Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 31
Skolhusen hafva varit 9, däraf 3,
innehållande 9 lärosalar, varit förhyrda. ’De
egna skolhusen inrymma 37 lärosalar, 3
slöjdsalar, l gymnastiksal och några
boställs-lägenheter. Folkskolans klasser hafva varit
33 och småskolans 20. Åtskilliga salar lämna
i fråga om utrymmet mycket öfrigt att
önska.
Alla gossar i 3:e och 4: e klasserna hafva
deltagit i slöjden och alla folkskolans
flickor. 40 flickor från folkskolans högsta klass
hafva fått tillfälle att erhålla undervisning
i enklare matlagning uti enskilda läroverkets
fackskola för huslig ekonomi. 60 barn
erhöllo trädgårdsland i skolträdgården och
fingo där handledning vid odling af vanliga
blomsterarter och matnyttiga växter.
Medeltalet frånvarodagar för hvarje barn
utan giltigt förfall var 0,5.
Aftonskolorna hafva utgjorts af l
fortsättningsskola och l repetitionsskola för
gossar samt en fortsättningsskola och l
repetitionsskola för flickor. De hafva varit i
verksamhet 3 dagar i veckan eller 90 dagar
med 2 timmars arbete hvarje dag.
130 barn hafva på fattigvårdens
bekostnad fått middagsmåltid. För innevarande
år äro 2,200 kr. anslagna för ändamålet.
På Kiisellska stiftelsens bekostnad äro
f. n. 20 barn utackorderade, 15 i enskilda
hem på landet och de öfriga 5 å
uppfostringsanstalter. Barnen, som ofta i
hemmet blifvit försummade, hafva i de nya
förhållandena vanligen artat sig väl.
I de två arbetsstugorna för fattiga barn
hafva sysselsatts 186 barn.
Sommaren 1896 utsändes 25 fattiga och
klena barn till en bondgård vid Hargs hamn.
Efter 2 månaders uppehåll där under
tillsyn af 2 lärarinnor voro barnen krya.
Skolornas budget slutar på 102,671 kronor.
Örebro stads folkskolor. Ur den
af stadens skolråd afgifna redogörelsen för
år 1896 anteckna .vi följande:
Antalet lärare och lärarinnor var vid
årets slut 55; däraf 12 folkskollärare, 10
folkskollärarinnor, 25 småskollärinnor, 2
slöjdlärare och 6 slöjdlärarinnor. En af
dessa senare är äfven
skolköksföreståndarinna.
Hela antalet af stadens skolpliktiga barn
utgjorde 2,634, nämligen 1,358 gossar och
1,276 flickor. Af dessa hafva 1,252 (eller
47,6 %) undervisats i distriktets egentliga
folkskolor, 696 (26,5 %) undervisats i dess
småskolor, 23 (0,9 °/o) i
fortsättningsskolorna, 24 (0,9 %) uti repetitionsskolan, 118
(4,5 °/o) i folk- och småskolor utom
distriktet, 165 (6,3 %) i allmänt läroverk, 149
(5,7 °/o) i enskilda skolor, 3 i abnormskolor
och 13 i hemmen. Ökningen i barnantalet
utgjorde 42.
Medeltalet af de barn, som utan anmäldt
förfall voro frånvarande, utgjorde
vårterminen i den egentliga folkskolan 0,4 och i
småskolan 0,i. I fortsättningsskolan förekom
ingen sådan försummelse.
Den kommitté, som af k. m:t fått i
uppdrag att utreda frågan om beredande af
lämplig uppfostran dels åt minderåriga
förbrytare, dels åt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn, har från Örebro
erhållit sådana uppgifter, att skolrådet
finner sig böra tillägga: »Ofvanstående siffror
visa bättre än ord att den af skolrådet
utarbetade planen till en anstalt för vanartade
gossar varit framkallad af ett verkligt
behof. »
I följd af brist på lokal måste slöjden
i småskolan indragas under höstterminen.
För ett årligt anslag af 300 kr. hafva
folkskolans barn erhållit fria bad till ett antal
af 7,586.
Skolrådet klagar bittert öfver bristen på
lärosalar. Icke mindre än 9 klasser stodo
vid höstterminens början utan egna salar,
och sex af dessa måste alternera.
Medelkostnaden för hvarje barn uppgick
till 30 kr. 83 öre. Stadens utgifter för
skolväsendet, hvilka år 1887 uppgingo till
35,807 kr., hade år 1896 stigit till 52,542 kr.
FÖR DAGEN.
Ljus- och skuggsidor i det
svenska skolväsendet.
Den bekante danske skolföreståndare n
E. Slomann har i »Pedagogisk Selskab» i
Köpenhamn meddelat sina intryck från
besöket i Stockholms skolor.
Skildringen har sedan influtit i den pedagogiska
tidskriften »Vor Ungdom».
