Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer såsom uppfostringstänkare, af Fridtjuv Berg - N:r 21 (804). 26 maj 1897 - För dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Folkskolan är — sade han — läroverkets
första och tillika dess mest omfattande
afdelning.
Af folkskolans allmänt grundläggande
karaktär följde, att dess uteslutande ögonmärke
borde vara bibringandet af en allmänt mänsklig
och medborgerlig bildning.
Folkskolan är — fortsatte han — genom
sin karaktär ett helt för sig. Inskränkt till
meddelande af de färdigheter, som utgöra de
allmännaste odlingsmedlen, måste den likväl
tillika i sig upptaga odlingens förnämsta
resultater i populär form, och denna
folkskolans beskaffenhet kan, till hvad höjd
läroämnena inom den ock må drifvas, dock ej
väsentligen förändras.
Stora vore emellertid de kraf, som Geijer
ställde och i enlighet med sin nya uppfattning
måste ställa på folkskoleundervisningens
beskaffenhet.
Det får ej — yttrade han — om läroböcker
och undervisningsskrifter heta: godt nog för
folkskolan. Endast det bästa är här (såsom i
flera andra fall) godt nog. Att författa goda
läroböcker för folket i religionslära (katekes),
i moral och politik (medborgerlig katekes) i
naturlära (bondepraktika), i fosterländsk och
allmän historia och geografi hörer till
lärarens och vetenskapsmannens högsta uppgifter
och är, genom den korthet, klarhet och
kärnfullhet, som därtill erfordras, ej minsta
beviset på, att han både fullkomligt är mästare
af sitt ämne och tillika att det blifvit folk af
honom själf.
Men en fullgod undervisning förutsatte,
enligt Geijer, en lärarekår, som mottagit
sin bildning omedelbart ur forskningens hand.
Om en ny sådan kår kunde emellertid år
1839 icke ens de djärfvaste drömma, och i
likhet med så många andra folkskolevänner
kastade Geijer därför i fråga härom sina
ögon på det yngre prästerskapet.
Läroboken — sade han — verkar först rätt
genom läraren, hvarföre denne måste till
folkskolan komma ur det högre läroverket, och
han kan, om vi ej bedraga oss, så mycket
lättare ur det andliga läroståndet komma
därtill i Sverige, som här antalet af präster ej
blott är mångdubbelt större nu än i någon
föregående tid utan i vårt land vida betydligare
än hos våra trosförvanter i Tyskland,
Danmark och Norge.
Undervisningsväsendets andra afdelning
vore lärdomsskolan, hvilken borde ombildas
så, att den tillika blefve realskola. Enligt
Geijers åsikt borde för detta ändamål
latinstudiet uppskjutas, och han anslöt sig med
afseende härpå väsentligen till följande
yttrande af en radikal tysk pedagog:
Utan tvifvel kunna intill trettonde året
eleverna af lärdoms- och industriskolorna
[»borgareskolorna»] njuta lika undervisning. En
ändamålsenlig religionslära såsom
grundläggning, naturhistoria så mycket som är nödigt
att därpå väcka uppmärksamheten, grundlig
grammatikalisk undervisning i modersmålet
och i elementerna af geometri och aritmetik
samt öfning i frihands- och planteckning bilda
en lärjunge, som efter det trettonde året
sedermera endera i den industriella eller den
lärda riktningen kan göra raska framsteg. Alla
invändningar häremot af det klassiska
systemets anhängare nedslås af erfarenheten. Hvem
har ej i de sachsiska skolorna ofta nog haft
tillfälle att iakttaga, huruledes 12- till 13-åriga
bondgossar, utan all kännedom af gamla
språken, inom ett eller två år däri öfverträffa
sina kamrater ur staden, hvilka ifrån 8:e
året blifvit plågade med latin och grekiska?
Insiktsfulla skollärare ha redan så ofta gjort
försöket, att man ej vidare borde tvifla på
lämpligheten af en sådan förändring i vår
skolundervisning.
