräglade naturgåfvorna. Redan i sin
akademiska prisafhandling från 1810
framkastar han den sedan med så stor förkärlek
omfattade meningen, att man vid
undervisningsväsendets organisation icke behöfde taga
någon hänsyn till de studieanlag, som kunna
finnas utanför den s. k. bildade klassen.
För dem, som genom egen kraft höja sig dit
utur hopen, behöfvas inga föreskrifter, de
finna nog sin väg.
Samma förbehåll göres äfven i uppsatsen
»om sann och falsk upplysning» (1811), hvari
Geijer bland annat med så stor skärpa
uttalade sig mot allt hvad folkskolor heter.
Då jag skiljer emellan de bildade och
obildade klasserna — säger han där — så ligger
i sakens natur, att jag ej kan mena några
skråmässiga skillnader. Öfvergången ifrån de
lägre till högre klasserna måste vara fri, och
den är det, ty ovanliga naturgåfvor finna
alltid sin plats.
I uppfostringsafhandlingen från 1829
framträder denna åtskillnad mellan snillen och
vanligt folk icke på långt när så skarp, och
den mystiska tron på naturbegåfningens
förmåga att — i trots af hinderliga
samhällsförhållanden — alltid finna sin plats (!) har
förlorat mycket i styrka. En vidgad
lifserfarenhet hade nämligen lärt Geijer, att
människorna i grunden äro hvarandra ganska
lika, att »de utvalda andarna» endast till
kraften och måttet skilja sig från »den
gemena hopen», och att äfven
»hvardagsmänniskorna» hafva en personlighet, som
kräfver utveckling enligt sin inneboende
natur. Ett djupare inträngande i historien
hade därjämte visat honom, att
ifrågavarande kraf icke i längden låter sig hämma
af ståndssamhällets skrankor, än mindre
nedtysta af samhällsfilosofiska systemer. Under
sådana omständigheter måste omsider den
stund komma, då Geijer fann sig stå inför
det spörsmålet: om du för din egen
personlighet fordrar fri utvecklingsmöjlighet,
med hvad fog vill du då förmena andra
samma rätt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