Talaren redogjorde för sina rön från
Stockholms realläroverk och norra
latin-läroverket - de svenska läroanstalter
han grundligast studerat. Han kan ej
nog rosa »skolpalatsens» storartade yttre
och ändamålsenliga inredning. Att den
lärda skolan i vårt land lämnar
undervisning så godt som gratis, så att
»lands-höfdingens och torparens son kunna sitta
på samma skolbänk» förefaller honom
lika märkligt som riksdagens »aldrig
tröttnande intresse» för denna skola. Och
det anseende, som läroverket och dess
högre lärare ej minst som
domkapitelsledamöter åtnjuta i vårt land, skolmans
verksamhet som bankofullmäktige,
kansliråd, ja, t. o. m. som
ecklesiastikministrar finner förf. af stor betydelse för
skolan och hennes makt. Men allt detta
gör henne ock till en läroanstalt för
öf-verklassen: »en läroverksalumn är
accepterad för öfverklassen, från hvad hem
han än rnå komma.»
Vidare har förf. ett varmt erkännande
för disciplinen i Sveriges skolor, den
fasthet och enhet, som följer däraf, att
samma undervisningsplan följes vid alla våra
läroverk. Han finner frågeformen hos
oss förträfflig samt medgifver, att
lärjungarne arbeta energiskt och ärligt. Han
anser, att Danmarks lärarekår har
mången väckelse, månget nytt uppslag att
hämta ur ett samvetsgrant studium af
den svenska undervisningsmetoden. Men
å andra sidan vill han ej byta med oss:
»Vi», säger han, »måste fram åt de
vägar, som svenskarne redan gått före oss.
Vi skola ej bli som de, men vi skola
lära af dem.»
Af den sist anförda punkten förstår
läsaren lätt, att den danske skolmannen
funnit en och annan svag punkt uti det
undervisningssystem, som för närvarande
i vårt land är det allmänneligen följda.
Och som dessa svaga punkter torde så
innerligt sammanhänga med hela det
svenska kynnet och - i följd däraf -
äfven med den historiska utvecklingen
af allt hvad undervisning heter hos oss,
kan måhända äfven vår folkskolas
lärarekår hafva godt af att höra och betänka
några rader uti den orlofssedel, sorn förf.
med allt erkännande i öfrigt af våra
skolors förträfflighet funnit sig pliktig att
utfärda. Han säger:
Den makt, med hvilken skolan tager
lärjungarne i sin väldiga hand och för dem
framåt mot det mål, som hon satt sig före,
är så stor, att den synes oss för stor. Här
är för litet utrymme för individualiteterna,
för lärarnes som för lärjungarnes. Ofta nog
bli lärarne så pedagogiska, d. v. s. så
beräknande med afseende på hvad som
stämmer in med barnslig uppfattning, att deras
tankar synas triviala och- föga främjande
för lärjungarnas utveckling.
Jag hörde en lärare i en klass anställa
en jämförelse mellan Ludvig XIV och
Vilhelm af Oranien. De uppställdes som
hvarandras absoluta motsatser: den ene stark,
vacker, älskvärd, en dålig fältherre, som
segrade- den andre svag, ful, osympatisk,
en framstående fältherre, som led nederlag.
Där ligger en pedagogisk tanke till grund
härför,, men utförandet gjorde ett mer än
lofligt ytligt intryck.
Läroböckerna äro - liksom hos oss -
mycket klumpiga i fråga om bedömandet
af personligheter. Så heter det:
»Cromwell var en ypperlig regent, ehuru han
någon gång visade sig grym och hårdhjärtad.»
Men lärarne känna sig bundna af böckerna
och rätta efter dessa sin egen uppfattning
af människor, så att resultatet blir högst
tarfligt.
I allt detta klara, koncisa, välordnade,
pedagogiskt beräknande sakna vi den
lefvande anden, det varma intresset för
individerna, friskheten, lifvet. Det är, sorn
vore undervisningen ett rent pliktförhållande
både för lärare och för lärjunge. Lärarnes
ledning är otadlig, lärjungens lydnad likaså;
båda veta hvad de skola veta, barnen lära
hvad de skola lära. Men det är, som om
ingen plats funnes för barnens initiativ. De
enda timmar, söm i detta afseende bildade
undantag, voro några högst angenäma
na-turalhistorietimmar med småpysarne. Dessa
fingo munnen riktigt i gång, berättade och
frågade, ja, började till och med att
disputera med läraren och fasthålla sina egna
små meningar. Det var just det man
annars saknade. Stoffet var öfverallt
metodiskt ordnadt, så att det skulle motsvara
barnets ståndpunkt vid denna ålder; hvilka
särskilda förutsättningar dessa barn hade -
därom tycktes man ej bekymra sig. Där
låg öfver arbetet ett drag af rationalism,
som tidtals verkade torrt och kallt. De
gyllne glimtarne af barnfantasi och barnasjäl
saknades. Lärarne använde mera det stoff
och den form, som passa för-den
vetenskapligt resonncrande betraktelsen, än den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