Så långt vågade visserligen Geijer
tillsvidare ej gå, utan ansåg han, att
undervisning i ett främmande språk, nämligen tyska,
kunde i jämnbredd med modersmålet
meddelas redan under den egentliga
barndomsåldern.
I allmänhet var det vid denna tid
endast de stora grundtankarna för
undervisningsväsendets organisation, hvarmed han
kommit på det klara; i afseende på
utförandet voro hans åsikter ännu i många
stycken obestämda samt underkastade mer
eller mindre betydande förändringar. Hade
en längre lefnad blifvit honom beskärd,
skulle han möjligen fått anledning att
afhjälpa den brist i uppsatserna rörande
»Läroverksfrågan», hvaröfver motståndarne skarpt
beklagade sig och som han själf delvis
erkände, nämligen att han aldrig genom
framläggande af en utarbetad
organisationsplan visat, huru han i enskildheter
tänkte sig det offentliga
undervisningsväsendet ordnadt. Om ej förr skulle denna
anledning erbjudit sig, då i slutet af
1840-talet hans vän Torsten Rudenschölds
skolreformatoriska verksamhet började taga större
omfattning. Säkert är, att liksom
Rudenschöld med vördnad och förtroende blickade
upp till Geijer, så kunde denne å sin sida
icke annat än skänka sin varma sympati åt
Rudenschölds ädla sträfvanden, ehuru han
med sin mera omfattande tankekrets väl
insåg, att dessa sträfvanden icke såsom
isolerade kunde vinna framgång, enär de vore
ett led af hela den socialpolitiska
utveckling, som under århundradets förra hälft
ännu hos oss (medan ståndsrepresentationen
fortfarande stod orubbad) befann sig i sin
första begynnelse. Härom vittnar bland
annat det bref, hvartill han ett halft år
före sin död (den 2 september 1846) delgaf
Rudenschöld sitt omdöme öfver dennes
nyligen utkomna arbete om
ståndscirkulationen samt om skolans uppgift med afseende
härå.
En hufvudskillnad torde vara — skref han
— att jag tar saken mera politiskt, du åter
mera pedagogiskt. Så t. ex. tror jag, att
ståndsrepresentationens upphörande är ett
oeftergifligt villkor för det friskare omlopp af
samhällets krafter, som man endast
oegentligt kan kalla ståndscirkulation, ty det är ej
stånden som cirkulera, utan samhällets
kapaciteter, som cirkulera, utan hinder af
ståndsskillnaden, efter samhällets behof. Därtill
fordras en förändrad uppfostran, invänder du.
Jag medgifver det men tviflar för min del
storligen på några genomgripande
förändringar i den vägen utan den förändring i
samhällets politiska inrättning, som skulle göra
de andra till en nödvändighet. Emellertid:
heder åt ditt sträfvande! I hufvudsaken
stämma vi öfverens.
Detta uttalande, hvari
personlighetsprincipen häfdas såväl inom skolan som inom
samhället i det hela, torde vara Geijers
sista ord i uppfostringsfrågan. Det vittnar
i sin mån om huru rätt han hade, då han
kallade sig en profet, och då han i ett
annat vid ungefär samma tid skrifvet bref
yttrade:
Jag har väl ej förgäfves suttit på lur så
länge där uppe i det gamla Uppsala och
lyssnat på knäppningarna af tidens ur i min
enslighet. På det hela har jag angående dess
rörelse sett, hört och gissat rätt.
Sällan erhåller man ett så starkt intryck
af sanningen i Geijers djupa ord, att »de
döde lefva», som då man läser hans egna
skrifter, särskildt de från hans senaste år.
Ännu efter ett halft sekels förlopp och
efter den storartade utveckling, som härunder
ägt rum, hafva vi förvisso mycket att lära
af den store lyssnaren till »knäppningarna
af tidens ur».
Fridtjuv Berg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
